Läs senare

Kulturförändraren

InkluderingExtra anpassningar avfärdas ibland som tomma ord. Men biträdande rektorn Andreas Tullgren ser dem som ett sätt att konkretisera den svårfångade inkluderingen.

av Elisabeth Cervin
23 Maj 2017
23 Maj 2017
Andreas Tullgren vill etablera ett nytt förhållningssätt till elever som utmanar. Första steget är en tillgänglig elevhälsa.

Det började med en fråga på Facebook. Jag undrade vad skolfolket egentligen tycker om de extra anpassningarna? Är de något att ha eller suckar man över dem ute i lärarrummen? Som svar kom ett välformulerat mejl från biträdande rektor Andreas Tullgren i skånska Eslöv. Det gick inte att läsa som annat än ett försvarstal för de extra anpassningarna.
– För mig är extra anpassningar en garanti för att vi sköter vårt uppdrag. Varje pedagog måste ta ett tydligt ansvar för sin undervisning och granska sig själv, säger han när vi några veckor senare träffas i hans avskalade arbetsrum i Fridasroskolan.

Först får Andreas Tullgren förklara vad en extra anpassning är för honom: ”Det är något som läraren ger exklusivt till en elev, något som är jätteviktigt för just det här barnet.” Om anpassningen plockas bort minskar elevens möjlighet att klara uppgiften, skoldagen, provet. Det kan vara ett tidshjälpmedel, en extra förklaring för att komma i gång med en text eller en intensivträning i läsning med specialpedagog.

Lagstiftningen om extra anpassningar tvingar helt enkelt fram en diversifierad undervisning, menar Andreas Tullgren. Lärare måste vara skickliga på att möta barnens olika sätt att lära:
– Som vuxna har vi lärt känna oss själva. Vi vet att vi behöver stryka under i texten när vi pluggar till tentan. Men barnen har kanske inte upptäckt sina egna behov ännu, utan det ligger på oss att upptäcka dem.

Här har funnits en tradition av att vilja lämna över eleven till någon annan.

Vi lämnar Andreas Tullgrens kök och vandrar ut på skolan. Stopp, hans arbetsrum, inte kök! Okej, detta är en parentes: Andreas Tullgren har en gång i tiden varit elev på Fridasroskolan, och dessutom bott i en av de lägenheter som ligger tätt sammanflätade med skolan. När han i höstas tillträdde som biträdande rektor visade det sig att hans nya arbetsrum är familjen Tullgrens gamla kök.
– Som vi klättrade på räckena här, säger han och grabbar tag i stolparna i rektorsexpeditionens entré medan vi tar oss ner till förskoleklassens lokaler.

Hur kan jag ändra på mig? Hellre tänka så än att vänta på att eleven ska ändra sig, resonerar läraren Emmi Dahlqvist. Foto: Aline Lessner

Andreas Tullgren är lärare och specialpedagog och anställdes i mångt och mycket på de meriterna. Han beskriver ett slags pågående kulturförändring på skolan.
– Här har funnits en tradition av exkludering, av att vilja lämna över den där eleven som man har svårt att möta till någon annan.

Den andra kan vara specialpedagogen, resursläraren, logopeden … ja, eller varför inte skicka barnet till utredning på bup?
– Vi behöver i stället lära oss att bromsa, backa något, fråga oss ”när blir det svårt för barnet? Vad kan vi göra?”

Det är alldeles för vanligt, menar Andreas Tullgren, att skolor lutar sig tillbaka och inväntar resultatet från en bup-utredning i stället för att göra sitt uppdrag: att ta reda på vilket stöd eleven behöver.

Inkluderingsteoretiker brukar framhålla att inkludering handlar om att inte fokusera på barnets brister, utan i stället se hur lärmiljön kan förändras till det bättre. Andreas Tullgren håller med och exemplifierar med ett pågående arbete i en av skolans klasser, där flera elever har stort behov av stöd. Utan den kulturförändring som gror på Fridasroskolan hade dessa barn redan befunnit sig i exkluderande lösningar – kanske hade de undervisats av en resursperson utanför klassens ram, bedömer Andreas Tullgren.
– I så fall hade vi lagt över problemet på barnen. Nu har vi i stället sett att lärmiljön fortfarande inte är tillräckligt bra för att de ska få en chans att fungera i klassen.

