Läs senare

Machiavelli, patriarkatet och nuläget

Harriet Rubin vrider och vänder på vad makt är, och hennes infallsvinklar är många och innehållsrika. Men budskapet är också uppfordrande. Det är ingen tebjudning att utmana givna spelregler.

30 Maj 2012

Att vara kvinna i en manligt dominerad värld är att upplevas som ett hot och förringas på grund av sitt kön. Den manliga utgångspunkten är att härska, och att ta sig fram som kvinna i maktens sfärer är att bedriva ett krig. Om man ska lyckas får det inte ske på mannens villkor eller med traditionellt maktspel – för då är man som kvinna dömd att förlora. Inte heller kan det ske genom att man är ”duktigare” än männen, som att arbeta tolv timmar om dygnet när de arbetar tio. Om en kvinna ska segra kan hon inte följa spelets regler, hon måste ändra reglerna och spela sitt spel. Det menar i alla fall den amerikanska författaren Harriet Rubin i boken Den kvinnliga fursten – Machiavelli för kvinnor.
Rubin skriver att hon ägnade ett decennium åt att försöka förstå vad makt handlar om. Att skriva Den kvinnliga fursten tog henne sedan tre år. Bland annat läste Rubin ett hundratal biografier och självbiografier för att vaska fram vilka strategier kvinnor har använt sig av för att samla makt och uppnå det de strävat efter. Hennes exempel är många. Både kända – som Elizabeth I, Jeanne d’Arc, Dian Fossey, Billie Holliday och sagans Scheherazade – och för mig okända, som franska revolutionens ”blodssystrar” och den franska prästfrun Magda Trocmé, som under andra världskriget bjöd in judiska flyktingar för en natts vila eller en måltid i sitt hem. Inte i lönndom, utan helt öppet, utan att ens låsa dörren – som för att visa att det som hände hos henne inte var ett hot mot någon, inte ens mot nazisterna.

Trots att Rubins bok kan sägas vara en variant på management by love, i kontrast till Machiavelles management by fear, är hennes språkbruk drastiskt. ”Denna bok handlar om krig”, skriver hon. Rubin kallar det ”närhetens krig”, och medlet är inte aggression eller att höja rösten och använda brutala medel, utan att ”bli en människa med stor auktoritet”. Därför är det heller inte ett krig mot män, utan ett krig för något – som uppnås genom att strategiskt och smart våga gå nära och samarbeta sig till seger över motståndaren. Mer drastiskt formulerar hon det som att ”vara både älskande och kämpe”, samtidigt tapper och sårbar. Helt enkelt kunna förena motsatser, precis som Olympens gudar.

Men det är väl ändå lite övermaga: att jämföra sig med gudarna! Tvärtom, menar Rubin, och hänvisar till Nelson Mandela som i sitt installationstal 1994 sa att det vi innerst inne är rädda för är inte vårt mörker och vår otillräcklighet, utan för att vara lysande, fantastiska och otroligt märkvärdiga. Det gäller i synnerhet kvinnor, menar Rubin: Det är inte bara männen som hindrar oss, vi tilllåter oss heller inte själva eller varandra att lyckas. Men det går att lyckas genom att utgå från den makt man har inom sig; ”som en dikt som aldrig riktigt kommit på pränt”. Det förunderliga är, skriver Rubin, att ”ju mer kvinnlig en krigare blir, desto mer segrar hon”.

Det finns ett glöd i Rubins bok som fängslar mig. Hon vrider och vänder på vad makt är, och hennes infallsvinklar är mångskiftande och innehållsrika. Men budskapet är också uppfordrande. Det är ingen tebjudning att utmana givna spelregler.

En annan författare som tagit ett överraskande grepp på Machiavelli är sociologen och professorn Lars-Erik Wolvén, som tyvärr avled i en olycka 2010. I Machiavelli, de tio budorden och det moderna ledarskapet, som färdigställts av hans vän och kollega Björn Fjæstad, granskas nutida makteliters ageranden och ställs mot såväl Machiavellis budskap som de tio budorden.

