Läs senare

Låt läraren vara fri i sin undervisning

LitteraturSkolledaren ska hålla fingrarna borta från lärarnas arbetsmetoder, slår Peter Fowelin fast. Men en ökad medvetenhet om vad som händer i klassrummet är aldrig fel.

31 Jan 2017

Som lärare på 1990-talet var jag frustrerad över de grupparbeten som jag lät elever göra i SO. Jag tyckte att arbetet de gjorde höll låg kvalitet, och jag brottades med frågor som: Är detta väl använd tid? Vad lär de sig? Vad lär sig resten av klassen vid gruppredovisningarna?

Jonas Linderoth, professor i pedagogik i Göteborg, vill med sin bok Lärarens återkomst starta en debatt om hur vi under­visar. I bokens inledning uttalar han förhoppningen att boken inte ska ge upphov till en förenklad och polariserad debatt. Tyvärr har Linderoth dragit debattens fokus bort från frågorna om kunskapssyn och undervisningens praktik genom sitt polemiska sätt att formulera sig på exempelvis DN Debatt, men det ska jag bortse från här. De frågor han reser i boken är nämligen viktiga – inte bara för lärare, utan också för skolledare i det kollegiala lärandets tidevarv.

Linderoth skriver att den konstruktivistiskt inspirerade pedagogik som han menar präglar skolan, och som har lett till ”elevaktiva arbetsformer, tematisering över ämnesgränser, fokus på generella kognitiva färdigheter och individua­lisering”, har skadat läraryrkets själva kärna. Och i förlängningen elevernas lärande och kunskapstillägnan.

Jonas Linderoth

Lärarens återkomst – från förvirring till upprättelse

Natur & Kultur (2016)

 

Tuija Lehtinen & Jenny Jakobsson Lundin

Psykologi för klassrummet

Lärarförlaget (2016)

 

Daniel Goleman & Peter Senge

Trippelfokus – ett nytt synsätt på utbildning

Fabricius Resurs (2016)

Linderoth påpekar också att det i sam­talet om pedagogik finns en moralistisk underton som bland annat har fått till följd att lärare klandras av sina skolledare för att de undervisar på ett gammal­modigt sätt. Problemet är enligt Linderoth att det bara är ett perspektiv, det konstruktivistiska, som gäller – trots att dess påstådda överlägsenhet inte bekräftats av forskningen. 2000-talets sjunkande skolresultat pekar i stället, enligt honom, mot att det är just den undervisning som präglas av elevens eget arbete, grupp­arbeten och andra konstruktivistiskt inspirerade arbetsformer som är själva problemet.

Linderoth framhåller att en undervisning där läraren instruerar, berättar, visar och ger tydlig återkoppling till eleverna är mer verkningsfull. Samtidigt påpekar han att han inte står för en kunskapssyn där lärandet ses som en form av förmedling eller direkt överföring utan för ett perspektiv han kallar ekologiskt. Till skillnad från inom konstruktivismen, där undervisning handlar om att stödja elevens kunskapstörst, utforskande aktivitet och inre kunskapsbygge, betonas i det ekologiska perspektivet att det är läraren som delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper, så att den lärande kan ”fördjupa sig i ett specifikt kunskapsfält, lära sig använda fältets begrepp och behärska dess praxis”. Läraren är på så sätt en länk till ett sammanhang där kunskaper ligger och väntar, men är också själv ”en del av kunskapsdomänen” – och alltså inte bara någon som skickar över kunskapsbitar till eleven.

Om Linderoth har fokus på elevens lärande handlar Psykologi för klassrummet, skriven av de två skolpsykologerna ­ Tuija Lehtinen och Jenny Jakobsson Lundin, främst om de förutsättningar som be­höver skapas för att eleverna ska lära sig. Boken spänner över ett brett fält, med kapitel om anknytnings­teori, konflikthantering, motivation och gruppteori med mera. Inte minst det avslutande kapitlet om elev­hälsan och det problematiska i dess fokus på den enskilda elevens svårigheter är relevant för skolledare.

Bokens kapitel om grupputveckling visar också vikten av att kunna lyfta blicken från individen (den enskilda eleven) till gruppens dynamik för att få undervisningen att fungera – en aspekt som knappast alls berörs i Linderoths bok. Även i andra kapitel kopplar Psykologi för klassrummet ihop psykologiska kunskaper med den pedagogiska praktiken. Boken gör det uppenbart att både psykologisk teori och lärandeteori har sin givna plats i en helhetssyn på elevernas lärande.

Helhetssyn och sammanhangets betydelse kan också sägas vara ledord för den lilla boken Trippelfokus, skriven av Daniel Goleman och Peter Senge. Goleman är mest känd för boken Känslans intelligens och begreppet EQ, medan Senge har skrivit managementklassikern Den femte disciplinen. I Trippelfokus förespråkas uttryckligen elevaktiva arbetsformer, med tillit till elevens förmåga att skapa kunskap och mening. Men utgångspunkten är inte ett resonemang om kunskapssyn, utan vilket innehåll som behöver vara i fokus i skolan för att möta de utmaningar som både vår värld och eleverna som individer står inför. Frågeställningen berörs inte i Linderoths bok, och här får jag bara konstatera att debatten om arbetsformer och kunskapssyn har fler bottnar än dem jag kan fördjupa mig i nu.

Har jag då blivit klokare när det gäller grupparbeten och andra elevaktiva arbetsformer? Om Linderoths lärandeperspektiv är bättre eller mer sant än det konstruktivistiska vet inte jag. Hellre än att ställa dem emot varand­ra ser jag dem som olika perspektiv som skapar möjligheter i undervisningens praktik. Då är varken grupparbeten eller ”katederundervisning” i sig något bra eller dåligt, utan knäckfrågan är hur väl allt genomförs och följs upp.

Min slutsats är att arbetsformer som bygger på självständighet och elevinitiativ kräver pedagoger som har hög för­måga att läsa av vad som sker under ytan hos eleven och som ständigt omprövar och utvecklar sin praktik. Varje lärare måste själv, och i samverkan med sina kollegor, beträda den här vägen mot en alltmer kvalificerad pedagogik.

Jonas Linderoths bok kan bidra till ökad medvetenhet om vad vi gör i undervisningen och varför. En skolledare må gilla den ena eller den andra formen av pedagogik och kunskapssyn, men så länge en pedagog håller sig inom ramen för styrdokumenten är det inte skolledarens uppgift att föreskriva vilka arbetsformer läraren ska välja – lika lite som chefer i andra verksamheter ska tala om för kvalificerade medarbetare hur arbetsuppgifter ska utföras. Om inte pedagogen har den friheten kan vi glömma allt vackert tal om en stärkt lärarprofession.

ur Lärarförbundets Magasin