Läs senare

Ledarfilosofi: kontrollerat kaos

Tilde BjörforsAtt få som hon vill är inte det intressanta. Det avgörande för Tilde Björfors, grundare och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, är att medarbetarna är delaktiga i processen.

06 Dec 2016

Tilde Björfors knappar in koden på dosan bredvid entrén. Hon är osäker på om den funkar så här dags på dagen men portarna går upp och vi kliver in i Folkoperans tomma foajé. Besöket på Hornsgatan i Stockholm är tillfälligt, hennes bas är annars Alby och Cirkus Cirkör som hon är grundare av och konstnärlig ledare för. Men här på Folkoperans scen spelas just nu Satyagraha, en opera av den amerikanska tonsättaren Philip Glass, som Tilde Björfors regisserat med cirkusartister, operasångare, kör och orkester.
– Satyagraha kom till mig när jag satt och jobbade med en helt annan opera. Egentligen skulle vi ha satt upp Giacomo Puccinis Turandot, berättar hon.
Turandot får vänta tills nästa höst. Nu är det i stället berättelsen om den unga indiska advokaten och politikern Mahatma Gandhi som lockar en förtjust publik kväll efter kväll. Om när han upptäcker Satyagraha, sanningens väg, som han senare utvecklar i sina tankar om icke-våldsprincipen och om civilt motstånd.

Tilde Björfors
Ålder: 45 år.
Gör: Grundare och konst­närlig ledare för Cirkus Cirkör.
Familj: Man och en son. Två katter.
Bor: ”Jag bor granne med min syster på Ingarö. Det är väldigt skönt. Vi har som en liten community där ute med familj och vänner. Just nu bor också två ensam­kommande flyktingpojkar hos oss.”

Valet av Satyagraha kan ses som en logisk följd efter Tilde Björfors och Cirkus Cirkörs senaste uppsättningar. Wear it like a crown, Knitting Peace, Borders och Limits tar alla, på olika sätt, upp rädslan för det okända men berör också begrepp som fred och gemenskap och en uppmaning att ge oss ut på nya vägar, ta risker.
I en av replokalerna, alldeles intill de förmiddagstomma stolarna i salongen, frågar jag Tilde Björfors om hon ser sitt arbete som politiskt.
Svaret blir långt:
– Jag är för det gränsöverskridande. Det är därför jag valt cirkus som mitt uttryck. Cirkus är ett bevis på att vi människor kan så mycket mer än vi tror om vi vågar gå över våra gränser. Med cirkus turnerar man också mycket, vi har rest över hela världen och spelat i alla världsdelar utom Antarktis. Och Cirkus Cirkör hade aldrig varit där vi är i dag utan hjälp från experter från andra länder.
– Jag är också för idén om ett Europa och att vi ska öppna våra gränser mellan varandra. När jag sedan inser att vi i stället stänger gränserna mot omvärlden – nej, det går inte ihop för mig. Jag har fått uppleva allt det positiva som det gränsöverskridande kan ge och när jag ser att samhället går en väg där gränser är lösningen då kan jag inte vara tyst. Jag förstår att det inte är lätt att hantera det kaos som världen står inför i dag men vi väljer en väldigt bakåtsträvande väg.
Tilde Björfors talar intensivt och utan uppehåll, skrattar ofta till. Hon beskriver sig själv som en engagerad person som alltid tagit mycket plats, full av energi och alltid redo att sätta i gång. När hon som liten hade varit på besök hos farmor i Stockholm och sett musikalen Sound of Music ville hon direkt sätta upp den med kompisarna hemma i Lund.
– Mina vänner och klasskamrater tyckte nog att jag var både kul och jobbig. Men jag såg aldrig mig själv som ledare då, möjligen en ofrivillig ledare.

Byline: Johanna Henriksson
Byline: Johanna Henriksson

Hennes sikte var tidigt inställt på att bli skådespelare. Men några resor till Frankrike och flera avgörande möten med nycirkusen fick henne skifta fokus.

1995 startade hon Cirkus Cirkör och sedan dess har verksamheten växt och utvecklats. Från att ha varit en av Sveriges första nycirkusgrupper hör de nu till en av världens ledande. Sedan år 2000 driver Cirkus Cirkör även ett nycirkusprogram på S:t Botvids gymnasium i Botkyrka och andra utbildnings- och fritidsverksamheter som når tusentals personer varje år.
De pedagogiska tankarna, viljan att jobba med unga människor och få dem att utmana sina förmågor har alltid varit en viktig drivkraft för Tilde Björfors. Hon har själv starka minnen från skoltiden där hennes lärare, Kristina Vänghede, ofta fick stå upp för den bökiga, stökiga och ifrågasättande Tilde.

Att få bli tagen på allvar när man är ung är så avgörande för vilken självbild man får.

