Läs senare

Obs-klinikernas tid är förbi

av Gertrud Svensén
23 Maj 2017
23 Maj 2017
Gertrud Svensén, chefredaktör.

Svensk skola har en lång tradition av att särskilja elever. I början av 1900-talet placerades begåvningsmässigt svaga barn i hjälpklass. Där hamnade också elever som ansågs ”intellektuellt, socialt och moraliskt avvikande”. I 1955 års läroplan räknas en rad olika särskiljande lösningar upp, bland annat cp-klass, läsklass och frilufts- och hälsoklass. Ända in på 80-talet undervisades elever i behov av särskilt stöd i så kallade obs-kliniker, enligt en skrift från Skolverket.

I dag löper i stället inkluderingstanken som en röd tråd genom svenskt skolväsende. Skolan är till för alla, och styrdokumenten är tydliga: huvudregeln är att elever ska undervisas och få stöd i sin ordinarie grupp.

Ändå vimlar skolan även i dag av särlösningar. Ungefär en tiondel av de elever som har särskilt stöd går i en särskild undervisningsgrupp. Det finns resursskolor för elever med specifika diagnoser, språkförskolor, specialskolor för döva och särskolor för elever med utvecklingsstörning.

De som lyckas har modet att ifrågasätta gamla sanningar och våga pröva nytt.

Hur hänger det ihop?

Temat i detta nummer handlar om inkludering. Ett begrepp med luddiga kanter och många missuppfattningar. En är att inkluderingen hänger på placeringen i rummet: bara en elev delar klassrum med sina kamrater så är hen inkluderad. En annan är att Skolinspektionen säger blankt nej till särskilda undervisningsgrupper.

I förvirringen hamnar många barn och elever i kläm. När Skolinspektionen kritiserar huvudmännen för hur de organiserar sitt stöd läggs särskilda undervisningsgrupper och specialförskolor ner – med ibland förödande resultat. Stödbehovet försvinner ju inte bara för att särlösningen gör det.

Även skolledare hamnar i en svår sits och tvingas balansera mellan huvudmannens krav, budgetbegränsningar, föräldrars oro, barnens behov och pedagogernas rädsla för att inte klara av att undervisa de barn som utmanar mest.

Gemensamt för dem som lyckas tycks vara ett mod att ifrågasätta gamla sanningar och våga pröva nytt. Andreas Tullgren, biträdande rektor i Eslöv, talar om en kulturförändring på den egna skolan: att gå från tankesättet att ”vilja lämna över den där eleven man har svårt att möta till någon annan”, till att kritiskt granska den egna undervisningen och organisationen.Det är ett förhållningssätt som flyttar fokus från ”problembarn” till att hitta sätt att utveckla lärmiljön så att alla barns behov kan tillgodoses. Först då kan vi tala om en inkludering värd namnet – oavsett om undervisningen sker i en liten eller stor grupp.

ur Lärarförbundets Magasin