Läs senare

Modellskolan kräver sin chef

Envishet och klokt chefskap krävs på den skola som vill höja sina resultat med hjälp av vetenskapliga metoder. Det visar erfarenheterna från modellskolan i Gränna.

31 Mar 2016


Föreställ dig att du är rektor på en skola med svaga resultat, elever som inte trivs och därtill politiker som är missnöjda med läget. Du och lärarna är medvetna om de dåliga resultaten, men alla vet också att intresset för studier hos skolans elever är lågt på grund av familjernas svaga studietradition. Dessutom har ombyggnader på skolan orsakat oreda under ett par år.

Plötsligt får du höra att politikerna i nämnden beslutat att din skola ska bli en experimentskola som ska sikta på att alla elever går ut årskurs 9 med helt godkända betyg – och kärnan i det femåriga skolprojektet ska utformas av forskare från den närbelägna högskolan.

Så såg starten ut för ett av det senaste decenniets mest intressanta skolutvecklingskoncept: den så kallade modell­skolan. Ribbaskolan i Gränna var först ut – med scenariot ovan – och lärarna och skolledningen reagerade förstås med att slå bakut. Missnöjet förstärktes av att de fick kännedom om projektet via tidningsartiklar i lokalpressen. Och högskolans åsikt att skulden för bristande skolprestationer var pedagogisk eller didaktisk föll inte precis i god jord på skolan. Forskarnas slutsats att lärarnas kompetens behövde stärkas betraktades närmast som en kränkning.

Denna brutalt uppriktiga beskrivning av det projektets start finns i slutkapitlet av boken Modellskolan – en skola på vetenskaplig grund med forskande lärare som skrivits av Thomas Kroksmark, professor i pedagogiskt arbete, och hans med­arbetare vid Högskolan i Jönköping. Tids nog fick man Ribbaskolans lärare med på tåget, och från projektets startår 2009 ökade det genomsnittliga meritvärdet på Ribbaskolan från 196 poäng till 223 poäng 2014. Cirka 40 procent av eleverna i årskurs 9 saknade betyg i ett eller flera ämnen 2009. År 2014 var den andelen cirka 5 procent. Elevtrivseln på skolan ökade också markant under denna period. Hur blev detta möjligt?

En modellskola är i grund och botten en satsning på kompetensutveckling för lärare, där en skola eller förskola bestämmer sig för att under minst fem år arbeta med systematiskt kvalitetsarbete ”på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” och med sikte på full målupp­fyllelse.

Tanken är att man till lärarnas didaktiska kompetens ska addera ett vetenskapligt kunnande kring elevers lärande och samtidigt prova ut bättre undervisningsmetoder. När en lärare eller en grupp lärare ska undervisa om något specifikt görs också en studie av undervisningen där fokus ligger på hur lärandet går till. Syftet är att integrera forskning och undervisning i ett vetenskapligt förhållningssätt som leder till att ny didaktisk kunskap produceras.

Både den vetenskapliga och den kollektiva ambitionen är hög: alla lärare på skolan förutsätts bedriva kvali­ficerade högskolestudier inom projektets ram samt genomföra forskning i det dagliga arbetet med eleverna.

De olika komponenter som ingår i projektet – teoristudier, föreläsningar, seminarier, handledning och lärarnas forskningsstudier – är alla kopplade till undervisningen. Gemensamt för dem är att de syftar till att stärka pedagogernas kollektiva kompetens, inte bara den individuella. I förlängningen skapas då en ny kultur kring lärande och måluppfyllelse på skolan.

Både Ribbaskolans höjda meritvärden och slutsatserna i utvärderingarna pekar i tydligt positiv riktning för projektet. Skolans lösningsorienterade rektor spelade en avgörande roll i projektets kritiska startfas, skriver Kroksmark. Han identifierar också ett antal långsiktiga framgångsfaktorer. Det är lätt att känna igen sig i hans resonemang om vikten av förståelse av helheten, långsiktig förändringsstrategi, tydlig planering och prioritering – och i ledarskapets betydelse i stort.

