Läs senare

När kulspetspennan blev digital

KRÖNIKORPamela Granskog skriver om skolan i Finland.

12 Dec 2016

Det är inte många år sedan en tjänsteman från Utbildningsstyrelsen i Helsingfors väckte munterhet i samband med en konferens i Köpenhamn. Han redogjorde för den stora reformen av studentexamensprovet i modersmål och litteratur i Finland – reformen som slopade renskrivning med kulspetspenna. Det sades skämtsamt vara ett steg mot digitalisering.
Historien är sann. 2013 försvann renskrivning jämte kulspetspenna och några år senare inleddes digitaliseringen. Höstens studentexamensprov inledde den digitala eran med prov i tyska, geografi och filosofi och 2019 ska samtliga prov avläggas digitalt.

pamela granskogFinland har släpat efter och behovet av en genomgripande reform var akut. Digitaliseringen, på alla stadier, sammanföll med en läroplansreform som trädde i kraft 2016. Med tanke på att den
förra läroplanen skrevs 2004 kan man konstatera att det var på tiden. 2004 var de flesta digitala analfabeter och den läroplanen skrevs för ett helt annorlunda samhälle än det vi har i dag.
Att hitta balansen mellan pedagogik och teknik har inte varit lätt för den finländska skolan. Osökt
kommer man att tänka på Pisaresultaten: de finländska barnen var duktiga på läsning, framför allt avkodande läsning i stil med att läsa instruktioner. Att tolka och tillämpa var betydligt svårare. Ställvis känns det nu som om vi trasslat in oss i hur ledningar ska dras och kopplas i stället för att fundera på tillämpningen. Det är en generalisering, ja, men vi saknar en helhetssyn på hur pedagogiken ska byggas upp, hur vi på ett vettigt sätt ska tillämpa tekniken i vardagen.

Pamela Granskog

Bor: Helsingfors, Finland.

Yrke: Biträdande rektor på studieförbundet Arbis i Helsingfors.

Bakgrund: Utbildad modersmålslärare (svenska) och journalist. Har jobbat som gymnasielärare. Är en av initiativtagarna till projektet Den finlandssvenska läsambassadören.

I Helsingfors vill utbildningsnämnden införa digitala mätare för att kunna följa med hur förändringen sker. Staden har satt som mål att digitala verktyg ska användas i 30 procent av undervisningen i ettan och tvåan, 50 procent i trean till sexan och 70 procent av undervisningen i högstadiet och gymnasiet. Man bedyrar att det inte är lärarnas insats som mäts, utan mätningen är teknisk. Det handlar om att mäta hur många datorer som varit uppkopplade mot skolans nätverk och hur länge och hur mycket data som överförts.

Vi har slagit nya rekord när det gäller nedskärningar i utbildningssketorn.

Men då är vi tillbaka vid att det är det tekniska som är utgångspunkten.
Att på några år gå från renskrivning med kulspetspenna till en gymnasieundervisning där 70 procent ska ske digitalt är en omöjlig ekvation. När man dessutom sätter in digitaliseringen och den nya läroplanen i sin samhälleliga och ekonomiska kontext – vi befinner oss i ett land där regeringen slagit nya rekord när det gäller nedskärningar inom utbildning – inser man snabbt att skolorna är mitt uppe i århundradets förändringsprocess. Nya inlärningsmiljöer ska skapas parallellt med minskade resurser.
En liten tröst är att den nyutnämnda nobelpristagaren i ekonomi, Bengt Holmström, rutit till om nedskärningarna inom utbildningen. Nu gör undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen en helomvändning och meddelar att universiteten (som drastiskt minskat personalen) får tilläggsanslag för sin grundforskning. Man vill följa ekonomipristagarens råd, säger hon.
Om det krävs en nobelpristagare för att få ordning på den finländska utbildningspolitiken är det bara att stillsamt önska att fler pris tillfaller Finland. Både skolorna och regeringen är i stort i behov av dem.
chefochledarskap@lararforbundet.se

ur Lärarförbundets Magasin