Läs senare

Tveksam jakt på lärartalanger

Fenomenet talent management har tagit sig in
i skolans värld, bland annat vid rekrytering av förstelärare.
Men är jakten på rätt talang till gagn för organisationen?

08 Dec 2015

Tänk dig att du står inför valet av förstelärare på skolan. Ska du välja Anna, en erkänt duktig lärare, älskad av eleverna och respekterad av kollegerna? Eller Agneta, som alltid lyft ögonen från sitt eget klassrum och bidragit till hela skolans utveckling? Eller kanske Erik, matematikläraren som alltid legat i den ämnesdidaktiska frontlinjen i sitt ämne? Alla tre är framstående på sitt sätt – så vem ska få jobbet?

Det här scenariot inleder ett av kapitlen i Skolledning – scener från den organiserande vardagen, som innehåller ett tiotal artiklar författade av forskare med ett organisationsteoretiskt perspektiv på ledarskap. Redaktör är Jan Löwstedt, professor vid Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, och bland övriga författare finns välrenommerade namn som Marianne Döös, ­Stefan Tengblad och Tomas Backström.

Det organisationsteoretiska forskningsperspektivet utgår från att ledning är så mycket mer än enskilda chefers sätt att leda en verksamhet. Jan Löwstedt betonar i sitt inledande kapitel att det här inte är ytterligare en bok om en viss typ av ledarskap. Syftet är i stället att ”förskjuta fokus från skolledarens person och dennes ledarskap” till det mer generella: ”de normer, idéer och aktiviteter som styr den organiserade verksamheten i en skola”.

En utgångspunkt för bokens artiklar är ett stort antal samtal som forskarna haft med deltagare i den statliga rektors­utbildningen. De samtalen har, skriver Löwstedt, påvisat att många skolledare ”saknar en utvecklad förståelse för skolledarens roll som ledare av en organisation snarare än som ledare för en grupp lärare”.

I boken har olika vardags­situationer valts ut för analys och diskussion utifrån forskarnas kunskaper om vad som kännetecknar dessa situationer. Teman som tas upp i de olika kapitlen är mål- och resultatstyrning, samarbetsprocesser, entreprenöriellt lärande, bedömning och lönesättning – och alltså även det inledande dilemmat om förstelärare i ett kapitel skrivet av Pernilla Bolander och Kajsa Asplund, båda verksamma vid Handelshögskolan i Stockholm.

Bolander och Asplund skriver i sin artikel att urval till förstelärartjänster kan ses som ett exempel på talent management (TM), ett fenomen som spridit sig i arbetslivet och som tar sig uttryck i in­förandet av bland annat prestations­bedömningar och karriärtjänster. TM som begrepp slog igenom i slutet på 1990-talet i samband med att konsulter från McKinsey skrev om det så kallade kriget om talangerna – att företag vill ha de mest kreativa och högpresterande medarbetarna när förändringstakten ökar och konkurrensen hårdnar.

Bolander och Asplund har som forskare följt en svensk kommun där ”talang­tänket” införts inom ledningen av grundskolan. Tanken där var inte minst att koppla lärarnas lön till prestation. Verktyget utgjordes av den årliga löneöver­synen och en prestationsbedömning med hjälp av kriterier i en centralt fastställd bedömningsmatris.

Även rekryteringsprocessen för förstelärartjänsterna genomfördes i den här kommunen med ett TM-perspektiv, men kommunen lade sig inte i vilka lärare som skolledarna valde ut. Det finns heller inget givet svar ur TM-perspektiv på om det är Anna, Agneta eller Erik som ska väljas, påpekar forskarna. Dock betonar de att TM som fenomen skiljer sig från den traditionella skolkulturen – och att prestationsbedömning är något som inte brukar finnas i professionsdrivna organisationer, där ”kontrollen över och utformningen av arbetet ligger (…) hos professionen”. Ett sätt att se på TM-trenden, inte bara i skolans värld, är att den ingår i en avprofessionaliseringstrend styrd av samhällets krav på kontroll, transparens, utvärdering och effektivisering. ”Organisatoriska överväganden går före professionella”, sammanfattar Bolander och Asplund.

