Läs senare

I takt med behoven

InkluderingDet krävdes fler förskoleplatser för barn med särskilda behov i Sandviken. Då valde förskolechef Patricia Lea-Myhrberg inkludering framför ytterligare en specialavdelning.

23 Maj 2017
Förskolechef Patricia Lea-Myhrberg gjorde en analys av personalens frågor och funderingar, bland annat för att ringa in behovet av fortbildning. Foto: Britt Mattsson

Förskollärare Anna Pousette drar några ackord på gitarren och barnen på Smultronbackens förskola vet direkt vad som gäller. Tonerna är Creedence Clearwater Revivals

Proud Mary men Smultronbacken har en egen variant. Nu stuffar alla runt på golvet och sjunger med i texten:
– Leka hela dagen, busa och bli tagen.

Personalen stödjer med tecken för dem som behöver det och Olle Larsson som sitter i rullstol ler förtjust när han snurrar med i dansen. Förskollärare Agneta Östlund-Nilsen hjälper honom att stampa takten.

Vi kom fram till att vi ville fortsätta ha vanliga avdelningar och inkludera barnen.

Det är fredag morgon och det betyder stor sångsamling på Smultronbackens specialpedagogiska avdelning, Regnbågen. Här jobbar fem förskollärare med sju barn som alla har olika funktionsnedsättningar. Resten av förskolan är också på plats och sjunger; Månen med de yngre barnen samt Stjärnan och Solen där de äldre barnen går.

Förskolechef Patricia Lea-Myhrberg har slagit sig ner i en av förskolans många lugna lekvrår. ”Alla barn har rätt till en lärmiljö som är anpassad efter deras förutsättningar”, säger hon. Foto: Britt Mattsson

På Smultronbackens förskola har avdelningarna något färre barn än i Sandviken i övrigt, runt 13–15 stycken jämfört med 22, och det jobbar tre förskollärare på varje avdelning. Anledningen är att samtliga har barn med olika funktionsnedsättningar inkluderade. På förskolan går barn med exempelvis npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), Downs syndrom och cp-skador.

I Sandviken har efterfrågan på specialpedagogiska förskoleplatser ökat. För drygt ett år sedan fick förskolechef Patricia Lea-Myhrberg frågan om hon inte kunde öppna ytterligare en avdelning som Regnbågen. Men när hon tog frågan vidare till sin personal kände de sig tveksamma, de trodde inte på den lösningen.

Alla avdelningar på Smultronbacken, inklusive den specialpedagogiska Regnbågen, hade stort utbyte av varandra. Barnen från de olika avdelningarna besökte ofta varandra och det hände att barn som börjat på Regnbågen senare flyttade över till en annan avdelning. Personalen var rädd att samarbetet skulle gå förlorat om det blev ytterligare en specialavdelning.
– Vi började diskutera alternativa lösningar och så småningom kom vi fram till att vi ville fortsätta ha vanliga avdelningar och inkludera barnen med större behov, berättar Patricia Lea-Myhrberg.

Kommunledningen var med på noterna och nu är alltså de tre vanliga avdelningarna mindre och alla har barn med funktionsnedsättningar. På Regnbågen går fortfarande de barn som har störst specialpedagogiskt behov.

Men även om den gemensamma diskussionen landade i den här omorganisationen var det inte helt utan tveksamheter och oro från personalen. Patricia Lea-Myhrberg bad de olika avdelningarna göra en lista på vilka problem och behov de såg framför sig.
– När riskanalysen var klar kunde jag se att en del av oron handlade om planeringstid och arbetstid. Men nu efter snart ett läsår är det roligt att se att vi har löst det. Fem timmars planering i veckan räcker och det går att få till ett bra schema även med lite färre barn, säger hon.

Mitt ansvar som chef har också varit att hålla rent från annat som kommer uppifrån.

Foto: Britt Mattsson

En stor fördel är att personalen på avdelningarna fortsätter att samarbeta och täcker upp för varandra när det behövs. Till sin hjälp har de nyligen fått en app där föräldrar loggar in sina barn varje morgon. Via appen kan hela förskolan se vilka barn som är på plats, var det finns behov av förstärkning under dagen och vilka som har utrymme att hjälpa till.
– På det här sättet behöver vi inte kalla in vikarier så ofta och det är bra för barnen, de har ofta så många kontakter ändå till följd av utredningar och habilitering, säger Patricia Lea-Myhrberg och klickar på en väggfast läsplatta för att visa vilka barn som checkat in under morgonen.