En hel del av detta lyfts också fram i Lars Svedbergs nya bok Pedagogiskt ledarskap och pedagogisk ledning. Särskilt ­givande är det att Svedberg utvidgar diskussionen om pedagogiskt ledarskap till att omfatta det han kallar pedagogisk ledning. Det förra syftar på den enskilda skolledarens ledarskapshandlingar medan det senare handlar om det som sker i den ­lokala skolan som helhet för att koordinera och styra den i en viss riktning.

Pedagogisk ledning handlar om skolans ”blodomlopp”, skriver Svedberg. Genom att synliggöra hur allt hänger ihop framträder en tydligare bild av hur framgång skapas jämfört med enbart en lista på ett antal framgångsfaktorer.

I detta blodomlopp – eller skolans organisatoriska flödesschema – ingår sådant som mål och uppdrag, den inre organisationen, processer av olika slag, data, resultat, analys och verksamhetsutveckling. Svedberg presenterar på några sidor varje del i detta flödesschema, med syftet att bidra till en karta som skolledaren själv kan gå vidare med.

Styrkan med modellen är att den synliggör ledningens olika uppgifter. Den blir därmed ett hjälpmedel för att säkerställa ”att det finns materiella, intellektuella och emotionella förutsättningar för att mål och uppdrag ska hänga samman med organisation och struktur och dess olika processer”, som Svedberg sammanfattar det.

Svedberg tar även översiktligt upp hur de didaktiska utmaningarna behöver angripas med hjälp av kollegialt lärande och annat. När jag fördjupar mig i
didaktikguruer som Timperley, Hattie och Wiliam undrar jag ibland hur vi ska mäkta med att genomföra det de före-skriver. Didaktik baserad i egen forskning eller annan genomarbetad systematik i all ära, men hur ordna det på en vanlig skola? Kroksmarks modellskola är ett konkret svar, men han påpekar själv att det krävdes en hel del motivationsarbete och klokt chefskap för att få det att fungera.

Att motivera motsträviga medarbetare är som alla chefer vet inte lätt, för motivation funkar ju bäst om den kommer in­ifrån. Hjälp för den skolledare som står inför en sådan utmaning finns i boken Motivation och lärande av Einar M Skaalvik och Sidsel Skaalvik. Författarna är forskare vid Pedagogisk Institute i Norge och boken riktar sig egentligen inte alls till ledare, utan syftet är att ge lärare verktyg för arbetet med eleverna utifrån teori och forskning om motivation.

Kärnfullt och med referenser till forskningen presenterar författarna vad olika motivationsteorier utgår från – såsom självkänsla, sociala relationer, värden eller målorientering – och visar hur teorierna kan omsättas i mötet eleverna.

Men byt glasögon när du läser, och vips kan bokens elevfokus skiftas till att exempelvis ge stöd för ett medarbetarsamtal, där du ställer intresserade och utforskande frågor till en lärare som har svårt med motivationen: ”Hur kan vi hjälpas åt att hitta vägar framåt som motiverar dig att bidra med all din kompetens på skolan?”

Men när visionerna är stora räcker det inte att få lärarna med på tåget. Kroksmarks modellskola – eller andra satsningar med vetenskapliga ambitioner – är av ett slag som kräver beslut ovanför den enskilda skolans nivå. Hur många modiga, insiktsfulla och uthålliga beslutsfattare finns bland skolhuvudmännen i vårt land? Utan dem kommer inte antalet modellskolor att bli fler än det lilla fåtal som hittills sett dagens ljus. Och det vore mer än synd!

Tomas Kroksmark (red)

Modellskolan – en skola på vetenskaplig grund med forskande lärare

Studentlitteratur (2014)

 

 

 

Lars Svedberg

Pedagogiskt ledarskap och pedagogisk ledning – teori och praktik

Studentlitteratur (2016)

 

 

 

Einar M Skaalvik och Sidsel Skaalvik

Motivation och lärande

Natur & Kultur (2016)

 

 

ur Lärarförbundets Magasin