Läs senare

Säkerhetslärare hjälper rektorn

Efter skolskjutningen i Jokela 2007 inledde finska skolor ett omfattande arbete för att motverka hot och våld. Rektorerna har det yttersta ansvaret – men de har också hjälp av speciella säkerhetslärare.

31 Mar 2016
Säkerhetslärare hjälper rektorn
Säkerhetslärare Päivi Kulmala och rektor Petri Närhinen i Paijala skola. Foto: Markku Ulander

Foto: Markku Ulander
Paijala skola i Tuusula kommun växer så presenningarna fladdrar i blåsten. Med ett nytt bostadsområde kommer fler elever och då behövs mer utrymme. Likt andra nya skolbyggnader i Finland måste den här av säkerhetsskäl förses med fönster som går att öppna inifrån och en extra dörr i varje klassrum.

– Två dörrar ger också pedagogiska fördelar. Då kan lärarna samarbeta mer, säger rektorn Petri Närhinen.

Vi har rest till Tuusula kommun några mil norr om Helsingfors för att få perspektiv på attacken mot grundskolan Kronan i Trollhättan i mitten av oktober. Vad har rektorerna och andra ansvariga för skolan i Finland gjort för att det inte ska inträffa nya skolskjutningar, liknande den i november 2007? Då sköt en 18-årig före detta elev ihjäl åtta personer på en högstadie- och gymnasieskola i en annan del av kommunen. Rektorn, sex elever och skolans sjuksköterska dog under attacken i det lilla samhället Jokela.

– Numera går det långa perioder när det är som om skolskjutningen inte hade hänt. Det är bra, för annars skulle vi misstänka de flesta som rör sig här, säger Petri Närhinen.

Rektorns hållning beskriver ganska väl den stämning som råder i kommunen drygt åtta år efter dådet. Det har gått lång tid sedan tragedin var ett dagligt samtals­ämne och de första inläggen kom i debatten om hur säkerheten på skolorna kan skärpas. Regeringen ställde krav på skolorna att upp­rätta säkerhetsplaner, men med tiden har insikten ökat om att skolorna inte kan möta hotet om våld med att låsa in sig.Foto: Markku Ulander– Att installera lås eller placera ut vakter hjälper ändå inte om det är någon som bestämt sig för att ta sig in på skolan, säger Petri Närhinen.

Finns det ändå en ökad beredskap bland skolledare och lärare?

– Ja, absolut. Många av oss har i våra tankar att nya våldsdåd kan ske, men det är inget vi tänker på dagligen.

Paijala skola har liksom övriga skolor i kommunen åtminstone ett tydligt tecken på att säkerhets­frågorna har fått högre prioritet.

På expeditionen finns numera en röd knapp.

Ett tryck på den och det blir omöjligt att ta sig in i skolan via ytterdörrarna. Nödlåset inrättades en tid efter attacken, men visade sig ganska snart vara ett problematiskt skydd: Om en hotfull person skulle dyka upp på skolgården kan elever som vistas där behöva komma inomhus.

I stället för tekniska lösningar tror Petri Närhinen på en utbyggd skolhälsovård och fler professionella ögon som kan upptäcka barn som löper risk att hamna utanför och bli mobbade.

– Vi behöver mer pengar för att kunna ta hand om de små barnen bättre. 6–8 år är den bästa åldern att hjälpa dem, säger han.

Många forskare är inne på samma linje. Simo Salminen vid det finska Arbetslivsinstitutet anser att nyckeln till framgång är att tidigt identifiera de pojkar som kan löpa risk att hamna i utanförskap.

– I Finland är det isolerade unga män som utför den här typen av attacker. De saknar vänner i skolan och vistas mycket på internet där de besöker sajter som beskriver andra skolskjutningar, till exempel den i Columbine i USA, säger Simo Salminen.

Däremot ser han inte samma risk med bråkiga elever som slåss och stör på lektionerna.

– De är mer extroverta och bygger inte upp samma frustration.

