Läs senare

Förlegad syn på ledarskap

Skolledare är en av få yrkesgrupper som i lag uttryckligen är förbjuden att ha ett gemensamt chefsansvar, skriver Marianne Döös och Lena Wilhelmson. Förbudet är ett uttryck för politisk klåfingrighet.

11 Dec 2012

Ansvar som delas med någon annan är ett starkare ansvar, säger rektorer som arbetat gemensamt i många år. Samarbetet ger energi och uthållighet, bidrar till goda resultat för elever och skola. Samtidigt är rektorer, tillsammans med förskolechefer, en av få yrkesgrupper som i lag nu uttryckligen är förbjuden att ha ett gemensamt chefsansvar. Enligt den skollag som trädde i kraft förra året får rektorer inte samarbeta formellt likställt i delat ledarskap för en och samma skolenhet.

Rektorers uppdrag beskrivs ofta som mycket omfattande och mångfacetterat. De arbetar i ett korstryck där spänningsförhållanden uppstår mellan krav som kommer från olika håll, från stat och huvudman, från medarbetare, från media, från elever och föräldrar. Vi menar att rektorers uppdrag försvåras av att skollagen andas en förlegad syn på ledarskap.

Som organisationspedagoger har vi i ett antal år forskat om delat ledarskap i svenskt arbetsliv. Vår forskning visar att delat ledarskap har klara möjligheter att vara gynnsamt för både chefer och verksamheter, under vissa givna förutsättningar. Inte minst gäller detta den form, samledarskap, som innebär att både ansvar och arbetsuppgifter är gemensamma. Dagens ledarskapsforskning betonar vardagsledarskap, relationer och samarbete.

Superhjälten som ska kunna allt, ytterst äga all makt och stå ensam med ansvaret är däremot inte i samklang med hur vardagen i dagens organisationer ser ut. Olika former av distribuerat ledarskap är det som nyare ledarskapsforskning intresserar sig för eftersom sådana ledningsformer utvecklas i dagens arbetsliv. Rektorer som själva utvecklar sådana samarbetsformer är del av en internationell trend, de är organisatoriskt nytänkande, de tar ansvar.

Rektorer som är vana att samleda sedan tidigare försöker just nu att hitta nya samarbetsformer, som både är förenliga med lagen och som ger dem möjlighet att arbeta på det sätt de funnit fruktbart. Vi ser fall där de som får för sin huvudman delar upp skolan i två eller flera skolenheter. De delar upp elevhälsovård och ekonomi, de gör separata planer för kränkande diskriminering i enlighet med skollagens krav. Men, de säger att de riskerar att tappa helhetssyn och överblick. Det krånglar exempelvis till det att inte få sitta i varandras elevhälsoteam på grund av sekretess. När en F–5-rektors elever ska gå vidare till 6–9-rektorns ansvar, som efter uppdelningen är en egen skolenhet, riskerar hen att sakna sådan kunskap om eleverna som man hade tidigare, när det var möjligt att ansvara för hela skolan gemensamt. I praktiken försöker de ändå ha kunskap gemensamt.

Uppdelningen blir ett spel för gallerierna, för att visa upp en korrekt fasad utåt, trots att det krånglar till och inte är till någon nytta för skolan själv. Klumpigt och ineffektivt blir det. Deras erfarenhet säger dem att det blir bättre när de samarbetar nära. Därför fortsätter de att tillsammans ta ansvar för helheten, att använda resurserna där de bäst behövs, att ha koll på alla elevers hälsa, att utarbeta strategier för att driva utvecklingsarbete, att hålla fast vid sin värdegrund, att vara starka i att utmana lärarna till nytänkande.

Enligt vår mening är delar av den nya skollagen uttryck för politisk klåfingrighet. Rektorers framgångsrika samarbete som stabiliserar ledningen av skolor förhindras. Var är tilltron till förmågan att organisera inte bara sin skola, vilket lagen kräver, utan också den egna ledningsfunktionen?

ur Lärarförbundets Magasin