Det röda garnet återkommer i Tildes uppsättningar.
Det röda garnet återkommer i Tildes uppsättningar.

– Samtidigt som jag var hennes värsta mardröm var jag nog hennes bästa sidekick. Hon såg min kraft som något positivt och för det är jag henne evigt tacksam. Att få bli tagen på allvar när man är ung, tagen i anspråk, är så avgörande för vilken självbild man får.
Tilde Björfors tar en klunk av kaffet i takeaway-muggen. Hon tycker att skolan och samhället dömer ut de elever som har svårt att sitta still och koncentrera sig, i stället för att hjälpa dem att utvecklas.
– Barn är ju fulla av lust att lära, kan man bibehålla den lusten i skolan så behöver ingen falla igenom. Jag säger inte att det är lätt att lära, man måste kämpa. På cirkusprogrammet, dit många av de här eleverna söker sig, handlar det ju verkligen om disciplin och hårt arbete. Men om man får möjlighet att bli bra på något är det lättare att bli bra på något annat.
En av grundstenarna för att bygga ett starkt samhälle är att tidigt låta barn jobba med skapande i någon form, menar Tilde Björfors. Inte för att alla ska bli konstnärer utan för att alla ska kunna skapa sina liv utifrån den rörliga situation vi har i samhället i dag.
– Vi behöver kunna hantera kaos och oordning och det okända i dag på ett helt annat sätt än tidigare. Och det tränar man ju kontinuerligt när man skapar.
Hon gick själv i waldorfskola där en av de pedagogiska tankarna just är att förena praktiskt och teoretiskt arbete. Barndomen i 1970-talets Lund gav henne ett grundmurat självförtroende och en orädd känsla av att allt är möjligt. Men hennes vision när hon startade Cirkus Cirkör var fortfarande inte att få bestämma, visionen var medskapande. Men det tog inte lång tid efter den första uppsättningen förrän alla ropade på en ledare.
– Att jobba med en föreställning innebär både kaos och oordning och då kan plötsligt det enda man vill vara att någon ska peka med hela handen. Det är ju det som händer ute i världen också. Ta Egypten där folket gick man ur huse för att få bort diktatorn och när det uppstår kaos ropas det återigen efter de enkla lösningarna.

Det finns alltid ett skede där det ­krockar och uppstår gnistor.

Motvilligt tog hon på sig ledarrollen, pekade, bestämde och sökte kunskap hos andra om hur man bygger stora produktioner.
– Men då blev det inte lika bra. Det kanske blev bra men det blev inte det där unika som sätter i gång saker hos folk. Framför allt blev det inte lika roligt för mig, hahaha.

Tilde Björfors ville förstå mekanismerna runt det kaos som hon menar måste till för att en produktion ska nå ”det där unika”. Hur ser processen ut, var sitter knutarna, vilka risker och möjligheter finns det, hur överskrider man sina gränser? Hon ville hitta en organisation som kunde stötta ”som bomull” runt detta kaos.
Och eftersom kunskap också är en stark drivkraft startade hon ett forskningsprojekt med stöd av Vetenskapsrådet, bland annat tillsammans med hjärnforskare. Efter fyra år, 2012, var projektet Cirkus som gränsöverskridare i konst och samhälle klart.

Tilde Björfors har arbetat mycket med att förstå och ta kontroll över det kaos som krävs för att skapa unika föreställningar.
Tilde Björfors har arbetat mycket med att förstå och ta kontroll över det kaos som krävs för att skapa unika föreställningar.

Hon hittade inga enkla lösningar, varje produktion kräver en noggrann och genomtänkt planering. Men hon använder sig av en metod, en så kallad iterativ process, som alltid utgör en bas. Tilde Björfors får tag i en penna och en bit papper och börjar rita en stor spiral samtidigt som hon förklarar de olika stadierna medarbetarna går igenom och vad som händer när olika funktioner i en produktion befinner sig på olika platser i spiralen.
– Det finns alltid ett skede i processen där det krockar och uppstår gnistor. Om man i stället för att förlamas av det lyckas få fatt på den gnista som ska få brinna vidare så är det ofta den gnistan som gör skillnad, den bär hela alltet.
Processen tillsammans med medarbetarna finns både när det handlar om en scenproduktion eller på Cirkus Cirkörs kontor i Alby. Och hon är övertygad om att den går att applicera såväl inom ett företag som i skolan, i klassrummet eller i lärarkollegiet.
– Jag bestämmer jättemycket, det måste jag ju, men det intressanta är inte att jag ska få igenom mina idéer. Jag kan ha hur bra idéer som helst vid skrivbordet men de blir alltid mycket bättre när de får stötas och blötas med impulser från andra.
– Visst är det krävande, både för mig och för de som är med, men flera hjärnor är alltid bättre än en.

redaktionen@chefochledarskap.se

ur Lärarförbundets Magasin