Läs senare

Cheferna som etsat sig fast i minnet

av Gertrud Svensén
31 Jan 2017
31 Jan 2017

Oftast rullar vardagen på och jag tänker inte så mycket på hur jag själv vill vara som chef. Men ibland får jag anledning att reflektera lite mer över ledar­skapet i sig, som härom året då jag gick ett mentors­program. Vi adepter fick i uppdrag att leta i minnet efter en tidigare chef som kunde vara en förebild – och formu­lera vad det var hos den personen som vi gillade.

14 personer har dröjt sig kvar genom åren. Nu plockade jag fram dem och försökte se ett mönster.

Jag hittade de schysta cheferna som förvandlades till halvdespoter när det handlade om pengar. På en av arbetsplatserna var jag klubbrepresentant och tog tillsammans med en kollega förhandlingen vid den årliga lönerevisionen. Ett av mötena slutade med att chefen kastade kollektivavtalet och den lokala löne­policyn i golvet och ropade: Det här gäller inte längre!

Jag kommer ihåg klatschen av två handflator som slogs mot varandra.

På en redaktion var jag nyutexaminerad journalist men hade ändå fått en tjänst som arbetsledare. När jag fick veta att den manliga reportern – som jag arbetsledde – hade fått högre lön än jag härsknade jag till och krävde rättvisa. Men i stället för löneförhöjning fick jag en utskällning så intensiv att jag började gråta av ilska. Jag sa upp mig snart därefter.

Bland de 14 cheferna hittade jag också minst tre som kunde sorteras in under epitetet Den ofrivillige ledaren. Gemensamt för dem var en passionerad kärlek till uppdraget – tidningen – och en lika passionerad motvilja till ledarskapet. En visade tydligt sitt förakt för trista rutinuppgifter, de blev helt enkelt aldrig gjorda. Hos en annan avslöjade kroppsspråket – uppdragna axlar och djupt rynkad panna – när det var dags för ett obekvämt beslut. En tredje tog av sig ledartröjan så fort han hittat en passande efterträdare.

Jag har också haft en chef som älskat både uppgiften och ledarskapet lika hett. Henne minns jag framför allt i ljud: klatschen av två handflator som slogs mot varandra och en efterföljande triumfknäpp med fingrarna: Jaaaaa, så gör vi! Hon var en mästare på att få medarbetarna att omfamna verksamhetens värderingar och visioner – alltså något av den Jesusgestalt som forskaren Annika Stieber beskriver i vår framtidsspaning om det moderna ledarskapet (En chef i tiden).

Tyvärr har jag aldrig haft möjligheten att jobba med chefer som har delat på ledarskapet eller fått vara med och fatta beslut kollektivt som på Nyköpings gymnasium, där rektor Cecilia Karlström tillämpar medskapande ledarskap (Chefsmetod: släpp kontrollen). Men visst finns det något lockande i idén att vara fler som delar på beslutsfattandet och de många arbetsuppgifterna? Det kanske också kunde vara ett sätt att minska den förtärande stressen som många skolledare vittnar om. Det skriver vi mer om i nästa nummer av Chef & Ledarskap.

Så – vem valde jag då som min favoritchef av de 14? Jo, såklart Jesusgestalten. Inte för att jag älskar att vara någon annans lärjunge, utan för hur hon fick mig att känna mig på jobbet: kompetent, lite smart – och som del av något viktigt.

ur Lärarförbundets Magasin