Läs senare

Risk att administrationen ökar

Skolverkets allmänna råd om systematiskt kvalitetsarbete utgår från huvudmannens behov. Fokus borde i stället ligga på skolledare och lärare, anser Björn Hareland.

24 Jan 2013

Jag läser Skolverkets allmänna råd om systematiskt kvalitetsarbete och funderar på om jag missat något väsentligt under läsningen. Det är huvudmannens samlade bild av sitt verksamhetsansvar som står i fokus – inte verksamheten i sig. Trots att vi vet att verklig förändring i kvalitativ riktning bara kan ske i det direkta arbetet med barn och elever.
Men med det fokus som de allmänna råden har riskerar verksamheten att översköljas av än mer besvarande av digra uppföljningsenkäter för att täcka in samtliga mål- och ansvarsområden. Förspilld arbetstid som i stället skulle kunna användas till faktiskt förändringsarbete.

Mycket av huvudmannens ansvar kan följas upp i redan befintlig statistik, betyg, lärartäthet, storlek på enheter med mera. Självklart behövs uppföljning för huvudmännen utifrån det ansvar som de har. Men låt oss i stället vända på perspektivet och utgå från att det är skolledarna och lärarna som är verksamhetsexperterna. Låt verksamheten stå för behovsanalysen.

Skollagen slår fast att det systematiska kvalitetsarbetet ska inriktas mot att uppfylla de nationella målen för utbildningen. I de allmänna råden Systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet säger Skolverket att målet är ”ett professionellt förhållningssätt och arbetssätt som leder till en ständig utveckling av verksamheten.” Detta mål riktar sig alltså direkt till professionen, det vill säga skolledare och lärare.

Skolverket hänvisar till förarbetena till skollagen som säger att det systematiska kvalitetsarbetet i största möjliga mån ska ”utformas efter lokala behov och förutsättningar, vilket innebär att dokumentationen inte heller kan ske på ett likformigt sätt”. Men konstaterar samtidigt: ”För att kunna säkerställa att all utbildning genomförs i enlighet med de nationella målen är det angeläget att huvudmannen har en dokumentation som innehåller en redogörelse för resultaten och hur de har följts upp inom alla verksamheter.”

Det här kommer att leda till utvecklandet av massiva frågebatterier från huvudmannanivån, med syftet att ringa in samtliga mål för skola, förskola och fritidshem. Det finns redan nu exempel på kommuner som planerar frågebatterier av en sådan omfattning att man funderar på att dela upp dem på tre till fyra tillfällen per år. Därmed är risken stor att professionen tappar den egna kontrollen och drunknar i floder av ökat enkätbesvarande med tillhörande krav på analys, beskrivning, rapport, avstämning med kollegor med mera.

Hur borde det då vara? Ett professionellt förhållningssätt skulle kunna beskrivas i ett årshjul för verksamheten, det vill säga allt som försiggår i verksamheten är en del av det systematiska kvalitetsarbetet. För att nå faktiska förändringar behövs fortlöpande prioriteringar, men ska de leda någonstans inom överskådlig tid så är det inte många som klarar fler än tre prioriterade målfokus åt gången.

Verksamheten skulle kunna utgå från två enkla analysfrågor:Vad gör vi bra i dag? Vad behöver vi förbättra?Utifrån dessa kan sedan skolledaren tillsammans med lärarna göra en prioriteringsordning och särskilt satsa på tre angelägna utvecklingsområden för enheten. Dessa mål ska sedan kommuniceras med samtliga involverade – barn och elever, föräldrar och huvudman.

Därefter arbetar skolledningen och lärarna fram en konsekvensbeskrivning baserad på de förändringar som måste till, som blir en viktig del i huvudmannens underlag för sitt kvalitetsarbete. Skolledningen följer upp och dokumenterar fortlöpande för att i slutet av verksamhetsåret utvärdera och vid behov justera. Personalen och skolledningen skriver en rapport till huvudmannen, kopplad till tidigare konsekvensbeskrivning och resultat.

Därefter börjar man om med de två huvudfrågorna och rullar ett varv till. I mellantiden kan enheten få feed-back från huvudmannen. Professionen får på det här sättet det ansvar som de är experter på och utbildade för, samtidigt som det skapar en återkommande dialog mellan huvudman och enhet.

Modellen tar sin utgångspunkt i verksamheten på enheterna, till skillnad från Skolverkets allmänna råd. Det innebär att det blir förändringsprocesser baserade på professionens analys som utgör grunden och navet för det systematiska kvalitetsarbetet, i stället för huvudmannens samlade bild av läget.

Huvudmannens ansvar ska vara reaktivt på verksamheten, inte tvärtom. Ingen gynnas av kontrollbaserade uppföljningssystem. De leder snarare till passivitet och väntan i utförarled när det egentligen behövs tillit och aktivitet.

Björn Hareland är ombudsman med ansvar för skolledarfrågor i Lärarförbundet.

ur Lärarförbundets Magasin