Ingår i temat
Likabehandling
Läs senare

Kalla mig inget elakt 

Hur skulle det bli om lärarna tog upp fler exempel på homosexuella par? Då skulle nog fler tycka att homosexualitet var normalt. Det tror några som vet hur det är att smyga med sin längtan i skolan.

28 Maj 2009

Det sitter ett tjugotal ungdomar under det stora glastaket i Egalias lokaler. En röd stickad mössa skickas från person till person. Nu har turen kommit till en ung kille. Han reser sig upp med mössan i ena handen, presenterar sig med namn och berättar att han är 16 år. Säger att de andra får använda vilket pronomen de själva vill när de tilltalar honom.

"Kalla mig vad ni vill men inget elakt" är kommentaren som återkommer gång på gång när de cirka tjugo besökarna presenterar sig. De som kommit för första gången får en applåd för att "det är så coolt att nya vågar sig hit", förklarar en av fritidsledarna.

På Sveavägen i Stockholm huserar Egalia – ett fritidshäng som har öppet två kvällar i veckan och vänder sig till 13 till 20-åringar som är homo, bi, trans eller som kanske inte riktigt vill definiera sig. Varje kväll inleds med en samling där alla får chans att presentera sig och välja pronomen: om de vill bli kallade hon, han eller könsneutrala hen.

Kom ut på bilddagboken
Efter samlingen sprider alla ut sig och på schemat för kvällen står pingis, pyssel, fika och sminkning. Någon plockar ackord på en nylonsträngad gitarr, någon annan trevar försiktigt på pianot och ett sorl av röster och skratt fyller lokalen, trots de lila draperierna som täcker långväggarna och fungerar dämpande. Jag slår mig ner i en stor vinröd sammetssoffa. Runt soffbordet sätter sig några besökare. Hur funkar det i skolan? undrar jag och runt bordet drar diskussionen genast igång. Det är lättare att vara sig själv på gymnasiet tycker Per och Sofia som går i första ring, men får mothugg från Miranda. Hon går i nian och har vetat att hon är homosexuell sen hon var liten. I skolan har hon aldrig berättat det – ändå vet de flesta.

– Nu när folk får reda på det via nätet så tänker de "jaha Miranda är homosexuell, amen jag bryr mig inte".  
  Det var för några månader sen som hon la ut ett foto på en regnbågsflagga på bilddagboken. Hon skrev en kommentar till fotot om hur stolt hon är för att hennes mamma älskar henne för den hon är och för att hon är gay.

På bilddagboken kan man se vem som har besökt ens sida och tittat på bilderna och efter några veckor insåg Miranda att flera killar i hennes klass varit inne och tittat på just det foto där hon skrivit att hon var gay.

Hon blev jättenervös och trodde att de andra skulle vända sig emot henne.

– Jag tänkte okej nu kommer jag få världens mobbing efter mig i skolan. Men det var ingen som sa någonting!

Ingen behandlade henne annorlunda och snarare har hon upplevt att skämten om homosexuella blivit färre.

– Jag tror dom skärper sig för att dom tycker att jag är en väldigt trevlig person. Dom gör det för min skull. Jag känner att dom bryr sig riktigt mycket om mig.

– Vad bra, säger Sofia som går i ettan och inte alls har samma positiva erfarenheter.

När Sofia berättade för sin kompis att hon kanske var lesbisk, frågade kompisen genast om Sofia var kär i henne.

– Jag sa nej jag har aldrig varit kär i dig. Då sa hon "men är du kär i den här tjejen". Då sa jag nej igen. Det anser jag är lite homofobiskt, den där direkta panikkänslan hon får.

Per tror ändå att det är lättare för tjejer att bli accepterade som bi- eller homosexuella.

– Det är för att straighta killar tycker att det är fett hett med tjejer som hånglar: "ja, var lesbiska, snälla!".

Sofia håller med.

– Ja, det är killarnas acceptans som gäller.

Miranda tror att det har att göra med grupptrycket och killars självbild.

– Killar är så här "yo mannen öh cooling ska vi gå och slå sönder den där killen där borta". Många tycker att det är mesigt och äckligt att vara bög.

Miranda vänder sig mot Per.

– Jag säger bara så här: homosexuella killar är så jävla coola som kommer ut med det.

Per tvekar och sträcker en aning på sig i den gula fåtöljen där han sitter.

– Menar du det där allvarligt eller?

