Läs senare

Finland saknar den svenska värmen

05 Sep 2016

När den sexåriga dottern och jag stiger över tröskeln till förskolan möter vi förskolans chef.

– Nu tycker jag att ni föräldrar kunde ta en diskussion i Facebookgruppen och komma fram till hur vi ska göra med leksakerna som barnen tar med sig. Ska vi begränsa hur många leksaker de får ta med eller ska vi ha det fritt? Diskutera och säg hur ni vill ha det – vi ska ju involvera föräldrarna mera i verksam­heten, suckar hon lite trött.

I grunden förstår jag hennes frustration. I förskolans planering fanns det en leksaksdag i veckan, med påföljden att det blev stor uppståndelse kring vilken leksak som skulle packas med. Sedan blev det fritt, med en from önskan om att det inte skulle finnas fler än en leksak per dag i väskan. Med tiden suddades gränsen ut och väskan fylldes när det var dags för avfärd. Och så kom Stina med väskan full av barbiedockor medan Lisa bara hade en. Stinas tanke var god — hon tog med många för att alla barn skulle kunna delta i leken. Maja hade nämligen inga dockor alls.

Och nu skulle för­äldrarna bjuda på en lösning.

I Finland ser vi med beundran på det svenska inkluderande klimatet, som under årens lopp omfattat allt från samhälle till skola.

Visst blåser det kalla vindar också i det svenska samhället just nu, men det finns ändå en annan grund­värme som bas. Generaliserar vi riktigt grovt kan man säga att Sverige kan det här med att skapa gemenskap och värme medan Finland står för hierarki och disciplin. Det här gäller också i skolvärlden, på gott och ont. Men Finland kommer igen. Vi jobbar hårt på att inkludera och involvera. Det är gruppdiskussioner och samarbete som gäller, både i stort och smått. Vi är på väg.

En som inte orkar vara med och diskutera är Jonas Mosskin. I sin krönika ”Stoppa diskuterandet i smågrupper” på modernpsykologi.se berättar han hur kallsvetten bryter fram när han på förskolans föräldramöte inser att det ska bli diskussion i smågrupper.

”I stället för att förskolans personal tar tillfället i akt och berättar om sin pedagogiska syn, ombeds jag prata med andra föräldrar om något som jag inte har behov av att dryfta.” Han menar att det inte nödvändigtvis är så att smågrupper kommer med många skilda perspektiv. Som deltagare får man bara en fragmenterad process. Han betraktar smågruppandet ur ett psykologiskt perspektiv och då blir det ett sätt att undvika det egna ansvaret för att gruppen ska fungera.

När jag stiger in på förskolegården är jag varken rektor eller ledare. Då är jag i första hand mamma. Som mamma vill jag känna mig trygg i vetskapen om att mitt barn blir väl omhändertaget av en professionell och varm personal. Till all lycka är det faktiskt så på vår förskola. Det enda jag önskar är att personalen vågade luta sig tillbaka mot sin egen professionalitet.

Jag är gärna delaktig och involverad och jag kan till och med diskutera i grupp vid behov. Men jag tror faktiskt att personalen har den största beredskapen och kunskapen för att få gruppdynamiken att fungera. Balansgången mellan att involvera och att fatta självständiga beslut är ibland hårfin.

Hur gick det med leksakerna? Det blev ingen Facebookdiskussion. Det blev inga nya direktiv. Gruppen löste det själv utan inblandning av vuxna. Smarta barn.

Pamela Granskog

Yrke: Biträdande rektor på studieförbundet Arbis i Helsingfors.

Bakgrund: Utbildad modersmålslärare (svenska) och journalist. Har jobbat som gymnasielärare. Är en av initiativtagarna till projektet Den finlandssvenska läsambassadören.

ur Lärarförbundets Magasin