Pedagogerna och elevhälsan har analyserat situationer och sig själva, och kommit fram till att de vuxna inte agerar tillräckligt samstämt. De har identifierat när det fungerar och inte. Samlingar: kanske behövs de inte? Kapprummet: en vuxen möter upp. Förflyttningar: vuxna följer med. Raster: mer socialt stöd behövs.

Andreas tipsar

  • Prata om vad som är svårt och vad som fungerar.
  • Möjliggör ett tätt och lättillgängligt samarbete med elevhälsan.
  • Tydliggör personalens roller: vad kan lärarna exempelvis förvänta sig av specialpedagogen?
  • Glöm inte fritidshemmets personal.

Rent schematekniskt har arbetslaget frigjort samtalstid för dem som arbetar i klassen. Andreas Tullgren har låtit en annan rektor med specialpedagogisk kompetens observera klassen för att ge råd. En specialpedagog från kommunens centrala elevstödsenhet kommer också att finnas med i klassrummet ett antal dagar. Fullt med åtgärder, alltså, med både intern och extern kompetens. Andreas Tullgrens exempel visar att inkludering inte betyder att man ingenting gör.
– Snarare handlar det om att avdramatisera det faktum att alla lärare någon gång stöter på elever som de inte vet hur de ska hantera. Vi måste prata om det och söka lösningar tillsammans.

Vi måste prata om det. Detta uttryck återvänder Andreas Tullgren till många gånger under dagen på Fridasroskolan. Det kan låta självklart, ungefär lika självklart som att alla lärare måste ta ansvar för att deras undervisning är begriplig. Men för att dessa båda självklarheter ska förverkligas krävs ett kollegialt samtal. Det första Andreas Tullgren gjorde på nya jobbet var att öppna dörren till elevhälsan. Varje onsdagseftermiddag har elevhälsoteamet drop-in. Det är bara för lärare att komma och prata. Ännu är det ingen rusning, tillstår den biträdande rektorn. För att få rull på den nya rutinen bjuder elevhälsoteamet in lärare att komma och stämma av läget.

Alla elever gör inte alltid exakt likadant. Rättvist betyder inte lika.

Tidigare föregicks ett möte med elevhälsan av en blankett. Den fimpade Andreas Tullgren direkt.
– Ibland tror vi att alla förändringar måste ske varsamt, men vissa saker går faktiskt att ändra snabbt och då ska det göras.

Han vill förmedla känslan av att elevhälsan och lärarna är ett. Elevhälsan tar inte vid i speciella situationer, eller tar över vissa ärenden. Lärarna kommer dit med en fråga, men lämnar den inte där. Det är varken skolsköterskan, kuratorn, specialpedagogen eller läraren som levererar svaret, utan alla ger sitt perspektiv.

För att öka kontakten mellan elevhälsan och lärarna är någon från elevhälsan dessutom med på arbetslagens veckomöten.
– Då träffas vi utan att det finns något specifikt problem. Det är för att få igång en diskussion och släppa på prestigen.

Vi stiger in i förskoleklassens tambur, och Andreas Tullgren måste vidare till ett möte: ett åtgärdsprogram ska följas upp. I klassrummet förbereder lärarna Emmi Dahlqvist och Therese Johansson Syrén nästa lektion, och titt som tätt dyker det upp sexåringar med något på hjärtat.

Tydlighet och förberedelse gäller i förskoleklassen. Foto: Aline Lessner
Timglasen hjälper elever som har svårt att byta eller avsluta en aktivitet. De vet hur lång tid de har kvar. Foto: Aline Lessner
Foto: Aline Lessner

Inkludering är inget begrepp som de båda lärarna funderar över till vardags, och de nästintill ursäktar sig över att inte ha något att säga. Vi slår oss ned på de något för höga elevstolarna och efter tio minuter har jag antecknat flera förklaringar som i princip skulle kunna ha framförts på en föreläsning om inkludering.
– Inkludering handlar om vårt förhållningssätt. Här är alla olika och det viktiga är att alla trivs och mår bra, säger Emmi Dahlqvist.
– Vi anpassar verksamheten efter den grupp vi har, säger Therese Johansson Syrén.
– Alla elever gör inte alltid exakt likadant. Rättvist betyder inte lika, säger Emmi Dahlqvist, och fortsätter:
– Och det är inte ett problem att en elev gör si eller så, utan vi tänker ”hur kan vi ändra på oss eller vår undervisning”? Visst skulle det ibland kunna vara lättare att få lämna över en elev till någon annan, än att behöva tänka på hur jag ska ändra mig själv. Men vi måste kunna ändra oss, säger Emmi Dahlqvist.

