Läs senare

Hotet om vite hänger över Älvdalen

En verksamhet i fritt fall. Så beskrev Skolinspektionen Älvdalens skolor och hotade med vite om 300 000 kronor. Nu kämpar rektor Kjell Westin för att få sina skolor godkända. Om några veckor fälls avgörandet.

17 Okt 2012

Bild: Alexander von Sydow

Ingrid Elmgren, dåvarande skolchef i Älvdalens kommun, hade fått order att hålla sig vid telefonen. När Skolinspektionens jurist Luca Nesi ringde på förmiddagen den 9 december 2011 blev hon inte alls förvånad. Beskedet var väntat. Men i medierna slog det ner som en bomb: för första gången någonsin hade Skolinspektionen beslutat om ett vite mot en kommun. Om inte Älvdalen snabbt kom tillrätta med sina allvarliga brister skulle Skolinspektionen gå till domstol och få vitet på 300 000 kronor utdömt.

På Strandskolan i Idre var det flera i personalen som grät. Var deras skola verkligen så dålig som Skolinspektionen påstod?

Kjell Westin hade hunnit arbeta som rektor på skolorna i Idre och Särna i knappt fyra veckor när vitesbeslutet kom. Den första tiden ägnade han ”förmodligen veckovis” åt att lyssna på sin nya personal.

– Jag har ju suttit här väldigt mycket och tagit emot, säger han och visar på den lilla soffgruppen på rektorsexpeditionen.

– Det har funnits ett enormt behov av att bara få någon som lyssnar. Det har inte varit lätt för dem. Det är väl det jag har fått koncentrera mig mest på, att få folk, både unga och vuxna, att känna någon form av trygghet.

Chauffören som kör bussen från centralorten Älvdalen visslar med i Lasse Berghagens Farväl till sommaren. När det närmar sig refräng klämmer han i för full hals, fast några tonarter lägre än originalet på radion. Vägen ut ur samhället går förbi bibliotek, kommunhus, bio, Föreningarnas hus och länsstyrelsen. ”Älvdalen – stora staden” muttrar busschauffören i mungipan när han måste vänta för möte. En skylt berättar att det är 80 kilometer till Särna, 111 till Idre.

Strandskolan i Idre och Buskoviusskolan i Särna är de två skolor som har fått allra tuffast kritik av Skolinspektionen. Myndighetens tillsynsrapport från juni 2010 talar om kränkningar, konflikter och motsättningar mellan eleverna. Det finns lärare som uttrycker sig nedlåtande och kränkande och eleverna känner inte förtroende för de vuxna. Kvalitetsarbetet brister, åtgärdsprogrammen uppfyller inte kraven, eleverna får inte det stöd de har rätt till. Listan på vad som måste åtgärdas på vardera skolan består av 22 respektive 23 punkter.

– Det är ju väldigt skarp kritik, säger Kjell Westin på lugn och bred norrländska.

Själv hade han inte läst rapporten innan han tog jobbet som rektor för de båda skolorna. Men under anställningsintervjun kröp det fram att de hade haft stor omsättning på rektorer, att Skolinspektionen hade varit på besök och att det var ett tufft uppdrag.

Det första han gjorde var att ta all personal i hand och presentera sig. Sedan gick han runt i alla klasser, både i Idre och Särna, och hälsade och tog alla elever i hand.

– Jag vet att det är effektivt, för det visar på respekt. Det har jag hört nu, långt efteråt: ”Kjell, han tog mig i hand – det är det aldrig någon som har gjort förut!”

Mycket av Skolinspektionens kritik riktade in sig på det pedagogiska ledarskapet på skolorna. ”Rektor måste ta ansvar för elevernas lärandemiljö”, ”rektor måste följa upp skolornas resultat”, ”rektor måste följa upp lärarnas undervisning”.

Kjell Westin förstod att förväntningarna på honom skulle vara höga.

– Jag sa att jag skulle försöka hjälpa till, men också att jag inte är Gud fader, så jag kan inte lova något. Det här måste vi göra tillsammans.

När man ska leta förklaringar till situationen på de båda skolorna i norra Dalarna finns det en sak som återkommer: motsättningar mellan byarna Idre och Särna. I Skolinspektionens rapport står att elever tycker att de behandlas olika beroende på om de bor i Särna eller Idre. De tycker inte heller att lärarna hjälper till att lösa konflikter mellan elever från de båda orterna.

Dessutom finns i botten en långvarig politisk strid om var högstadiet ska placeras: i Idre, som har flest elever, eller i Särna, som har bäst lokaler? När Skolinspektionen gör sin tillsyn har politikerna beslutat om en ovanlig kompromiss: i väntan på en permanent lösning går högstadieeleverna två dagar i veckan i Särna och tre dagar i veckan i Idre. Situationen blir inte lättare av att de båda skolorna har olika ordningsregler – något som både förvirrar och frustrerar. Efter två års ambulerande skolverksamhet togs det till sist ett beslut i kommunfullmäktige att högstadiet skulle placeras i Idre.

