Läs senare

Från näringslivet till pedagogiken

Örjan LiebendörferSom nybliven rektor för waldorfsärskolan i Järna letar Örjan Liebendörfer efter nycklar till elevernas lärande. Ridterapi är en metod.

Ridterapi är en viktig del av arbetet på Solberga by. Foto: Malin Hoelstad

Solberga by strax öster om Järna gör skäl för namnet. Himlen är klarblå och Örjan Liebendörfer tar emot framför det rosa expeditionshuset i kortärmad skjorta. Han guidar runt i byn, här finns särskola, elevhem och korttidsboende. Ett av husen rymmer en aula för den dagliga morgonsamlingen och andra återkommande traditioner som ramar in waldorfskolans läsår. En bit bort över hagarna ligger stallet där eleverna får ridterapi.
– Ridterapi, det är ett eget kapitel, mycket fascinerande! Vi har en flicka som har så otroligt svårt med sin kropp, kastar sig, skadar sig. Men tillsammans med terapeuten kan hon sitta i en halvtimme på hästryggen.

Som rektor kan jag förena min syn på ledarskap både från skolan och näringslivet.

Örjan Liebendörfer är nytillträdd rektor för särskolan Solberga by. Närmast kommer han från motsvarande position på Lunds Waldorfskola. Men när de egna vuxna barnen började etablera sig i Stockholmstrakten var det dags att lämna gården på Österlen och flytta norrut. Och kanske också att ta ytterligare steg som rektor.
– I Lund insåg jag vikten av elevhälsoarbetet och här på Solberga by är det hundra procent elevhälsa. Det hoppas jag kunna lära mig något nytt av, säger han.

Den stora utmaningen som rektor för särskolan, menar han, är att hitta vägar för eleverna att lära sig något och på så sätt bli delaktiga i samhället – att ge dem en röst.
– Vad är egentligen lärandet för de här barnen och vad kan vi lära oss av det i förhållande till andra barn?

Örjan Liebendörfer

Gör: Rektor på waldorfsärskolan Solberga by utanför Järna, ordförande i Stiftelsen Umeå Waldorf-skola och engagerad i Johannes förskolor som driver waldorfförskolor i Stockholm. Skriver och debatterar både om waldorfpedagogik och om politiska frågor.

Bor: Tillfälligtvis på ön Oaxen men snart i Skillebyholm, i närheten av Järna.

Familj: Fru och fyra vuxna barn, hunden Wilma.

Njuter av: Trädgård. ”Det är det som är grejen. Vi ska bygga ett nytt hus inom kort och där kommer vi att ha världens bästa trädgård – romantisk, prunkande – med 30 kvadratmeter växthus.”

Örjan Liebendörfer låter frågan hänga i luften en stund, blickar ut över äppelträden utanför fönstret och inleder ett längre resonemang som sträcker sig tillbaka till hans egen barndom.

Uppväxten i familjen Liebendörfer präglades starkt av skolan, inte minst av waldorfpedagogiken. Pappa Walter var engagerad i framväxten av waldorfpedagogiken i Sverige, både som lärare på Kristofferskolan i Bromma och som ansvarig för lärarutbildningen på Rudolf Steiner-seminariet i Järna. Mamma Ingrid var med och startade den första waldorfförskolan, även den i Bromma.
– Min bakgrund spelar naturligtvis in, men de lärare som betytt mest för mig var de som skapade en bildningsväg tillsammans med oss elever, som berättade och kopplade ihop olika discipliner, kanske svävade i väg från ämnet så att det blev spännande. De tog med oss på en slags förflyttning som inte alltid var baserad på ett fixt kunskapsmål.

Det är den här bildningsvägen som Örjan Liebendörfer vill att den svenska skolan hittar tillbaka till, det är den som gynnar viljan och lusten att lära. För lusten att lära nytt kan vara den unika mänskliga förmåga som finns kvar i framtiden när datorerna utvecklas och till och med flyttar in våra kroppar, menar han.
– Det gladde mig att Skolkommissionen lyfter det här i sitt betänkande och ifrågasätter kunskapsmatriserna. Det finns en stor risk att skolan blir en maskin där vi bara bockar av mål. Vi måste diskutera vart vi är på väg och vilken skola vi behöver för dem som ska växa upp på 2030-talet, säger han och kopplar ihop sin långa tankegång med lärandet i särskolan.
– Det är klart att det finns mål i läroplanen för eleverna här också, de ska bli delaktiga i samhället, kunna kommunicera och så vidare. Men för de flesta är det ingen idé att fokusera på fjärran kunskapsmål, det är här och nu som gäller. Själva lärandet får därför ett starkt fokus på processen, på förändringen. Och om vi tänker tanken att vägen är viktigare än målet då kommer man till ett ifrågasättande av hela målstyrningen.

Örjan Liebendörfer har själv undervisat. Efter studietiden arbetade han som lärare på Kristofferskolan och ingick också i skolans ledningsgrupp. Han har även arbetat för Waldorffederationen och varit redaktör för waldorfpedagogikens tidskrift På väg. Men i slutet av 1990-talet lämnade han skolan för näringslivet och hudvårdsföretaget Weleda, där han stannade i tretton år. Under tiden var han bland annat marknadschef och hann med att arbeta och bo både i Schweiz och Tyskland.
– När vi flyttade tillbaka till Sverige hade jag ingen aning om vad jag skulle göra men så fick jag en förfrågan om att bli rektor. Den tanken hade jag inte alls tänkt så jag behövde fundera – rektor, vad betyder det? berättar Örjan Liebendörfer.