En extra anpassning i förskoleklassen kan vara det som Emmi Dahlqvist gjorde ett par timmar tidigare: gick igenom med en elev vad de ska göra på arbetspasset efter förmiddagsrasten.
– Om den eleven inte hade vetat vad som skulle hända nu, så hade hen inte velat vara med.

Nu är dock eleven förberedd. Stolarna runt arbetsborden börjar fyllas på efter rasten. Emmi Dahlqvist introducerar uppgiften: att vika till, klippa ur och färglägga en gapande fisk. Barnen delas in två och två och får reda på i vilket rum de ska sitta. Indelningarna och rumsplaceringarna är genomtänkta, inflikar Therese Johansson Syrén medan grupparbetena pågår.

Biträdande rektor Andreas Tullgren jobbar för ett klassrumsklimat som rymmer alla elever. Foto: Aline Lessner

En bit in på läsåret kände Therese Johansson Syrén och Emmi Dahlqvist att de behövde hjälp med ett par elever i klassen.
– Du gav ju oss några få konkreta tips, säger Emmi Dahlqvist till den biträdande rektorn Andreas Tullgren som nu återvänt till förskoleklassen. Vi skulle titta på vad som fungerade, vi skulle välja vilka situationer som vi ska lägga vår energi på, alltså se vilka kamper som är viktiga.
– Och så pratade vi om att alla vi som jobbar i klassen måste ha samma förhållningssätt. Om vi tycker olika i något får vi ta den diskussionen med varandra efteråt, tillägger Therese Johansson Syrén.

Ganska snart kände sig de båda lärarna trygga med vilka anpassningar, och till viss del undantag, som de gör i klassen. Men så drabbades de av en tanke:
– Häromveckan blev jag orolig för att allt det vi håller på med inte kommer att göras av nästa lärare och att barnen då reagerar negativt, säger Emmi Dahlqvist och vänder sig till Andreas Tullgren.

Han förstår Emmi Dahlqvists undran – det finns alltid en risk att lärares kunskap om elever går förlorad i övergångar mellan klasser.
– Det gäller att ni berättar hur ni jobbar för dem som tar över, så att de kan ta efter er, säger han.

Där kommer det kollegiala samtalet in igen. Det där pratet som Andreas Tullgren vill få i gång för att leva upp till inkluderingsvisionen. De båda lärarna i förskoleklassen hinner ofta stämma av med varandra i förbifarten, men de önskar mer fokuserad samtalstid.

Det kommer, lovar Andreas Tullgren. Han och rektorn är på väg att skapa fler tillfällen för pedagogiska samtal om metoder, extra anpassningar och kartläggningar, eftersom dessa frågor annars tenderar att sluka mycket tid på arbetslagsmötena. Många lärare tycker också att för mycket av deras planeringstid går åt till dessa saker, men där håller den biträdande rektorn inte riktigt med. Planering av extra anpassningar och alternativa bedömningsformer måste ingå i den ordinarie planeringstiden.
– Det är lätt att tänka att man ska planera för mittspåret, och att planeringen för dem som behöver något extra ligger separat. Men alla lärare måste kunna leta fram material till en elev med dyslexi eller slå en signal till Specialpedagogiska skolmyndighetens rådgivningstjänst, säger Andreas Tullgren.

Det behöver alltså pratas om mycket. Men bara prata duger inte. De extra anpassningarna måste också dokumenteras, framhåller Andreas Tullgren. Dels för att en annan lärare ska kunna ta över, dels för att insatserna ska följas upp. Hur ska skolan annars veta om anpassningarna har räckt eller om det är dags för en pedagogisk utredning och kanske ett åtgärdsprogram? Till syvende och sist handlar det om rättssäkerhet eftersom skolan sysslar med myndighetsutövning, påpekar Andreas Tullgren.
– Det måste gå att spåra vad vi har gjort för barnet.

Den biträdande rektorn erkänner villigt att Fridasroskolan kan bli bättre på dokumentation. På det där mötet som han nyss kom ifrån, ja där upptäckte man att det som så vackert stod i åtgärdsprogrammet faktiskt inte hade gjorts. Nu är det tydligt uttalat vem som är ansvarig, försäkrar Andreas Tullgren.

Kulturförändringen tuffar vidare.

ur Lärarförbundets Magasin