I Strandskolans personalrum går åsikterna isär: Finns det gamla fejder mellan byarna eller inte? De flesta verkar dock överens om att det är bra att högstadiefrågan äntligen är avgjord.

– Eleverna sa ju själva att det här är inte ett elevproblem – det är ett vuxenproblem, säger Anette Eriksson.

Hon är elevassistent på Strandskolan i Idre men också ledamot för Socialdemokraterna i barn- och utbildningsnämnden i Älvdalens kommun. Anette Eriksson är självkritisk och säger att om toppen, det vill säga nämnden, fungerar dåligt – då är det inte så konstigt om verksamheten nere på golvet drabbas.

– Vi har inte fokuserat på det vi skulle göra. Vi har haft fullt upp med att tjafsa med varandra.

Hon tycker att mycket av Skolinspektionens kritik är befogad. Lärarna har inte haft någon arbetsro – det har varit svåra personalärenden och många rektorsbyten på skolorna.

– Det är ett under att all personal är kvar. Men nu är vi på väg upp, det känns så. Vi skrattar till och med på jobbet!

Det är jakttider i norra Dalarna. På slöjden bygger eleverna ett jakttorn, men det är ännu inte riktigt färdigt. Längs landsvägen sitter varningsskyltar: ”Älgjakt pågår”. Några elever är lediga för att vara med sina föräldrar i skogen.Bild: Alexander von Sydow

Nere i centralorten Älvdalen är Ingrid Elmgren snart färdig med sitt slutarbete för Rektorsprogrammet: en kulturanalys över skolkulturen i Älvdalen. Hon rekryterades som skolchef i kommunen efter den första kritiska rapporten från Skolinspektionen år 2010. Uppdraget var tydligt: Gör något åt det här!

– Det var ju väldigt många olika delar, från stort till smått, från den politiska styrningen och hela organisationen ända ner till klassrumsnivå. Rapporten var på 172 sidor. Jag började med att försöka göra upp en handlingsplan över vilka delar som skulle tas när, vilka som skulle vara inblandade och hur lång tid det skulle ta.

När hon ser tillbaka ser hon flera förklaringar till att det blev som det blev i Älvdalen. En är att det saknades en utvecklingsledare, någon som på kommunnivå tar hand om det systematiska kvalitetsarbetet och stöttar lärare och rektorer.

– Här fanns det inte ens en dålig rutin för kvalitetsarbetet, det fanns ingen rutin alls. När jag kom hit fick vi börja från början: vilka resultat ska vi följa upp, när ska vi göra det, vilka ska vara inblandade?

En annan förklaring är att rollfördelningen mellan politiker och tjänstemän inte har varit tydlig. Den kritiken har både Skolinspektionen och inhyrda organisationskonsulter lyft fram.

– Jag tycker att det finns kvar en anda från när förtroendevalda politiker i kommunerna skötte i princip allt, från verkstad till beslut. Den traditionen av att gräva i detaljer lever fortfarande kvar här i Älvdalen, säger Ingrid Elmgren.

Hon pratar om syndabocksletande, politiska stridigheter och oförmågan att stötta varandra. Och så den infekterade frågan om var högstadiet skulle placeras.

– Allt det har kommit som grus i maskineriet och tagit över arenan. Politikerna har varit helt upptagna med att strida internt, så det här med Skolinspektionen – det har vi fått sköta vid sidan av. Och det gjorde att vi kom efter ungefär ett halvår i processen, säger hon.

Lisbeth Mörk-Amnelius är ordförande i barn- och utbildningsnämnden och företräder partiet Kommunlistan, som ingår i den styrande alliansen i Älvdalen. Hon håller med om att Skolinspektionens kritik mot nämnden är befogad, men tycker också att uppgiften är svår.

– Vi har inte på flera år haft den tjänstemannastab som skulle ha behövts och vi är ju allihop fritidspolitiker. Men trots det ska vi ju hålla koll på saker och ting. Det gäller som politiker att ställa de rätta frågorna, annars får man väldigt lite information.

Hon menar att nämnden har haft för dålig insyn i kommunens skolverksamhet – hur det går för eleverna, hur lärare och rektorer arbetar. Men hon riktar också kritik mot hur förvaltningen har jobbat med beslutsunderlag, statistik och utredningar. Dessutom har de varit hårt pressade av att verksamheten har dragits med stora underskott under flera år.

I fortsättningen kommer politikerna i nämnden att strama upp sitt arbetssätt och vara mer tydliga i vilka uppgifter de vill ha svar på, säger hon.

– Vi kan inte nöja oss med att man inte har haft tid att ta fram dem eller att det får komma en annan gång. Vi måste vara mer bestämda med att få de här uppgifterna så att vi kan uppfylla vår tillsynsskyldighet.

”En skola i fritt fall”. Så beskrev Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler verksamheten i Älvdalens kommun den där dagen i december 2011. Luca Nesi, jurist och enhetschef, säger att han är för mesig för att själv ta till sådana kraftuttryck men tycker att det är en ganska träffande beskrivning.

