Ingår i temat
Ensam på toppen
Läs senare

När det värsta händer

En anställd förgriper sig på ett förskolebarn. För Agneta ledde polisens yppandeförbud till att hon som förskolechef lämnades ensam med sina tankar.

30 Maj 2016
När det värsta händer
Illustration: Patrik Svensson

I februari i år dömde hovrätten över Skåne och Blekinge en fyrtioettårig man till sju års fängelse för bland annat grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och grovt barnpornografibrott. Med ett undantag hade alla brotten begåtts i förskolor i Kristianstads kommun.
– Att en person som delar så många av ens grundläggande värderingar samtidigt någonstans inom sig är en annan människa är så otroligt svårt att förstå. Tankarna krockar inombords, säger Agneta med allvarlig röst.

Hon är chef för en av de drabbade förskolorna. Under pågående förundersökning var hon av polisen belagd med munkavle och sedan dess är det förskolans egen sekretess som råder.

– Min främsta uppgift är att skydda barnen, föräldrarna och mina anställda, säger hon bestämt.

Samtidigt är det som hänt något som är bra att skolledare pratar om. Dels för att i möjligaste mån kunna förekomma att det händer igen. Dels för att förbereda sig mentalt på att det är något som kan hända hur mycket man än försöker förhindra det.

– Jag har aldrig fått någon utbildning i hur man hanterar en sådan här situation. När vi övar krishantering handlar det ofta om hot och våld. Aldrig om sexuella övergrepp i förskolan. Det är alltför tabu, konstaterar Agneta.

När föräldrarna till barnet som blivit utsatt på en av hennes förskolor fått reda på vad som hänt av polisen ringde de upp henne fulla av frågor. Frågor som alla mynnade ut i en stor – hur kunde detta hända?

– Tankarna for runt i mitt huvud. Hade vi brustit i vårt ansvar, var det något vi inte hade tänkt på, kunde vi gjort något annorlunda? Men när jag började gå igenom hur vårt arbete ser ut insåg jag att vi inte hade gjort något fel, säger Agneta.

Illustration: Patrik Svensson

En av lärdomarna hon har dragit är att allt inte går att förhindra. Det går inte att som chef ge några garantier. Övergrepp kan ske.

– Jag har blivit mindre naiv och känner inte längre någon falsk trygghet. Jag har lärt mig att det inte går att förlita sig på en god förmåga att bedöma människor.

Den dömda mannen, som erkänt sina brott, är utbildad barnskötare och var fast anställd inom kommunens vikariepool för skola och barnomsorg. Han var omtyckt av både barn och föräldrar. Dessutom var han en person som engagerade sig i det interna utvecklingsarbetet och som kollegorna kände stort förtroende för. När det stod klart att det var han som var misstänkt slog det ner som en blixt från klar himmel.

För Agneta började alltsammans med att hon förra sommaren blev uppringd av områdeschefen som sa att hon nästa dag måste vara tillgänglig för samtal även fast hon hade semester. När de lagt på tänkte Agneta att något allvarligt måste ha hänt på en av hennes förskolor. Kanske med någon i personalen, kanske med något barn. Men det som verkligen hade hänt föll henne aldrig in.

– Det var så otroligt främmande att det inte ens gick att föreställa sig i fantasin, konstaterar hon.

Dagen därpå stod två civilklädda poliser utanför dörren till hennes bostad. De ville ha hjälp att identifiera ett barn på en av hennes förskolor eftersom det fanns misstanke om sexuellt övergrepp. Allt var väldigt hemligt och Agneta belades med totalt yppandeförbud. I det läget hade hon fortfarande inga tankar på att övergreppet kunde ha skett i förskolan.

Veckan därpå kallades alla skolledare i Kristianstads kommun till ett möte där förvaltningschefen och säkerhetschefen kortfattat meddelade att en man i fyrtioårsåldern satt anhållen misstänkt för sexuella övergrepp i flera av kommunens förskolor. Skolledarna uppmanades att skyndsamt informera sin personal innan åklagaren nästa dag berättade för allmänheten på en presskonferens.