Personalen på Smultronbackens vanliga avdelningar var också oroliga för att de inte hade tillräcklig kompetens att möta de olika behov som barnen med funktionsnedsättningar har. Patricia Lea-Myhrberg letade runt efter något lämpligt utbildningsmaterial och hittade Studiepaketet NPF från SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten. Under hela hösten har de läst litteratur, sett filmer och diskuterat tillsammans. Just nu fördjupar de sig i hur man kan hantera svåra samtal med föräldrar.
– Mitt ansvar som chef har också varit att hålla rent från annat som kommer uppifrån i organisationen. Det är väldigt viktigt att personalen får ro att gå in i det här och då kan vi inte göra annat samtidigt, säger hon.

En annan fundering som kom fram var att Smultronbacken skulle bli benämnd som en särförskola och att föräldrar inte skulle söka sig hit på grund av det. Men så blev det inte.
– Nej, en del föräldrar söker sig till Smultronbacken just för att Regnbågen finns, berättar förskollärare Ann Eriksson.

Ann Eriksson är i sig en stor tillgång för personalens kompetensutveckling. Hon har arbetat på Smultronbackens förskola sedan 1986 och har lång erfarenhet av specialavdelningen Regnbågen som i år firar 20 år. De senaste 10 åren har hon också utbildat personal på andra förskolor i akk, alternativ och kompletterande kommunikation, som är ett stöd för barn som kommunicerar på andra sätt än med tal.

Det är så lätt att vi omhuldar de barn som har det svårt men de behöver också utmaningar.

Till sommaren går hon i pension, tillsammans med två andra kollegor från Regnbågen och för att sprida deras kunskaper och erfarenheter vidare har de fått specialuppdrag det sista yrkesverksamma året. En av dem är på en vanlig avdelning och en är kvar på Regnbågen för att introducera ny personal. Ann Eriksson finns tillgänglig som en resurs för hela huset.

Förskollärare Ann Eriksson. Foto: Britt Mattsson

– De kan fråga mig om jag kan komma förbi och titta på något speciellt, observera personalen eller något barn, ja, något de känner att de kört fast i. Jag kan också ta en del praktiska saker så att de andra kan ägna sig helt åt barnen. Det här uppstartsåret har varit fantastiskt, det finns så mycket glädje i huset, säger hon.

Patricia Lea-Myhrberg instämmer. Förskolan får regelbundet besök av en specialpedagog som tillför mycket men Ann Eriksson har en alldeles särskild spetskompetens, menar hon.
– Jag tror inte vi hade kommit så långt om vi inte haft Ann. Hon har gått in och löst många frågor som vi annars med all säkerhet hade kunnat fastna i. Hon har hela förskolans bakgrund och känner både barn och personal. Hon lyfter verkligen arbetslagen med sin kompetens, säger Patricia Lea-Myhrberg.

När sångsamlingen är slut springer de flesta barnen i väg till sina egna avdelningar. Men några dröjer sig kvar i Regnbågens rutschkana och något regnbågsbarn följer med strömmen vidare genom huset. Om ett barn får lust att besöka en annan avdelning under dagen får de gärna ringa och fråga om det passar – och ringer gör de ofta.

Rörligheten i huset kräver tillgänglighet och inomhusmiljön var bland det första som fick en ordentlig översyn inför omorganisationen.
– Ta Olle som sitter i rullstol till exempel, han ska kunna komma fram lika bra på alla avdelningar som han gör på Regnbågen, säger Ann Eriksson och guidar runt på avdelningarna för att visa hur de tänkt när de möblerat.

Många barn på Smultronbacken har en npf-diagnos vilket ställer särskilda krav på inredningen. Förskolan tog hjälp av ett kommunalt resurscenter, Sinnesriket, men bjöd även in en tonårsflicka med adhd för att höra hur hon reagerade på miljön. Då var avdelningarna inredda med både randiga och rutiga gardiner och väggarna var målade i glada färger.
– Flickan beskrev det som att hon blev alldeles tömd på energi när hon varit här en stund. Den roliga och mysiga miljö som vi i all välmening försökt skapa fungerade helt tvärtom för henne, säger Patricia Lea-Myhrberg

Nu är väggarna vita, alla fönster har likadana vita rullgardiner och hyllor och skåp är antingen nya eller ommålade i vitt och försedda med jalusiluckor. Här och var finns avgränsade vrår där barnen kan leka ostört. Allt för att begränsa mängden intryck och skapa lugn och harmoni.

På personalens önskelista står nu en översyn av utomhusmiljön och nya lysrör i taket som inte flimrar och därmed stör barnen med autism. Patricia Lea-Myhrberg lyssnar och trycker på så gott hon kan från sitt håll. Även om det kan ta lite tid att få allt på plats har alla barn rätt till en lärmiljö som är anpassad efter deras förutsättningar, menar hon.
– Det gäller också ifråga om att utmana dem inom deras trygghetszon. Det är så lätt att vi servar och omhuldar de barn som har det svårt men de behöver också utmaningar för att utvecklas. Vi vet ju inte vilken framtid de kommer att få men vi vill ge dem det bästa för att möta den.

ur Lärarförbundets Magasin