Läs senare

Besattheten av goda exempel

Handlar det om ett slags kollektivt post-pisa-zaremba-trauma vars sår lappas ihop med varje "upptäckt" av en lärare som, hör och häpna, är en god pedagog med övertygelse om att alla elever kan uppnå målen?

30 Maj 2012

”Finns det några goda exempel?” Av alla de frågor jag genom åren har fått på de hundratals föreläsningar, seminarier, medieframträdanden och allehanda referensgruppsmöten där delar av min skolforskning har presenterats så har detta varit den i särklass mest förekommande frågan. Nu senast när jag fick äran att inför regeringens Framtidskommission – med både statsminister och utbildningsminister närvarande – på 20 minuter berätta om skolans nuvarande och framtida integrationsutmaningar.
I tempo furioso fick jag gå igenom nyanländas situation, valfrihetens eventuellt segregerande effekter och orsaker bakom de låga betygen i de socialt utsatta områdena. Jag lyckades också klämma in vad ”dom” skulle kunna göra för att åtgärda klyftorna.

Fortfarande flåsande och lätt omtöcknad satte jag mig bredvid en av framtidskommissionärerna (visst är det en tjusig titel, som hämtad från en science fiction-film!) när den oundvikliga frågan kom: ”Jättebra, jättebra, men finns det några goda exempel?” Medierna väntade utanför, mikrofonen stacks under näsan och finns-det-några-goda-exempel kom som ett eko. Dagen efter kom ett mejl från en rektor, som hade sett inslaget, spetsat med diagram på elevernas resultat på nationella prov som ville lära mig att det fanns goda exempel. Exempel på vad då? På att man gör sitt jobb som det står i Skollagen och Läroplanen?

Det är långt ifrån att skolforskningen endast fokuserar på problem och brister, även om det finns föreställningar om att en vetenskaplig problemställning just innebär att leta efter problem. Vid några andra tillfällen hade jag berättat om en skola i södra Stockholm som enligt min uppfattning hade rätt grepp om pedagogiska och sociala frågor i en mångkulturell och ekonomiskt utsatt miljö. Skolan är förstås inte utan bekymmer, men här kom jag med ett bra exempel. Ni gissar kanske.

Det kom ett mejl. Från det-goda-exemplet-skolan som undrade vad jag hade berättat om skolan, för nu hörde folk av sig från hela landet och ville komma på besök. Det var ingen kritik mot mig, utan ungefär ”Vad har du sagt egentligen att vi är bra på?”

Vad bottnar vår hunger efter positiva berättelser om skolan i? Vad vill vi höra och varför? Handlar det verkligen om inspiration som många hävdar eller om ett slags kollektivt post-pisa-zaremba-trauma vars sår lappas ihop med varje ”upptäckt” av en lärare som, hör och häpna, är en god pedagog med övertygelse om att alla elever kan uppnå målen? Vad och vem vill vi motbevisa?

Besattheten med goda exempel speglar en yrkeskårs desperata jakt på erkännande, mediernas falska självbild som ansvarstagande samhällsinstitution och politikernas dimmiga uppfattning om vad som händer i klassrum. Erkännandet, ansvarstagandet och stabiliteten i utvecklingen kan inte nås via fragmentariska berättelser tagna ur sitt komplexa sammanhang som för stunden får oss att glömma det reella eller inbillade skoltraumat. De går via en oförtruten och sammanhållen helhetsberättelse om skolans villkor i ett orättvist, segregerat och ojämlikt samhälle. I den berättelsen delas ansvaret för skolor där hälften av eleverna exkluderas från sina framtidsdrömmar på grund av ofullständiga betyg av alla. Det är ett kollektivt misslyckande. I den berättelsen välts inte ansvaret över på enstaka lärares engagemang och enstaka elevers hemmiljöer, vars ultimata bevis tillhandahålls av lösryckta ”goda exempel”.

Jag hoppas att det här väcker en och annan kritisk tanke, men jag föreställer mig att en fråga med all säkerhet kommer att dimpa ned i min mejlbox: ”Finns det några goda exempel från andra länder om hur man på ett bra sätt diskuterar skolan?”

Nihad Bunar

Ålder: 41 år

Bor: Solna

Yrke: Professor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Bäst just nu: Skolmyndigheternas outsinliga rapportflöde om den svenska skolans tillstånd.

Sämst just nu: Rapport efter rapport visar att klyftor inom skolan ökar.

ur Lärarförbundets Magasin