Läs senare

Lärares örfil gav elev rätt till skadestånd

JuridikEn kränkning kan leda till skadestånd oavsett om läraren haft för avsikt att kränka eleven eller inte. Det visar en dom i Högsta domstolen.

31 Jan 2017

Kränkningar ska aktivt motverkas av alla som arbetar inom skolan. Det slås fast redan i skollagens inledning. I sjätte kapitlet finns närmare bestämmelser om hur huvudmannen och personalen ska förhindra, utreda och hantera kränkningar i verksamheten. Om bestämmelserna inte följs, och om kränkningen inte är ringa, ska huvudmannen betala skadestånd till eleven.

Kränkning definieras i skollagen som ett ”uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskriminerings­lagen kränker ett barns eller en elevs värdighet”. I denna artikel diskuterar jag kränkningsbegreppet enligt skol­lagen. Diskrimineringslagens definition av kränkning återkommer jag till.

Kränkningar kan vara nedsättande omdömen om någons utseende eller klädsel, att peka ut någon som ”plugghäst”, utfrysning, ryktesspridning, knuffar och att sätta krokben för någon. Skyldighet att anmäla, ut­reda och vidta åtgärder inträder när skolpersonal får kännedom om att en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten. Det är inte begränsat till en viss sorts kränkningar eller vill­korat utifrån kränkningens allvarlighetsgrad. De flesta kränkningar hanteras sannolikt genom samtal mellan personal och elever, och anmäls därför aldrig till rektor eller huvudman. Lagen utgår dock från att en anmälan alltid ska göras.

För att det ska vara fråga om en kränkning krävs att den är märkbar. Vissa beteenden är uppenbart märkbara, men i andra situationer krävs att den som upplever något som kränkande måste göra den andra personen medveten om det. Många situationer i det mellanmänskliga umgänget kan uppfattas olika av olika personer. En knuff kan ske av misstag under pågående lek. Att inte vara nära kompis med alla innebär inte nödvändigtvis att man är utfryst. En tillrättavisning av en lärare kan upplevas som kränkande men vara befogad och därmed inte anses som en kränkning. En ytterligare komplicerad fråga är om de allra yngsta barnen över huvud taget kan kränka någon i skollagens mening.

För första gången har Högsta domstolen tagit ställning till en fråga om kränkning enligt skollagen.

Många fall där Barn- och elevombudet anser att huvudmannen ska betala skade­stånd slutar i förlikning. Det finns få domstolsavgöranden, men under 2016 tog Högsta domstolen upp frågan till prövning. Bakgrunden var att Skolinspektionen hade yrkat att en kommun skulle betala skadestånd med 20 000 kronor för den kränkning en elev hade utsatts för. Kommunen nekade att betala och menade att kränkningen varit ringa. I andra hand menade kommunen att skadestånds­skyldig­heten skulle bortfalla eller sänkas med hänsyn till elevens, lärarens och skolans agerande i samband med händelsen.

Vad som hade skett var följande: Läraren hade läst en saga för eleverna i årskurs 1 och efteråt var stämningen i klassrummet uppspelt och stökig. Läraren fick alla elever utom en att lugna ner sig. Då sa läraren till eleven på skarpen – utan resultat. Läraren tog då tag i elevens axlar och eleven spottade läraren i ansiktet, varpå läraren gav eleven en lätt örfil. Direkt efteråt bad läraren eleven och hela klassen om ursäkt och förklarade att hennes agerande varit felaktigt. Läraren kontaktade också elevens förälder och berättade vad som hänt. Efter några dagar träffades föräldern, läraren, rektorn och elevassistenten. Läraren polisanmäldes och hon kom sedan att dömas i brottmål för ringa misshandel. I målet yrkades också att läraren skulle betala ersättning enligt skadeståndslagen för att ha kränkt eleven. Domstolen ansåg dock att kränkningen inte var så allvarlig att eleven hade rätt till ersättning.

Målet mellan Skolinspektionen och kommunen handlade om kommunens skadeståndsskyldighet enligt skollagen. Där konstaterade Högsta domstolen att en lärare får vidta de åtgärder som krävs för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero och för att komma till rätta med en elevs uppträdande. Åtgärderna måste dock stå i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter. Enligt domstolen hade läraren haft rätt att försöka bringa ordning i klassrummet, till exempel genom att ta ett stadigt tag i eleven och leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrätta­visa honom i avskildhet.

Däremot var det inte tillåtet att ge eleven en örfil. Kommunen å sin sida menade att kränkningen var ringa i juridisk mening och att det skulle beaktas att läraren inte hade haft någon avsikt att kränka.

Högsta domstolen förklarade att en kränkning i undantagsfall kan bedömas som ringa, och därmed inte leda till skadestånd, om läraren har agerat i syfte att upprätthålla ordningen. Den slog dock fast att huvudmannen har ersättningsskyldighet enligt skollagen även om personalen inte avsett att kränka eleven. Den konstaterade också att skadeståndsbeloppet skulle bestämmas utifrån handlingens art och graden av allvar i kränkningen av den personliga integriteten. Högsta domstolen dömde kommunen att betala 5 000 kronor till eleven.

Detta var första gången som Högsta domstolen tog ställning i en fråga som rör kränkande behandling enligt skollagen. Av domen kan läsas att lärare har rätt att vidta befogade och proportionella åtgärder för att upprätthålla ordning i klassrummet, men att en lärare inte får örfila en elev. Det framgår också att en kommun kan bli skadeståndsskyldig oavsett om läraren åsyftat att kränka en elev eller inte.

Fråga förbundsjuristen

Har du frågor om juridik, skriv till

chefochledarskap@lararforbundet.se

ur Lärarförbundets Magasin