Om förflyttningen av intresset från person till organisation är i linje med utvecklingen inom forskningen om ledarskap, går utvecklingen i samhället i stort i stället mot ett ökat fokus på de individuella ledarna och deras insatser. Det avspeglar sig också i managementlitteraturen, som i den nyligen utgivna Chefen som gör skillnad av Claes Malmström, psykiater och företagsläkare, och Lennart Skoglund, ekonom och organisationskonsult.

”Chefen som gör skillnad vänder sig till dig som vill bli mer effektiv i ditt ledarskap”, står det i baksidestexten och författarna använder i boktexten många begrepp från managementvärlden, såsom ”ledarverktyg”, ”värdeskapande”, ”prestationsmätning”, ”önskvärda beteenden”, ”hög verkningsgrad”. I boken tas grundläggande ledarskapsteman upp, pedagogiskt, tydligt och bitvis riktigt vettigt – till exempel om team, motivation, ledarstilar och visionsarbete. Boken funkar säkert som en introduktion om ledarskap för nya chefer i företag och organisationer där ledaridealet är det som forsk­are brukar kalla karismatiskt eller heroiskt – och där tanken just är att chefen gör störst skillnad.

I en professionsdriven organisation som skolan, med självständigt arbetande pedagoger och arbetslag, krävs dock ett annat ledarskap, anser jag i linje med resonemangen i boken Skolledning – ­scener från den organiserade vardagen. Nämligen ett ledarskap som helt och fullt anpassas efter verksamhetens komplexitet och varje skolas/förskolas unika drag. Där är det långt ifrån självklart att man som ledare kan göra så mycket skillnad som man skulle önska. Att ta reda på hur det ledarskapet ser ut är inte alltid lätt. Men trots att Chefen som gör skillnad inte ger svaret på det kan den passa för julfåtöljens läsning – om den läses med kloka ögon och eftersinnande reflektion: Vad i detta ledarideal är användbart för mig i mitt sammanhang – och vad passar inte? Och hur ska jag, utan att förlora min integritet, hantera de förväntningar och ideal­bilder som projiceras på mig från olika håll?

Marie Erikssons bok Med luppen på verksamheten har en helt annan karaktär än böckerna ovan. Författaren är mångårig förskollärare och pedagogisk ledare i Mölndal – fast förankrad i det komplexa uppdraget att arbeta med barns lärande och utveckling och med en stark vilja att utveckla verksamheten.

Och inte bara en vilja: Här förmedlas gedigen, erfarenhetsbaserad kompetens. Utan att kunna gå in på allt Marie och hennes kolleger gör kring handdockor, sagoteman, lärloggar och pedagogisk dokumentation konstaterar jag att allt beskrivs med fokus på pedagogerna själva, inte på någon enskild förskolechef som gör skillnad.

Förbättringsarbetet har organiserats i lärgrupper och utvecklingsgrupper, med stöd av pedagogiska ledare och lärledare. Och bakom denna kvalitets- och förbättringsverksamhet – eller allt medledarskap, som forskningen kallar det – anar man de två förskolecheferna. ”[Vi har] ett samspel mellan ledningen och alla medarbetare”, skriver Marie Eriksson och nämner även ”en tydlig ledningsstruktur med delaktiga, engagerade förskolechefer”.

Och så är det när ledarskap är som mest effektivt: det syns inte genom chefen som gör skillnad, utan genom många ledarinitiativ i den vardagliga verksamheten. När man dessutom, som hos Marie Eriksson, ”byggt in kollegialt lärande i systemet” finns väl inte mer att önska av det faktiska pedagogiska ledarskapet.

Marie Eriksson: Med luppen på verksamheten – att systematiskt utveckla förskolans arbete
Lärarförlaget (2015)
 
 
 
 
 
 
 
Jan Löwstedt (red.) Skolledning – scener från den organiserande vardagen
Studentlitteratur (2015)
 
 
 
 
 
 
Clas Malmström och Lennart Skoglund: Chefen som gör skillnad – ett kommunikativt ledarskap som bygger på tydlighet och uppföljning
Gothia fortbildning (2015)
 
 

ur Lärarförbundets Magasin