Läs senare

Med blick för elevernas behov

ReportageEtt tuggummi, en keps och ett eget bås. På Källbrinksskolan i Huddinge försöker man se till vad varje elev behöver. Som ett led i det arbetet har hela skolan npf-säkrats.

Det svåraste var att ändra synsätt, att sluta se elevernas svårigheter som problem, säger biträdande rektorn Elinor Kennerö Tonner.
Foto: Robert Blombäck

Det knackar på dörren hos Elinor Kennerö Tonner, biträdande rektor på Källbrinksskolan i Huddinge. En lärare behöver stämma av kring en elev.
– Då tänkte jag så här: vi plockar bort de här ämnena ett tag. Är det ok? undrar läraren.

Det går inte att tänka att specialpedagogen ska lösa problemet.

Samtalet går fort och Elinor Kennerö Tonner och läraren kommer överens om hur de ska gå vidare.

Det snabba mötet i dörröppningen är ett bra exempel på hur lärare och skolledning förhåller sig till elevhälsoarbetet – lösningsfokuserat och konkret.

Foto: Robert Blombäck

Källbrinksskolans högstadium kallar sig npf-säkrat. Det är ett ord som Elinor Kennerö Tonner kom på under ett projektarbete tillsammans med Riksförbundet Attention. Projektet gick ut på att göra skolan mer pedagogiskt tillgänglig för elever med npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och öka deras delaktighet. Nu är projektet avslutat, men under tiden det pågick gjorde skolan en egen omställning för att få skolgången att fungera för dem som har det svårast. Ett arbete som fortfarande pågår och utvecklas.
– När jag började här 2012 ville jag skapa en organisation där elevhälsan hela tiden är i fokus och för mig handlar det mycket om att jobba med de vuxnas förhållningssätt. Projektet gjorde att vi började det arbetet med att rikta in oss på elever med en npf-diagnos, berättar Elinor Kennerö Tonner.

Arbetet har skett stegvis, en första åtgärd var att förändra organisationen. Numera följer arbetslagen på högstadiet en årskurs från sjuan till nian. Syftet är att de lärare som ingår i arbetslaget också ska undervisa eleverna. På så sätt begränsas antalet vuxna, de cirka 120 eleverna i en årskurs har inte fler än 10–12 lärare knutna till sig.

Steg två, det kanske svåraste steget, innebar att ändra synsätt. Bland annat genom att gå från att se elevernas svårigheter som problem till att se behoven.
– Det finns inget som säger att du måste ha specialpedagogiskt stöd för att du har dyslexi eller adhd. Dyslexi är en diagnos, inte ett behov. Och behov är det många som har, långt fler än de som har en diagnos, säger Elinor Kennerö Tonner.

De senaste fem åren har lärarna på skolan fyllt på med fortbildning om bland annat npf, adhd, explosiva barn och lågaffektivt bemötande. En del har varit gemensamma för alla, en del individuella utifrån egna önskemål.
– När det gäller fortbildning som stärker ett elevhälsofrämjande och relationellt förhållningssätt har vi verkligen gått all in, skrattar Elinor Kennerö Tonner.

I SOS-lådan, som finns i varje klassrum, ligger andra avstressande prylar. Foto: Robert Blombäck

Och så har de diskuterat. Om uppdraget, om vad lärande är och hur det förhåller sig till läroplanen. Vad är en uppgift? Vad är en läxa? Varför gör vi si och så? Diskussionerna har tagit tid och ibland har tonläget varit både spänt och högt. Elinor Kennerö Tonner beskriver att många fått ”ändra sitt mindset” och ”göra en synvända”.
– Ofta betraktas elever med svårig­heter som någon annans problem. Men det går inte att svära sig fri och tänka att specialpedagogen ska lösa det. Det är lärarna som har det största ansvaret. Det är de som har den professionella kompetensen att leda och stimulera eleverna och göra extra anpassningar i klassrummet – och det i så hög utsträckning att det knappt ska behövas något särskilt stöd, säger hon.