Fortfarande var det inte mycket som kunde avslöjas. Förundersökningen pågick och ingen visste omfattningen av den misstänktes brott. Veckor av spekulationer följde. Vem var mannen, vad var det egentligen han hade gjort, vilka förskolor var drabbade och vilka barn var det som blivit utsatta? Frågorna från föräldrar och övriga kommuninvånare var många. Efter ett tag avslöjades vilka 26 förskolor i kommunen som mannen hade vikarierat i. Skvallret och oron sköt fart på nytt.

Tillsammans bestämde den chockade personalen på Agnetas förskolor att de inte skulle delta i några spekulationer utan bemöta alla frågor med svaret att de inte visste mer än det som hade berättats vid presskonferensen. Oroliga föräldrar uppmanades att vända sig till kommunens medborgarcentral. Alla tamburdiskussioner om det inträffade stoppades. I förskolan rådde fullt fokus på barnen och den som ville prata med personalen om det som hänt fick boka en tid. Frågor från media hänvisades till förvaltningschefen.

– Det fanns en bra plan i kommunen för hur situationen skulle hanteras och personalen kände ett starkt stöd av den. Att känna att det fanns någon som stod bakom oss och som vi kunde hänvisa till var till stor hjälp, kommenterar Agneta.

Personal som mådde dåligt fick hjälp av kommunens arbetsmiljöenhet och på Agnetas förskolor bestämdes att den som kände behov av att prata kunde gå undan en stund med en kollega medan övriga i personalen täckte upp.

För Agneta själv var situationen tuff. Genom kontakten med polisen visste hon mer än de andra men på grund av förundersökningssekretessen, och på grund av att situationen var så känslig, fick hon inte prata med någon om det. Inte ens i anonymiserade ordalag.

– Jag kände mig väldigt ensam. Inte ens för mina chefskolleger fick jag berätta att en av mina förskolor var en av de drabbade. Jag kände oro för det utsatta barnet, för mina enheter, för organisationen. Hade vi det vi behövde, kunde vi hantera det här? Jag kände mig rädd, förtvivlad och vanmäktig, säger hon och låter fortfarande, snart ett år senare, tagen.

Lite av alla oroliga känslor kunde hon i alla fall pysa ur sig genom att prata med sin områdeschef. Hon hade ju förmedlat kontakten med polisen och visste därför en del.

– Dessutom har jag en extern mentor, med tystnadsplikt, som jag kunde bolla vissa saker med.

Efter samtalet med barnets föräldrar fick hon tillstånd av dem att informera arbetslaget som arbetade med det utsatta barnet. För att kunna göra det utan att övrig personal fattade misstankar fick hon ordna ett arbetslagsmöte utanför arbetsplatsen.

Ett par kvällar senare träffades hon och arbetslaget på nytt. Denna gång med föräldrarna till det utsatta barnet.

– Det blev ett bra möte där vi kunde prata om vad som hade hänt. Föräldrarna kände trots allt tillit till personalen och var inte anklagande. Mötet mellan dem och arbetslaget var viktigt för den framtida relationen.

Men ett av föräldrarnas önskemål kunde förskolan inte tillmötesgå.

– Vi kunde inte lova att aldrig ta in manliga vikarier. Kommunen som arbetsgivare kan ju inte säga att alla män kan vara pedofiler.

Inte heller kunde Agneta ge något löfte om att vikarier inte får byta blöjor.

– Det är för svårt att leva upp till. Kanske om det bara är en vikarie på avdelningen men vad gör vi när kräksjukan går och nästan hela personalen består av vikarier, frågar hon retoriskt och fortsätter:

– Och var ska man dra gränsen? En del vikarierar bara en dag, andra kanske ett år. Men så långt som det är möjligt byter inga nya vikarier blöjor förrän barnen själva visar att de tycker att det är okej.

 

Agneta heter egentligen något annat. Av hänsyn till alla inblandade har hon valt att vara anonym.

Vad hände sen?

Barnskötaren dömdes för kränkande fotografering, grov våldtäkt mot barn i fyra fall, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn i 19 fall och grovt barnpornografibrott i 26 fall. Brotten upptäcktes vid en husrannsakan efter att mannen förgripit sig på en 10-årig flicka i temaparken High Chaparral i Småland.

ur Lärarförbundets Magasin