Läs senare

Han dras till de brännande frågorna

Christian EidevaldHan går gärna dit där det bränns. Vi möter förskoleforskaren och före detta elitsoldaten Christian Eidevald i ett samtal om barndom, tro och den minerade frågan: Vågar vi utsätta förskolebarnen för manlig personal?

Foto: Eric Ardelius

Den före detta skarpskytten står på podiet i en rosa tröja, med böj i höften och ena handen i sidan. Nu vinklar han handleden lite neråt – och plötsligt blir hela hans utstrålning feminin och typiskt ”tjejig”.

Det är en blixtrande effektiv illustration av det han precis har förmedlat i teori under en av sina många föreläsningar – det han kallar förväntningarnas makt. Vare sig vi vill eller inte präglas våra tolkningar av omvärlden utifrån en sekundsnabb och ofta omedveten genuskodning. Christian Eidevald är förvisso inte först med den analysen. Hans tillägg är att vidga kategorierna och ”trassla till det”, som han säger. I sin doktorsavhandling Det finns inga tjejbestämmare visar han utifrån studier och filmande från förskolegolvet att genuskodningen är mer komplex än vad tidigare forskning har visat. Samma beteende tolkas olika utifrån kön, men också utifrån individ – och beroende på situation.

Å ena sidan är det en slutsats som ytterligare komplicerar förskolans viktiga jämställdhetsuppdrag. Å andra sidan bjuder studien på en nyanserad maktanalys. Även flickor tar och tilldelas makt. Även pojkar avsäger sig och fråntas den.

Christian Eidevald

Foto: Eric Ardelius

Gör: Doktor i pedagogik. Docent i förskoledidaktik vid Stockholms universitet. Konsult, föreläsare, handledare och författare.

Bor: I Jönköping med familjen och i en pendlarlägenhet i Stockholm.

Familj: Fru, som är delägande butiks­chef och pendlar till Värnamo, och två barn, 14 och 12 år.

Utbildning: Militärpolis, förskollärare, forskarutbildning, flera militära ledarskapsutbildningar.

Sedan 2009, då avhandlingen kom, har den laddats ner 28 000 gånger, vilket är en uppseendeväckande siffra för en akademisk text. Christian Eidevald menar att en förklaring är att ingen tidigare kunnat visa det komplexa, mellanmänskliga beteendet så nära verksamheten.

– Jag blev själv drabbad av min empiri. Under arbetet gick det upp för mig hur begränsade vi alla blir som individer. Jag är övertygad om att vårt samhälle skulle bli bättre om vi slapp leva i ständigt förväntade rutor.

Själv kliver han både på och över givna gränser. Han går gärna dit där det bränns, och hamnar ofta i polemik. Nu senast med en krönika om undervisning i tidningen Förskolan, som väckte starka reaktioner. Vad är poängen med att skriva in i skollagen att förskolan ska bedriva undervisning? undrade han. Och vilka i personalen ska ha rätt att bedriva den?

– Jag skulle vilja vara en person som rycker på axlarna åt sådant jag inte håller med om. Det skulle göra livet så mycket enklare. Men jag är inte sådan, ser jag en oklarhet eller orättvisa är det som om jag dras dit för att reda ut.

– Samtidigt är jag alltid intresserad av dialog, och samarbetar med många som har angripit mig genom åren. För mig är det inget problem att tycka olika i en diskussion – det är tvärtom eftersträvansvärt – och sedan ha trevligt över en fika.

Christian Eidevalds forskningsinriktning är förskoledidaktik. Utöver genuskodning har han tittat närmare på förskolans systematiska kvalitetsarbete. Dessutom driver han frågor kring män i förskolan – inte minst bristen på dem. Den låga andelen om 3–4 procent har i stort sett legat stilla sedan männen kom in i förskolebranschen på 1970-talet. Vad beror det på? Och varför finns det ingen strategi från makthavare för att öka den andelen?

Som Christian Eidevald ser det lyder förskolan under sin historiska tyngd som ideal kvinnoarbetsplats, men också under en postmodern feministisk ideologi som hävdar att man bidrar till att återskapa en konstruerad indelning varje gång man talar om kön.

Jag ser det som ett problem om personalen på förskolan enbart representerar halva befolkningen.

– Inom andra branscher arbetar man för en jämnare fördelning mellan könen, men inte inom förskolan. Där är fokus i stället att öka genusmedvetenheten hos de redan anställda. Jag förstår inte varför denna fråga är så laddad. Jag ser det som ett problem om personalen enbart representerar halva befolkningen.

Utöver forskning och undervisning är Christian Eidevald ofta ute och föreläser. Därtill handleder han förskolechefer. Kunskapssuget efter ny forskning är stort, menar han:

– Tyvärr har många förskolechefer ett sådant administrativt tryck att de inte hinner hänga med, och de som ändå försöker är ofta på gränsen till att bli utbrända. Det är därför jag alltid försöker att ge handfasta råd vid mina föreläsningar, så att alla får något matnyttigt med sig.