Carina Backström Landegren är förstelärare och lärare i svenska. För många, inklusive henne själv, har de senaste åren inneburit en omställning. Att det nu är uttalat att det är lärarens ansvar att stötta eleverna i deras lärande, oavsett svårigheter och behov, har varit utmanande men också roligt, tycker hon.
– Det känns som att vi fokuserar på lärandet på ett annat sätt. Nu handlar det om att försöka se och förstå när lärandet sker hos eleverna och släppa hur jag själv tror att det går till och hur jag lär mig.

Ledningen har alltid varit tydlig och det råder en prestigelös stämning på skolan – två viktiga faktorer som hon tror har påverkat processen positivt.
– Det som är skönt är att alla vet vad vi ska göra och varför. Tidigare kunde man känna sig ganska utsatt men nu känner jag mig aldrig ensam, jag kan alltid säga: ”Vi i arbetslaget har bestämt.” Vi är sammansvetsade och på väg mot samma håll. Och vi pratar aldrig pennor och sudd längre, bara elever och pedagogik, säger Carina Backström Landegren och visar vägen genom korridorerna.

Klassrummen är utrustade likadant, bland annat med pilatesbollar, sittsäckar och höga pallar. Foto: Robert Blombäck

Väggarna är vita, i taket sitter ljuddämpande skivor och här och var hänger skyltar som underlättar för eleverna att hitta rätt.

En trappa upp har eleverna i 7D börjat röra sig mot klassrummets olika sittplatser när Carina Backström Landegren kliver in, redo att dra i gång lektionen.
– Vi ska börja med att prata lite och det betyder att vi behöver koncentrera oss, säger hon och plockar fram SOS-lådan.

Det tredje steget i arbetet mot att npf-säkra skolan har varit att göra förändringar i den fysiska miljön. I SOS-lådan ligger stressbollar av olika struktur och material för dem som vill och behöver. Allt som fungerar är bra. Ett nytillskott i lådan är en så kallad fidget spinner, som introducerades på skolan av eleven Simon Nordborg Öquist. Nu tillverkar han egna i en 3D-skrivare och har startat ett företag.
– Jag har själv adhd och för mig hjälper det att ha något att pilla med, då kan jag koncentrera mig bättre. Men det är inte alla som gillar bollar, en fidget spinner är lite tuffare och roligare, säger han.

I klassrummet hos 7D finns också speciella stolsitsar, pilatesbollar och en stor sittsäck. Inredningen består av en kombination av enskilda bås, ståbord, höga pallar och vanliga bänkar möblerade i grupp. Har man svårt att sitta still ska man kunna ställa sig upp, vill man dingla med benen eller guppa på en boll är det också möjligt.

En av eleverna sjunker ner i sittsäcken och makar in sig under en bänk. En annan vinklar ner kepsen. Carina Backström Landegren ställer en stor klocka på tio minuter. Längre än så är det ingen lärare som pratar, alla planerar sina lektioner efter devisen 10–3: tio minuters koncentration, tre minuters energipåfyllning.

Alla klassrum har samma inredning och uppsättning hjälpmedel. Om man från början anpassar lärande, teknik och miljö efter elever med npf så kommer det alla till gagn, resonerar Elinor Kennerö Tonner. Hon och Carina Backström Landegren har skrivit ihop ett dokument, ett koncentrat av Källbrinksskolans arbetssätt. Här finns bland annat en checklista för att komma ihåg att planera för energipåfyllning, att använda alternativa examinationsformer och göra individuella anpassningar. Dokumentet är bra för alla, inte minst för nyanställda och vikarier.
– Likvärdigheten är viktig. Det står tydligt i skollagen att vårt kompensatoriska uppdrag går ut på att se till att funktionsnedsättningars konsekvenser inte blir kännbara i skolan. Då måste vi skapa en miljö som är likvärdig och tillgänglig, säger Elinor Kennerö Tonner.

Projekt för npf

Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) såsom adhd, Aspergers syndrom/Autismspektrumtillstånd (ast), språkstörning och Tourettes syndrom.

Under 2013–2017 ingick Källbrinksskolan i Attentions projekt Min skola tillsammans med ESS-Gymnasiet i Stockholm.

ur Lärarförbundets Magasin