– Det som ledde fram till vitesföreläggandet var en förening av att det inte hade blivit bättre sedan juni 2010, trots att det hade gått så lång tid. Kvalitetsarbetet fungerade inte, det gick till och med åt andra hållet – det blev sämre. Det var också det faktum att bristerna var allvarliga, både att man inte lyckades förhindra kränkningar och att det var dåliga skolresultat.

I pressmeddelandet som Älvdalens kommun skickade ut samma dag som vitesbeskedet kom står det att man ”tar kritiken på största allvar”. Men det tycker inte Ingrid Elmgren är riktigt sant. För den analys och de förslag till åtgärder som hon tog fram hamnade mer eller mindre i papperskorgen, säger hon. I stället fastnade man i diskussioner om hur nämnden skulle kunna skära i kostnader för att komma tillrätta med det stora budgetunderskottet.

– När skogen brinner, då begär man inte att räddningstjänsten ska spara pengar för att komma ner i budgetram innan man åker ut med brandbilen. Först släcker man brasan och sen diskuterar man hur man ska genomföra besparingar. I alla fall i min värld.

Ingrid Elmgren slutade som skolchef inför semestern i somras. Motsättningarna mellan henne och nämnden blev för stora, och nu har de hyrt in en ny skolchef från Stockholm.

Men hotet om vite hänger kvar över Älvdalen. Egentligen skulle bristerna ha varit åtgärdade redan i maj, men kommunen fick några extra månader på sig eftersom Skolinspektionen såg att man var på väg åt rätt håll.

– Det var ett svårt beslut, det är ju första gången vi gör det här. Hur ska man tänka? Vad är bäst för eleverna? Det kanske trots allt är bättre att ge kommunen lite längre tid. Om det börjar gå åt rätt håll och man har en förhoppning om att det ska bli bra då känns det inte konstruktivt att få vitet utdömt, säger Luca Nesi på Skolinspektionen.

Nu är det 1 november som gäller. Då ska alla brister vara åtgärdade – annars kan Skolinspektionen gå till domstol för att få vitet utdömt. På Strandskolan i Idre visar rektor Kjell Westin upp en ny modell för att kartlägga elevernas kunskapsnivåer. Med hjälp av den kan de analysera och följa upp och se vilka åtgärder som behövs för alla elever, från förskoleklass till nian. Det är ganska många barn med diagnoser på skolorna och flera elever har kommit efter i undervisningen av andra skäl – förmodligen på grund av hur det har varit på skolan.

– Man måste se långsiktigt på det här arbetet, det är helt omöjligt att bara knäppa med fingrarna så är allt klart! Men det här är en modell som jag tror på, för då vet vi så exakt som möjligt vad vi har för behov.

Några dagar efter nyår fick han ”en liten chock”, som han uttrycker det. Då fick han veta att förra årets budget på 20 miljoner skulle skäras ned till 16 miljoner i år.

– Då tänkte jag: det här kommer aldrig att hålla. Nu sticker jag! Men man kan ju inte bara dra, man får väl agera i stället.

Så Kjell Westin agerade. Han gjorde en kartläggning av behoven och skickade in en skrivelse till barn- och utbildningsnämnden och kommunstyrelsen. Sedan bjöd han upp nämndens ordförande, Lisbeth Mörk-Amnelius, till soffan på rektorsexpeditionen.

– Hon satt här en hel förmiddag, säger han och klappar på sitsen.

Kjell Westin visade sin kartläggning och sina beräkningar. Och sedan skars besparingen ned med mer än hälften på nästa nämndmöte.

– Så man ser att det kan ha effekt när man bygger sin argumentation på fakta. Det grymtas väl en del nerifrån, det har jag fått höra, och skrivelsen kanske inte var så där jättepopulär. Men jag är inte anställd för att vara populär heller.

Det är det statliga uppdraget som står i fokus. Huvuduppgiften är att se till att det blir så bra som möjligt för eleverna. Och för att eleverna ska kunna nå målen måste personalen må bra så att de kan göra ett bra jobb, resonerar han. Han säger att personalen är guld värd och lovordar dem i alla situationer – ”med hjärtat – det är inget jag bara säger”.

Både han själv och Skolinspektionen tycker att det har börjat bli lugnare på skolorna, både ute i klassrummen och bland personalen. De har skrivit en ny likabehandlingsplan, bildat en likabehandlingsgrupp, utsett kamratstödjare i alla klasser och bestämt nya ordningsregler tillsammans med eleverna.

Modersmålsundervisningen är också under kontroll och lärarbehörigheten ser överraskande god ut, säger Kjell Westin.

– Det tror jag att vi kan tacka Idre fjäll för, det finns ju en del inflyttade som har blivit kvar. Som har träffat folk genom fjällen, eller någon kille på byn.

Han är tveksam till om kommunen som helhet kommer att få godkänt av Skolinspektionen. Men han hoppas att åtminstone hans skolor ska få grönt kort.

– Arbetslaget har blivit väldigt sammansvetsat och här finns en vilja till att göra något. Jag tror att vi är på gång ordenligt. Det känns så – det finns en väldigt stark drivkraft hos personalen, lite jävlar anamma: Vi ska visa dem att vi är bra!

ur Lärarförbundets Magasin