Läs senare

Libaneser är proffs på migration

av Jenny Gustafsson
23 Maj 2017
23 Maj 2017

Det pratas mycket om invandring och flyktingar i Libanon i dag, precis som på andra håll i världen. Inte konstigt – någonstans mellan en och två miljoner har kommit hit från Syrien, och Libanon har nu fler flyktingar per capita än något annat land i världen. Knappt ett övergivet hus eller dragigt garage någonstans i landet står tomt, de har blivit hem åt syriska familjer. I det lilla utrymmet i trapphuset i mitt hus i Beirut sover nu inte längre bara den syriske portvakten, utan också hans fru och små barn.

Ändå är det hela inte något nytt. Magnituden är ny, men inte det faktum att det händer. Libanon har nämligen genom åren blivit något av en expert på det där med in- och utvandring.

Den som tar en titt på kartan förstår varför. Landet ligger längst in i Medelhavets bukt, lika långt från Europa i norr som Afrika i söder. Städerna är placerade som ett pärlband utmed kusten, och har genom historien varit viktiga hamnar och knutpunkter. Det är som att landet i sig blickar ut mot horisonten. Många har gett sig av mot den också: Brasilien, dit många flyttade på 1800-talet, sägs i dag ha fler libaneser än Libanon självt.

Det är få ungdomar som inte har en plan – eller dröm – om att flytta, plugga och bygga en framtid någon annanstans.

Annars var den senaste flykten under det libanesiska inbördeskriget. Miljontals tvingades då lämna sina hem, ofta till kortvarig säkerhet någon annanstans i landet, men också till helt nya platser i världen. Destinationerna var olika, men vart de än kom blev flyktingarna entreprenörer, mästare på att skapa en ny tillvaro åt sig själva.

Förra sommaren, i en liten stad med enkelt byggda hus på landsbygden i Guinea-Bissau i Västafrika, såg jag ett enda trevåningshus med glasade fönsterrutor och luftkonditionering – det tillhörde den libanesiska familjen i staden, som drev dess mest välsorterade butik.

Andra har gjort samma resa fast åt andra hållet, och kommit för att söka skydd i Libanon. För nästan exakt 100 år sedan kom armeniska familjer, på flykt undan folkmordet i det dåvarande Osmanska riket. Efter det kom palestinier, från städer och byar söder om Libanon, när deras land 1948 togs över av den nya israeliska staten. Flyktinglägren som armenierna och palestinierna byggde har sedan dess blivit delar av de libanesiska städerna – och är i dag hem åt många syriska familjer på flykt.

För libaneserna är det som att den där flyktigheten blivit en del av mentaliteten. Det är få ungdomar som inte har en plan – eller dröm – om att flytta, plugga och bygga en framtid någon annanstans. Med landets återkommande politiska oroligheter blir det en slags personlig överlevnadsstrategi. Som svensk kan detta vara svårt att relatera till. Sverige är inte direkt ett land som någon kommer till för att den råkat ha vägarna förbi.

En fransk vän sa nyss att vi överlag talar alldeles för lite om dem som inte har mångkultur och migration i familjen, och hur det också innebär färre perspektiv och erfarenheter. Själv beklagade han sig över sin egen familj, som levt i Paris sedan den franska revolutionen.

Min familj är såvitt jag vet bönder och småföretagare från Västgötaslätten. Men en gång på 50-talet reste min farfar till Kongo, med planen att starta ett sågverk. Det blev inget av, men tre generationer i vår lilla by har sedan dess blivit kallade för ”Kongo”. Något av en kontrast till de ständigt utblickande, ut- och invandrande libaneserna!

Jenny Gustafsson

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

 

ur Lärarförbundets Magasin