Läs senare

Kriget får privatskolan att blomstra

av Jenny Gustafsson
03 Okt 2017
03 Okt 2017

Egentligen var det en slump. Min vän Phil från USA var på en mässa för lärare som ville byta jobb och börja undervisa på amerikanska skolor utomlands. Phil hade siktet inställt på Schweiz, men när han hittade montern ringlade kön lång, för lång för att ställa sig längst bak i.

Han började se sig om i lokalen. Precis bredvid den schweiziska montern stod nästa bord, med en annan rödvit flagga, dekorerad med Libanons cederträd. Det var tomt vid bordet, inte en enda person i kö. Phil tänkte ”Varför inte?”, och gick dit.

I dag är Phil inne på sitt sjunde år som rektor för mellanstadiet på ACS, den amerikanska skolan i Beirut. Det där besöket vid montern slutade med en ansökan till en tjänst, snart därefter en anställning. 2008 stod han på flygplatsen med sina resväskor och två katter, och en uthyrd lägenhet hemma i Atlanta.

Den invandrade kretsen är just nu större än på länge, i och med alla som rekryteras till att jobba med krisen i Syrien.

Sedan dess har Phil förlängt sitt kontrakt flera gånger och har inga planer på att lämna. Libanon, och dess aldrig sovande huvudstad Beirut, har blivit hans hem. Kontrasten kunde inte vara större till platsen där han växte upp, ett sam­hälle i den amerikanska mellanvästern med små hus utspridda runt en sjö med namnet Pretty Lake. Hans familj visste först inte var Libanon låg när han berättade att han fått jobb där.

Men snart efter att han flyttat in och börjat undervisa kände han att ”här kan jag nog stanna”. Beirut är nämligen bra på det där. Att dra folk till sig, att knyta dem nära. Trots alla sina fel och brister – överpriserna, elavbrotten, det ständiga trafikkaoset – så är det en stad som välkomnar.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

Beroende förstås på vem du är. Hör du till dem som kallas expats och är inflyttade från väst har du bra lön och många privilegier. Är du i stället från ett land som Bangladesh eller Sri Lanka och kallas migrantarbetare – även om du gjort precis samma sak, lämnat ditt land för bättre möjligheter – är tillvaron kantad av osäkerhet och diskriminering.

ACS-lärarna har erfarenheter av den första sorten. Skolan ligger alldeles vid havet och har mer resurser än nästan alla andra skolor i landet. Inflyttade lärare får ordnat boende och långa semestrar. Undantaget är kollegan Lolita, även hon från USA men med rötter på Kap Verde. Under sina år i Libanon upplevde hon precis samma rasism som möter personer från länder i Afrika.

Annars är det en lockande bubbla som Beiruts självvalda exilare dras in i, med restauranger som aldrig står tomma, helgutflykter till stranden och ständigt varmt välkomnande libaneser.

Den invandrade kretsen är just nu större än på länge, i och med alla som rekryteras till att jobba med krisen i Syrien. För ACS är det en paradoxal situation: kriget, bara några timmar bort, gör att skolan blomstrar som aldrig förr med rekord i antalet sökande elever.

För Phil och andra lärare som levt länge i Libanon är den vanligaste frågan från vänner därhemma kort: hur är säkerheten? Även om det var 27 år sedan Libanons inbördeskrig tog slut så lever bilden av Beirut som en ödelagd stad kvar.

Men utanför ACS:s fönster står palmerna på rad, med ett lugnt medelhav strax bakom. Den största risken är snarast att bli fast i trafiken som bildas när alla välputsade bilar kommer för att hämta upp barnen efter skoldagens slut. Eller – att som Phil, bli fast i Beirut och aldrig vilja åka hem.

ur Lärarförbundets Magasin