Tyvärr är greppet mer överraskande än givande. Visst är det sant att, som Wolvén visar, nutida makteliter ofta bryter mot allmänt omfattade moralbegrepp, men det vore intressantare att belysa det utifrån andra aspekter än just de tio budorden. Och Machiavellis brutala, blodbestänkta lösningar är trots allt too much även för den mest cyniska företagsledare i vårt moderna samhälle – låt vara att de fortfarande är relevanta i diktaturer som Syrien, Nordkorea och Zimbabwe. Bokens grundkoncept känns helt enkelt en aning konstruerat.

Ett annat av Wolvéns syften är att framhålla Machiavellis ”generella modernitet”. Många av de frågor kring makt och ledarskap som Machiavelli reste är förvisso generellt giltiga. Machiavellis lösningar ligger dock alltför långt ifrån dagens syn på hur ledarskap bäst utövas för att det ska till en väldigt välvillig tolkning av orden ”modern” eller ”aktuell” för att de ska passa i samband med hans budskap.

Wolvéns eget budskap svajar däremot inte när det gäller synen på vad gott ledarskap är. Det är tydligt att han själv var starkt förankrad i en humanistisk syn på ledarskap. Det framgår inte minst när Wolvén i boken skildrar ett fiktivt, men intressant exempel på hur en karriärlysten man manövrerar sig fram till ledarskapet i ett svenskt företag, och ställer mannens agerande i relation till såväl Machiavelli som de tio budorden.

Wolvéns bok är ändå en bra introduktion till Machiavelli och det maktspel som den tidens furstar var tvungna att hantera. Wolvén presenterar dessutom en koncentrerad och läsvärd översikt över cirka tjugo moderna ledarskapsstrategier – såsom management by trust, by fear, by objectives och så vidare – vilka han relaterar till både Machiavellis budskap om ledarskap och till modern ledarskapsforskning. Det avsnittet är skäl nog för att skaffa hans bok.

Machiavellis originaltext, då? Den gavs ut igen för ett par år sedan ut i en nyöversättning av Marco Morner, baserad på den senaste italienska nationalutgåvan. Morner har också skrivit ett intressant förord, där han påpekar att Machiavellis bidrag till det politiska tänkandet var att han var den förste som befriade förståelsen av det politiska skeendet från andra hänsyn än politikens mekanismer, såsom idealistiska påbyggnader av mer eller mindre luftigt slag. Så, okej då, i den meningen är väl Machiavelli ”modern”.

Jag blev själv överraskad över att det bland dessa tre böcker var just Rubins bok som fångade mig under läsningen. Frågan är om den, utöver genusaspekten på individnivå, har något att säga om det som i dag pågår på skolans område? Rubin skriver: ”Mäns makt och strategier bygger på att ’kommendera och kontrollera’: någon individ eller något styrande organ uppfinner lagarna och reglerna som andra kvinnor tvingas underkasta sig.” Är det inte just det som nu sker i den svenska skolan: Det inspekteras, kontrolleras, regleras och ”styrs upp” på alla nivåer.

Rubin menar att kommendera-och-kontrollera-systemet i praktiken handlar om att ”förkväva i stället för att ge frihet”. Runt om i hela landet kämpar och gnor skolledare, både manliga och kvinnliga, för att så lydigt som möjligt agera på den här spelplanen medan man i exempelvis i Ontario i Kanada har insett att skolledare snarare behöver stödstrukturer än ökad kontroll. På den Nordiska Skolledarkongressen lär Andy Hargreaves, professor med skolutveckling som specialitet, ha pekat uppfordrande mot publiken och sagt: ”Sverige, ni är på fel väg!” Och många av de närvarande skolledarna svarade med en spontan applåd. Det känns uppmuntrande.

Niccolò Machiavelli, Fursten. Natur & kultur (2009)
 
 

 

 

 

Lars-Erik Wolvén, Machiavelli, de tio budorden och det moderna ledarskapet. Studentlitteratur (2012)

 

 

 

 

Harriet Rubin, Den kvinnliga fursten – Machiavelli för kvinnor. Norstedts (2003)

 

 

 

 

Nyfiken på mer?

I varje nummer av Chef & Ledarskap granskar Peter Foewlin litteratur och tipsar om läsning för chefer och ledare. Länkar till tidigare artiklar hittar du samlade här: ledarskapslitteratur .

ur Lärarförbundets Magasin