Den rosa tröjan
Jo, Miranda är allvarlig och Per ler stort mot henne. Berättar hur han tröttnat på hur en kille i klassen talar nedvärderande om bögar hela tiden och lanserat en slags kampanj. För att retas lite har han två dagar i sträck kommit klädd i ljusrosa tröja och andra dagen hade han dessutom två pins: på den ena stod det "Boys Boys Boys" och på den andra "Mr Pink".

Miranda och Sofia skrattar förtjust. Det hela började egentligen redan för ett halvår sen i cafeterian när klasskompisen sa att bögar måste älska rosa, glitter och boaormar. Per försökte opponera sig och sa att han har vänner som är homosexuella.

– Jag har inte kommit ut i skolan.

Han fick inget stort gehör den gången. Fast nu har den rosa tröjan fått några att fatta. I omklädningsrummet efter gympan var det två killar som gissade hans läggning.

– Dom sa "ska du inte vara ärlig med att du är bög?" Du vet, halvt fråga, halvt påstående. Jag sa va menar du, jag ville förneka det. Men dom sa "det är okej, stöt bara inte på mig".

Deras acceptans var skön att få och visar att det finns en skillnad i inställning bland dem i klassen, tycker Per. Sen ser han lite plågad ut och ler snett.

– Det irriterande är att han som sa det är jävligt snygg, säger han med eftertryck som får alla runt bordet att skratta.

Så kommer en till och slår sig ner: Michel som går i andra ring.

– Jag vill bara berätta en snabb grej. I min skola är det många skämt om bögar och homosexuella. Man kan säga skämten mitt framför lärarna, dom säger inte till utan verkar tycka att det är okej och hänger på. Det är där allt det onda börjar.

De andra lyssnar intresserat.

– Mina lärare får seriöst utbrott om man säger bög, säger Miranda.

– Men det är ju bra! säger Michel och berättar vidare om sin skola.

Där går det elever från olika bakgrunder: de kommer från olika religioner och länder. Då är det inte alltid att alla vet så mycket om homosexualitet och många får lära sig hemifrån att det är fel.

– Jag tycker att lärarna måste säga till. Att dom visar att det inte är okej att säga vissa saker.

När ska lärarna säga till då? undrar jag.

– Direkt! säger allihop i munnen på varandra. När någon säger "jävla bög", "bögar är äckliga" eller "jävla lebb" ska lärarna genast markera, tycker de. Annars finns det stor risk att dom som inte kommit ut känner sig kränkta av läraren, menar Michel.

Sofia berättar att hon bland annat hört en kille säga att bögar är äckliga för de sticker kuken i rumpor. Hon blev jättearg och argumenterade emot.

– Jag sa att det finns killar som sticker in kuken i tjejers rumpor också.

– Eller hur?! säger Miranda.

– Men han verkade inte fatta, han såg helt nollställd ut när jag sa det. Min lärare tyckte förresten att mitt argument var skitbra.

Alla är överens om att lärarna har en viktig roll att spela, dels genom att markera så fort de hör något, dels genom att bjuda på olika exempel och historier som fungerar som tankeställare. Fast alla är också överens om att lärarna hanterar det hela olika: vissa markerar alltid, andra verkar inte höra, vilja eller orka. På Mirandas skola finns en skillnad mellan lärare på de olika enheterna så kanske rektorns engagemang i frågan också påverkar, funderar hon.

– Jag tycker att lärarna borde ringa hem. Jag tror att lärare väldigt sällan ringer och säger "din son eller dotter säger homosexuella trakasserier i klassrummet".

Några av dem har hört talas om likabehandlingsplaner, andra är osäkra på om såna finns på skolan. Lärarna skulle kunna göra mer.

– Jag tycker att lärarna kan ta fram exempel på homosexuella par. Säga att det här är helt normalt och att dom älskar varandra. Då blir det normalt för en själv, säger Sofia.

Per minns en lärare som gjort intryck på honom. Läraren berättade om en vän som genomgått en könsoperation.

– Han sa ungefär "om ni pratar illa om transpersoner pratar ni illa om min kompis och det tillåter inte jag".

– På tal om lärare. Jag vet många elever som trakasserar lärare som kan vara homosexuella. Vi har en lärare som det går rykten om att hon är lebb och många tar illa upp. Men so what? Får inte vuxna vara homosexuella? säger Miranda. På Egalia finns ett frirum – det är flummigt, roligt, trevligt, sammanfattar de. Ett "var-dig-själv-ställe" tycker Miranda, medan Per känner att han hittat en magisk bakre dörr ut ur garderoben till en tillåtande plats han inte trodde fanns.

– Jag kan säga "den där killen är såååå jävla snygg"…säger han.

– …och ingen bryr sig! fyller Miranda i.

ur Lärarförbundets Magasin