Forskare vid Åbo universitet och Centrum för inlärningsforskning har utvecklat ett åtgärdsprogram mot mobbning som 90 procent av alla grundskolor i Finland använder. KiVa Kuolo (skola) har som mål att hjälpa skolorna ta itu med problemet. I programmet ingår särskilda lektioner med diskussioner och arbetsuppgifter om mobbning. Ett annat inslag är KiVa-team som består av vuxna i skolan som har till uppgift att ingripa i mobbningsfall och reda ut dem.

De uppföljningar som gjorts av KiVa Kuolo visar att antalet hög­stadieelever som upplever att de blir mobbade sjunkit med en tredje­del. Antalet högstadieelever som själva anser att de mobbar andra elever har sjunkit med hela två tredjedelar i klass 7 och 8, och något mindre i klass 9.

Resultaten är positiva, men bör ändå tas med en nypa salt, anser Simo Salminen.

– Alla skolor jobbar inte lika aktivt, och det är nog framför allt de aktiva som rapporterar in resultat, säger han.

Debatten om projektets nytta fick i höstas ny näring av en insändare i Hufvudstadsbladet, där en elev på en gymnasieskola några mil söder om Åbo hävdade att det inte går att ta statistiken på allvar:

”Jag har själv varit med om dessa undersökningar, och de frågar rakt ut om man har mobbat någon. Jag tror inte att det är så många som kommer att uppge att de är mobbade. När man inte själv utvärderar eller skriver något utan endast svarar ja eller nej och inte heller respekterar programmet så svarar eleverna sällan ärligt”, skrev eleven Emma Henelius.

I sitt arbete för att stävja mobbning i Paijala skola, men också för att upprätthålla säkerhetstänkandet bland medarbetarna, har rektorn Petri Närhinen god hjälp av Päivi Kulmala. Hon är en av 19 säkerhetslärare i kommunen – en på varje skola. Vid sidan av jobbet som klasslärare på lågstadiet ska hon tillsammans med rektorn se till att kollegerna är medvetna om säkerhetsriskerna.

En timme i veckan är avsatt för läraren att se till att säkerhetsplanen följs, att alla lärare vet vad den innehåller och hur de ska agera om en hotfull situation skulle uppstå. Säkerhetsläraren ordnar övningar för kollegerna och samråder med rektorn.

– Vi pratar mycket för att veta vad vi ska göra om något händer. Jag måste se till att informationen i säkerhetsplanen är uppdaterad, men det är ändå rektorn som har det yttersta ansvaret för säkerheten i skolan, säger Päivi Kulmala.

Den ödesdigra novemberdagen 2007 arbetade hon på en skola i Jokela, men inte på den som attackerades. Strax efter lunch fick hon ett telefonsamtal om att något pågick i grannskolan. Utan att veta riktigt vad det var följde hon och hennes kolleger rådet att samla alla elever i klassrummen och låsa dörrarna. De släppte inte ut några elever ur byggnaden förrän barnens föräldrar kom och hämtade dem.

– De äldsta eleverna hade ju mobiltelefoner och fick snabbt veta vad som pågick genom syskon och kamrater. Alla var väldigt rädda.

Rektorn på Jokelaskolan improviserade och gjorde det på ett sätt som sannolikt räddade liv. Bland annat använde rektorn skolans högtalare och internradio för att meddela att alla elever och lärare måste stanna i klassrummen, låsa om sig och ta skydd så gott det gick. Numera hör ett fungerande hög­talarsystem och rutiner kring hur det ska skötas i ett krisläge till de säkerhetskrav som alla skolor i landet måste följa.

I dag har Päivi Kulmala sin arbetsplats i den äldre delen av Paijala skola – ett rött trähus med vita knutar. Barnen rusar upp och ner för den lilla backen upp mot skolhuset. Bortom björkarna slingrar sig en gångstig mot den angränsande villabebyggelsen.

– Det här är ett välmående och tryggt område, säger Päivi Kulmala.

 

ur Lärarförbundets Magasin