Läs senare

På gatorna möts påklätt och avklätt

av Jenny Gustafsson
31 Jan 2017
31 Jan 2017

Varje år före jul har en vän som tradition att dela en artikel i sociala medier skriven av den libanesiske författaren Rabih Alameddine. Jul i Beirut heter den, och beskriver ett återkommande fenomen i skribentens familj: hur systern, med hängivenhet och passion, firar jul. Och påsk. Och ramadan och eid (och thanksgiving för den delen, på amerikanskt vis). Familjen tillhör druserna, en religiös grupp i Libanon och Syrien vars tro ligger nära islam. Men för systern spelar den detaljen ingen roll, hon klär ändå en av de pampigaste granarna i Beirut varje år.

Rabih Alameddines julsaga, som slutar med ett Dickens-likt mumlande om paket och pyntade grenar, är kort – men fångar ändå Libanon på pricken. Landet har 18 religiösa grupper: flera olika kristna inriktningar, och så shiiter, sunniter och druser. Även om många bor i områden som är religiöst uppdelade så är Libanon ett litet land, och du är aldrig långt ifrån grannen en bit bort – som har en annan religion.

Detta har gjort Libanon mångfaldigt på ett självklart vis. Inte som ett resultat av politiska beslut (dessa har haft rakt motsatt effekt, och drog 1975 till slut in landet i ett långt och söndertrasande inbördeskrig). Nej, på grund av att människor helt enkelt är vana vid olika traditioner, livsstilar och idéer. Alla är inte öppna och toleranta – långt därifrån, precis som människor överallt. Men den som går på gatan i en av Libanons städer kan inte undgå att möta både påklätt och avklätt, öppen­sinnigt och konservativt, sida vid sida. Och så väldigt många som Rabih Alameddines syster, som firar både julafton och ramadan.

Libanon har inga enhetliga läromedel för vare sig historia eller religion.

En annan länk som delades före jul var en videoinspelning från en av Beiruts kyrkor, med en muslimsk barnkör som sjöng julens sånger. Liknande berättelser kommer under ramadan varje år: kristna företagsledare ordnar välgörenhetskvällar med iftar, måltiden som bryter dagens fasta; icke-fastande libaneser tar sin fika inomhus i stället för på uteserveringen av respekt för dem som inte äter. Och detta är en del av vardagen, inte enstaka händelser som rapporteras i media.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

De som kanske får mest ut av detta är Libanons skolbarn, vars lista över lovdagar är lång. Jul och påsk – inklusive de ortodoxa helgerna som infaller på egna dagar – är röda i kalendern, liksom muslimernas två eid, som också de kan ge dubbel ledighet, ifall shiiter och sunniter tolkar månen olika och firar dagarna efter varandra. Alla i Libanon är dessutom lediga på Jungfru Marie bebådelsedag, som blev nationell helgdag på initiativ av en muslimsk ledare: han ville fira dagen som ett bevis på syskonskapet mellan kristendom och islam.

För den som går i skolan innebär all denna ledighet inte nödvändigtvis mer gudfruktighet. Många helgdagar har liten betydelse utanför den berörda kretsen, såsom profeten Muhammeds födelsedag eller firandet av det katolska helgonet Mar Maroun.

Skolorna i Libanon är dessutom dåliga på att lära ut om olika religioner. Landet har inga enhetliga läromedel för vare sig historia eller religion, trots att detta togs upp som en prioritet vid inbördeskrigets slut. Den libanesiska konstitutionen, i artikeln som talar om utbildning, säger inget om elevernas rätt, bara att undervisningen inte får ”strida mot de olika religiösa gruppernas värdighet”. Majoriteten av eleverna i Libanon går i privatskolor, som ofta drivs av just religiösa organisationer. För dem är religionsunder­visningen ett tillfälle att lära ut ”sin” religion, inte att ge eleven en bred och reflekterande kunskap.

För libanesiska elever handlar det i slutänden om både vinst och förlust. Religionstimmarna i skolan ger sällan tillfälle till nyansering och balans, eller att ifrågasätta dogmer. Kanske skulle klassrummen fundera på att släppa in lite av livet från Libanons gator och torg, som ständigt fylls av just det.

ur Lärarförbundets Magasin