Läs senare

”Folk har kommit till mig i tårar”

LärarlönelyftetDet nya lärarlönelyftet har placerat många chefer i omöjliga situationer. Rektorn Kristina och förskolechefen Lennart vittnar om att ledarskapet satts på hårda prov.

Illustration: Emma Hanquist

Kristina är rektor på en kommunal skola i en mindre ort i södra Sverige. De senaste månaderna har hon lagt omkring hälften av arbetstiden på lärarlönelyftet. På den administrativa delen, men också på arbetsmiljöproblem som uppstått.

– Jag har varit rektor i 17 år och hunnit vara med om en hel del, men inget som det här. När detaljerna i upplägget kom från förvaltningen såg vi direkt ett antal svårigheter i genomförandet.

Kommunen tillsatte därför en grupp där chefer och fack fick diskutera förutsättningarna.

– Därefter hade jag ett möte med min lärarkår där jag informerade om kriterierna och gav utrymme för frågor. Givetvis undrade många varför pengarna inte skulle delas rakt av, men utöver det blev diskussionen inte särskilt stor i det skedet.

Pengarna skulle räcka till en dryg tredjedel av lärarna och summan var fastställd till knappt 3 000 kronor. En lista på namn skulle sättas samman och lämnas vidare uppåt i systemet.

– Jag insåg att fyra ögon skulle vara bättre än två, förklarar Kristina. Därför gjorde jag och min biträdande rektor var sin lista. Det visade sig att vi plockat ut exakt samma namn, med bara två undantag. Svårigheten var att 40 procent av lärarkåren uppfyllde kraven.

Tiden gick och det var egentligen först när kommunen meddelade att besluten var fattade och snart skulle tillkännages som stämningen på skolan började förändras.

– De utvalda skulle få ett mejl från förvaltningen. Det var en väldigt konstig situation när alla gick omkring i ovisshet och tänkte: ”Har jag fått eller inte?” Från skolledningens sida lovade vi att finnas tillgängliga för omedelbara medarbetarsamtal för alla som önskade.

Under dagen då beskeden skickades ut infann sig en sorgsen och närmast förlamad stämning på skolan. Men redan morgonen efter kom de första kraftiga reaktionerna.

Illustration: Emma Hanquist

– Två lärare sjukskrev sig om­gående. Många var ledsna och förbannade. Ett fåtal kom till mig direkt, men majoriteten väntade med det. Jag tror att de behövde tid att bearbeta vad som hänt.

Efter hand har fler kommit och pratat.

– Det har varit känslomässiga samtal, en del har kommit i tårar. En handfull har sagt upp sig. Det handlar förstås om pengarna, men lika mycket om utebliven bekräftelse på det jobb man lagt ner. Man trodde man tillhörde de bästa, men så fick man ”en kniv i ryggen”. Som chef känner jag mig trygg i att min lista var rättvis, men fler lärare som gör ett fantastiskt jobb borde ha fått tilldelning.

Som rektor måste Kristina dagligen fatta svåra beslut, till exempel om disciplinära åtgärder. Det tillhör jobbet, säger hon.

– Men det här blev absurt. Särskilt som vi på vår skola har arbetat extremt mycket med samsyn och sammanhållning – och så ska jag plötsligt splittra lärarkåren genom att bedöma hur bra varje individ är på kollegialt samarbete, vilket var ett av kriterierna.

Många lärare blev själva över­raskade av hur kraftigt de reagerade, berättar Kristina.

– Om jag hade gjort en lista över hur jag trodde att enskilda lärare skulle reagera – vilka som skulle tappa lusten och vilka som skulle bli sporrade att utvecklas – då hade jag haft bra många fel. Det är svårt att göra rimliga förhandsbedömningar i en sådan här situation.

Sjukfrånvaron ökade generellt och stämningen påverkade atmo-sfären i klassrummen, med ett ökat antal elevärenden som följd. Kristina inledde tidigt en dialog med skyddsombuden och de fackliga representanterna och man satte ihop diskussionsgrupper där personalen fick träffas och prata ut.

– Jag var ärlig med att jag hade gjort urvalet och att det var mig man hade rätt att vara arg på. Allt för att inte så split mellan kollegor.

Kristina upplever ändå inte att någon vände sin ilska mot vare sig skolledningen eller de arbetskamrater som fått del av lönepåslaget.

– Vi har en bra grundstämning och det räddade oss från att hamna längst ner i källaren. Personalen har varit otroligt duktig på att fånga upp varandra och signalera till mig när någon behövt extra stöd. Vi har gått igenom eld och vatten och är långsamt på väg tillbaka.

Lennart är chef för hela förskole­verksamheten i en mellanstor svensk kommun och bedömer att upprördheten varit mindre än i skolorna, där knappt hälften av lärarna fick tilldelning och orättvisan blev tydligare.

– Vi fick använda maximalt 10 procent av pengarna till förskola och fritidshem. Därför var det många pedagoger som ryckte på axlarna och tänkte ”jag kommer ändå inte att få”.

Men förskolecheferna har ändå tyckt att det varit jättesvårt att göra urvalet och förklara varför en medarbetare skulle vara mer värd än en annan, säger Lennart.

– Dessutom känns det som om staten återigen bekräftar för oss att vi i förskolevärlden inte är lika viktiga som de inom skolan.

Fotnot: Personerna heter egentligen  något annat.

Experten: Mycket är vunnet med tydlighet

Magnus Sverke.

Magnus Sverke är professor och föreståndare för avdelningen för arbets- och organisationspsykologi vid psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

– Lönespridning behövs, liksom fler sätt att utveckla sin lön utan att tvingas bli chef eller byta skola. Men trots de goda avsikterna kom lärarlönelyftet inflygande från högre ort och har inte kunnat användas av rektorerna för att styra verksamheten, säger han.

Magnus Sverke jämför med förste­lärarreformen, där man hade möjlighet att ordna en befordringsgång, ge läraren delvis nytt arbetsinnehåll och extra ansvar. Den kopplingen saknas här. Lärarlönelyftet liknar heller inte en vanlig lönerevision.

– Där är lönen, helt enligt kollektivavtalet, ett styrmedel för att premiera den som gjort något bra. Lönesamtalet ska också blicka framåt. Men här är det ovisst om det blir fler lyft framöver – och därmed har man frångått det vanliga samspelet mellan de två parterna.

Frågar man medarbetarna på en arbetsplats tycker majoriteten att de är bättre än genomsnittet, förklarar Magnus Sverke. Vi jämför oss med andra och tycker man sig bli orättvist behandlad kan det resultera i tappat engagemang, vilket blir en stor utmaning för chefen.

– I det här fallet tror jag att de flesta rektorer varit väldigt bra på det mellanmänskliga planet. De har haft sina dörrar öppna för samtal. Därutöver är det viktigt med tydlig kommunikation.

Även om direktiven kom upp­ifrån måste chefen förklara vilka val man gjort och på vilka grunder.

– Om medarbetarna begriper proceduren vinner man mycket, även om total rättvisa inte kunnat uppnås. Det viktiga är hur kriterierna för lyftet definierats centralt, hur de omsatts lokalt och om de fått acceptans på skolan.

ur Lärarförbundets Magasin