Att leda – oavsett om det är andra pedagoger eller förskolebarn – kräver kunskap, men också ett stort mått av självinsikt:

”Jag är stoltare över min gröna basker än min doktorshatt”, säger Christian Eidevald som har en bakgrund som militärpolis. Foto: Eric Ardelius

– Alla som arbetar inom förskolan måste bearbeta sina känslor. Det är därför förskollärarutbildningen är tuffare än många andra. Vi som går där, och sedan arbetar inom förskolan, är tvungna att möta våra egna känslor kring utanförskap, svåra lekminnen och inrotade fördomar – annars riskerar outredda känslor att blockera i mötet med barnen.

Christian Eidevalds egen barndom är till stor del kantad av kamp och lappkast. Familjen flyttade ofta och Christian hade det periodvis svårt i skolan. Han hade problem att koncentrera sig på läsning på lektionerna. Samtidigt lånade han mängder med böcker ur pappas bokhylla och lusläste hemma: Tolkien, Arthur Hailey …

– Jag kan undra vad som hänt om jag gått i dagens skola. Förmodligen hade jag diagnostiserats med dyslexi, och fått veta: Du kan inte stava. Hade jag då läst så mycket som jag ändå gjorde? Och hade jag senare, när jag kom till universitetet, så självklart tänkt att även jag kunde skriva en uppsats?

Böcker i urval

Anna bråkar! Att göra jämställdhet i förskolan (Liber, 2011)

Systematiska analyser för utvärdering och utveckling i förskolan: hallå, hur gör man? (Liber, 2013)

Förskolan – en trygg plats för barn och pedagoger? (Gleerups, 2016)

En betydligt sårigare kamp var den mot mobbningen. Först i sexan efter att han blivit så allvarligt slagen att han fick åka ambulans till sjukhus reagerade skolledningen. Psykolog inkallades för att prata med klassen när Christian inte var där.

– Det fungerade, på så sätt att de slutade retas. Men i stället var det många i klassen som helt slutade prata med mig, och det var nästan ännu värre.

När familjen flyttade till Jönköping förändrades plötsligt allt. Christian började gymnasiet och fick en omtumlande nystart; vänner i skolan, en ny församling. Han kom med i ett populärt, lokalt ­band, sparade ut håret och klädde sig i slitna jeans och hårdrocks-t-shirt.

–Känslorna från skolåren flyter ihop för mig. Jag bär både med mig känslan av att vara misslyckad och utanför och en övertygelse om att ”jag fixar det här” och har rätt till en plats i gemenskapen.

Efter gymnasiet tänkte han sig att bli musiker eller pastor, och fick jobb som missionerande musiker i kyrkans tjänst. Ett år senare valde han att göra ”mördarlumpen” som militärpolis för att bli just polis.

– I dag är jag stoltare över min gröna basker än över doktorshatten. Det är svårt att komma in på elitsoldatutbildningen och tufft att ta sig igenom den.

Väl ur lumpen delade Christian Eidevald sin tid mellan olika mansdominerade världar – som väktare, skarpskytt inom hemvärnet och trummis i ännu ett hårdrocksband.

Så överraskade han omgivningen med att söka till förskollärarutbildningen, och mottog reaktionerna – skulle han bli en sådan där ”sittkissare” nu?

– I början försvarade jag min manlighet genom att säga att förskolan behövde män som kunde ”rensa upp i fjollträsket”. Men egentligen var jag ju själv trött på avarter av machokulturen. Ganska snart utvecklades jag till råfeminist.

Efter två år som förskollärare blev Christian Eidevald uppmanad att återvända till akademin för att doktorera. På senare tid har han använt sin position till att lyfta den minerade frågan om risken för sexuella övergrepp inom förskolan. Han ser till fakta och ställer frågan: Statistiskt sett är män överrepresenterade som pedofiler – kan vi då ha män anställda?

För Christian Eidevald är svaret ja, förutsatt att förskolan skaffar sig förebyggande strategier baserade på kunskap: Vilka risksituationer finns i förskolan? Hur ser anmälnings- och åtalsstatistiken ut? Och hur kan förskolepersonal säkra rutinerna?

– Sexuella övergrepp väcker, med rätta, starka känslor. Samtidigt vet vi att förskolan rent statistiskt är en mycket säkrare plats för barn än exempelvis hemmet, sport- eller scoutrörelsen, där vuxna mycket snabbt kan få tillgång till barn – och där finns inte motsvarande diskussion om ett förbud mot manliga ledare.

Christian Eidevald uppmanar till öppenhet. Personalen bör betrakta varandra med en ”sund misstänksamhet” och tala öppet om risker – för barnens skull. Men också definiera vad en ”sund närhet” kan vara – av omsorg om barns grundläggande behov. Ledande i det arbetet måste självfallet vara förskolechefen, menar han.

– Jag har inte färdiga svar på allt i den här frågan, och hur vi än gör kan vi aldrig garantera att övergrepp inte kommer att ske, säger Christian Eidevald och fortsätter:

– Däremot är jag övertygad om att vi måste våga tala om det, inte minst för att öppenhet i sig tycks vara en av de bästa förebyggande åtgärderna.

ur Lärarförbundets Magasin