Läs senare

Hello, kifak, ça va?

14 Okt 2016

När en grupp arkitekter, forskare och stadsplanerare ställde upp i Beiruts kommunalval i våras hade de gjort ett val: att prata nästan enbart arabiska.

Inte konstigt kan tyckas, i ett land med arabiska som officiellt språk. Men Libanon, ett litet land med fyra miljoner invånare, är allt annat än enspråkigt.

Min vän Sarah säger att hon har tre modersmål. Arabiskan hon fått från föräldrarna, franskan från grundskolan och så engelskan från sin morfar – också libanes, men med en förkärlek till det engelska språket.

Fenomenet brukar beskrivas som ”Hello, kifak, ça va?”, en libanesisk hälsningsfras på alla de tre språken. Kanske lite tillspetsat, men många pratar faktiskt ofta så. Eller så går de från ett språk till ett annat, flytande och till synes helt obemärkt. Många utan att ens någon gång ha lämnat sitt land.

Det hela börjar i första klass. Två tredjedelar av Libanons skolbarn går i privatskolor, där undervisningen sker på franska eller engelska. Arabiska ses som mindre prestigefullt, mindre viktigt för framtiden. De statliga skolorna använder arabiska, men lär enligt lag ut matte och naturkunskap på engelska eller franska. Alla barn, oavsett skola, läser arabiska och även historia på arabiska, vilket gör varenda skolklass i Libanon åtminstone tvåspråkig.

Resultatet är ett land med en fascinerande språklig mosaik. Anarki, säger en del. Oförmåga att hålla sig till bara ett språk, utan lånade ord och uttryck, säger andra.

Min vän Sarah tycker att det helt enkelt är så libaneserna pratar. ”Förut brukade jag försöka att inte mixa språken, men nu gör det mig inget längre. Franskan är mitt litterära språk, engelskan det intellektuella. Arabiskan kommer när jag är arg, glad eller ledsen.”

En undersökning gjord av studenter från American University of Beirut, Libanons mest anrika universitet, visade samma sak. Eleverna använde sina språk till olika saker. Få använde ­arabiska på ­matten, men nästan alla använde det för att uttrycka sina känslor och drömmar. Skulle de skriva ner något så valde de engelska.

Samma undersökning skulle sett annorlunda ut bland arbetarklassungdomar, eller i en by på landsbygden. Den som gått i statlig skola är ofta bättre på arabiska och fyller inte i med lika mycket engelska och franska. Men deras väg till välbetalda, prestigefulla yrken är längre. Arabiskan, trots sina djupa rötter i Libanon, ses sällan som en biljett till framtiden.

Härom året hade någon lagt ut stora arabiska bokstäver på Beiruts trottoarer och satt upp knallgul avspärrningstejp som sade ”Döda inte ditt språk”. Det var en kampanj för att värna landets arabiska.

För de syriska flyktingbarnen som kommit till Libanon är språket en stor utmaning. Syrien är på många sätt Libanons motsats: där är arabiskan självklar, från förskola till universitet. För att integrera flyktingarna bättre har nu hundratals lärare utbildats för att bättre stödja barnen i den flerspråkiga skolan.

Beirut Madinati lyckades inte bli invalda i det kommunala valet. Att utmana landets etablerade politiker var inte enkelt. Men de förde upp frågor som hållbarhet och jämställdhet på agendan, och pratade om dem utan låneord från engelska och franska. Också det en utmaning.

Jenny Gustafsson

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

 

ur Lärarförbundets Magasin