– Jag ser mig som den som har kvasten i curlinglaget. Det är jag som måste röja undan hindren för att få medarbetarna att växa, säger Örjan Lieben­dörfer. Foto: Malin Hoelstad

Den nya skollagen, med kravet på waldorfskolor att ha en rektor som alla andra skolor och inte enbart en kollegial ledningsgrupp, var bara något år gammal. Örjan Liebendörfer läste på, frågade runt och kom fram till – varför inte?
– Och jag märkte att jag tyckte det var väldigt roligt. Som rektor kan jag förena min syn på ledarskap med erfarenheter både från skolan och näringslivet.

För Örjan Liebendörfer är det ett ”riktigt chefsjobb” att vara rektor. Det handlar om att motivera medarbetare, skapa en vision, tydliggöra uppgiften och få alla att dra åt samma håll.
– Klassiska ledarskapsaspekter helt enkelt. Det är ju inte fråga om att styra och peka med hela handen, utan att få entusiasmen att växa kring det gemensamma uppdraget. Den inställningen tror jag finns starkare i näringslivet, säger han.

Som ny på posten i Lund började han rektorsutbildningen. Och även där var erfarenheterna från ett globalt företag värdefulla. Han såg att svenska rektorer ofta sitter fast i administration och organisering och att det inte alltid finns utrymme för ledarskap.
– Jag ser mig som den som har kvasten i curlinglaget, jag är den som sopar så att stenen glider och skapar förutsättningar för medarbetarna att växa. Det är jag som måste röja undan hindren och ge energi och dynamik för medarbetarna att göra ett bra jobb. Om alla kan finna sig tillrätta i visionen och vad det betyder mer nedbrutet i verksamhetsmålen så kommer de också att i högre grad organisera sig på ett självstyrande sätt.

Med ”självstyrande” syftar Örjan Liebendörfer inte på waldorfskolans tidigare ledningsgrupp. Den modellen tror han inte alls på och han är glad att rektorskravet i dag även gäller waldorfskolor.
– Den rektorslösa situationen funkade aldrig, det är bara att vara ärlig, det var något som var präglat av en 70-talsidealism. Det var oklart vem som hade ansvaret och många gånger kom kollegiet i konflikt med varandra.

Örjan Liebendörfer är en sann djurvän. De egna hästarna, som familjen hade under åren i Skåne, är utlånade för tillfället. Nu gläds han åt närheten till stallet vid Solberga by. Foto: Malin Hoelstad

Örjan Liebendörfer sänker rösten något när frågan kommer på tal.
– Jag skulle nog vilja säga att barn har farit illa genom åren. Det fanns lärare som agerade bakom stängda dörrar, som arbetade med belöningar, kränkningar, ja mobbning, utan att kollegorna gjorde något. Det var svårt. Vem, i en sådan situation, ska vara den som säger till kollegan att du måste sluta, du är inte lämplig som lärare?

Örjan Liebendörfer är flitig i debatten, i bloggar och på Twitter, och kritiken lät inte vänta på sig när han tog ställning för rektorskravet. Men det är inget han ångrar.
– I dag är waldorfskolan i stort sett förbi det där. Alla ser att det är bra med en rektor och de yngre som kommer in i skolorna reagerar inte.

Kopplingen till antroposofin är en annan känslig fråga för waldorfpedagogiken och något som kritiseras med jämna mellanrum, bland annat för att antroposofin tror på reinkarnation, anses vara sekteristisk eller bara allmänt flummig. För Örjan Liebendörfer är det främst förståelsen och kunskapen om barnet som är central och han har svårt att föreställa sig just den delen av pedagogiken utan att relatera till antroposofins grundare Rudolf Steiner.
– Man kan förstås alltid fundera på begrepp och vad de innebär. Det finns fortfarande ett kristet arv och även om det är ganska litet måste man möjligen göra upp med det.

När det gäller synen på lärande finns det också saker som kan bli bättre, menar Örjan Liebendörfer. Tron på individens frihet lyfts ofta fram inom waldorfpedagogiken, däremot är man inte lika bra på att individualisera undervisningen.
– Vi lär på olika sätt och vi behöver bli bättre på att hitta varje barns väg till lärande. Men jag tycker att det händer saker, allt är mycket öppnare i dag än tidigare. Lärare går mattelyftet och läslyftet och lär sig nya sätt som de kan förena med waldorftraditionen. I lågstadiet jobbar vi till exempel mycket med rörelse i matematiken och det är ju något som ligger nära det man lär ut i mattelyftet.
– Waldorf 2017 är inte dogmatiskt. De som hävdar det lutar sig mot bilder som är 20 år gamla. Jag är runt och föreläser mycket och jag ser väldigt lite dogmatism, däremot mycket kreativitet och vilja att lära.

ur Lärarförbundets Magasin