Läs senare

Uppdrag: stoppa stressen

StressHon vet vad som får kollegorna att ligga sömnlösa. Skolledarskyddsombudet Eva Eriksson-Soleimani driver frågor om rekrytering och schemaläggning.

av Martin Röshammar
28 Mar 2017
28 Mar 2017
Foto: Andreas Carlsson

Eva Eriksson-Soleimani delar sin tid mellan jobbet som enhetschef för bemanningsavdelningen på stadsdelsförvaltningen Askim, Frölunda, Högsbo och det som huvudskyddsombud på Lärarförbundet Skolledare i Göteborg. Skriken på hjälp är desamma i båda rollerna. Det påminner om en vinylskiva som hakat upp sig och fastnat på refrängen om och om igen: ”Rekrytering och bemanning, rekrytering och bemanning, rekrytering och bemanning.”
– När jag pratar med rektorer och förskolechefer som skyddsombud frågar jag vad som ger dem stresskänslor och påverkar arbetsmiljön mest. De svarar samma sak allihop: Att få tag i personal, konstaterar Eva Eriksson-Soleimani.

Jag frågar vad som ger dem stresskänslor. De svarar samma sak allihop.

I sitt arbete på stadsdelsförvaltningen, som har sitt kontor i den gamla gymnasieskolan på Frölunda torg i västra Göteborg, har hon som uppgift att skicka ut vikarier till skolor och förskolor i den stora stadsdelen som har 1 300 anställda barnskötare, förskollärare, fritidspedagoger och lärare. Den här, helt vanliga måndagen, blev det mellan 120 och 140 vikarier när de ordinarie var sjuka, på semester eller föräldralediga. Vissa tjänster var också vakanta. Hon tycker att hennes två uppdrag hör ihop, hon hjälper rektorer och förskolechefer. Punkt.

”Hur är situationen för era skolledare?” Eva Eriksson-Soleimani träffar lärare och förskollärare och får höra om nödutryckningar, mycket administration och en allt snävare budget.
Foto: Andreas Carlsson

Det var länge sedan hon lämnade Sandviken och Gästrikland men dialekten är intakt. Liksom instinkten från åren som lärare och rektor, att lära ut, att utbilda, inte minst gäller det vikten av schemaläggningen i skolan. Följs arbetstidslagen? Är lärarnas scheman korrekta?

Hon berättar om den där sena kvällen när hennes pappa tog fram AFS:en och började förhöra henne. Då hade hon varit rektor i sex månader och haft en lång kursdag. Sedan tog hemmakursen vid, med den pensionerade arbetsmiljöinspektören.

Hon har jobbat som rektor både i så kallade utsatta områden i Göteborg och i mer välbärgade. Då och då är hon med på arbetsmiljöronder. De görs vid sittande bord med skolledare och deras chef och handlar ofta om hur arbetsbelastningen skapar stress. Man vill ha mer och bättre stöd med HR, ekonomi eller administration. Många skolledare måste också lägga tid på vaktmästeri och lokalvård. Eva Eriksson-Soleimani poängterar nöjt att APT för skolledare numera finns i alla förvaltningar i staden. Det gör att även cheferna betraktas som arbetstagare. Men det behövs mer samverkan och de fackliga skolledarombuden runt om i Göteborg behöver få tid för sina uppdrag. Det rör sig om femton personer, ombud finns i nio av tio stadsdelar.

Rehabiliteringsärendena som gäller skolledare blir bara fler och fler och därför driver Eva Eriksson-Soleimani att HR-avdelningen på stadsledningskontoret ska utbilda inte minst områdeschefer och sektorchefer i rehabilitering. Hon menar att dessa chefer måste bli goda förebilder.

Hon flikar nöjt in att inget medlemsärende som hon har hanterat, har lett till något dåligt. Hon berättar om en medlem vars chef ville bli av med hen efter en hel del krångel och rykten om dåligt arbetsklimat. Eva ställde frågor, undersökte, lyssnade och upptäckte att rektorn kände sig pressad och motarbetad av personalen.

Bemanning och schemaläggning upptar mycket av skolledarskydds­ombudets tid.
Foto: Andreas Carlsson

– Där fick hela enheten sätta i gång med ett mobbnings- och konflikthanteringsarbete och det blev bra för alla. Folk placerades om och pratade mycket om hur man är mot varandra. Rektorn är kvar och mår bra, berättar Eva Eriksson-Soleimani.

Frustrationen måste pysa ut någonstans när personalgrupperna är stora och problemtyngda, när skollokalerna är fulla av mögel och bristfälliga scheman gör alla inblandade missnöjda.
– Jag tror att schemaläggningen måste få ta mer tid. Det måste finnas utrymme för återhämtning och raster för lärarna och det skulle även skapa lugn för skolledarna.

Hon är energisk och engagerad, studsar nästan av iver att förklara den situation som förskole-chefer och rektorer lever i dagligen i Göteborg. Men hon ska ju också orka själv, att bolla sina två jobb med tre dagar på förvaltningen och två med basen på Lärarförbundets kontor vid Vasaplatsen. Utöver det är hon vice ordförande i Lärarförbundet Skolledare i Göteborg.
– Efter att jag slutade som rektor tog det tre år innan jag kom ner i arbetstid och stresskänsla från rektorsjobbet. Det tog den tiden innan jag kunde koppla av från den där automatiska stridsberedskapen där man är lugn och harmonisk men vet att snart, snart händer det något. Efter tre år var den borta. Nu kan jag prata av mig, jag får distans och ser resultat och det gör jag på båda mina jobb. Det håller stressen borta.

Återhämtning för lärarna skulle även skapa lugn för skolledarna.

På den där vinylskivans andra sida är det nästa hit som gäller, den som handlar om hoppet om förändring, den som står för ljuset i mörkret när det mesta är motigt. Snart, kanske redan från den första januari 2018, ska Göteborgs stad nämligen införa en förskoleförvaltning och en grundskoleförvaltning. Malmö har en liknande organisation sedan sommaren 2013 (se sid. 33-35).

Eva Eriksson-Soleimani tror att likvärdigheten i staden kommer att öka med den nya förvaltningen. Det blir lättare att analysera och ta beslut om vilka insatser som behövs. Då blir schemastödet centralt och därmed bättre, då blir skolledarnas stödfunktioner tydligare och lättare att nå och detsamma gäller bemanningsfrågan. Hon hoppas att hon kan fortsätta jobba med de frågorna centralt, flikar in att ”det är ju inte så många andra som tycker att det är roligt”. Annars blir hon gärna rektor igen.

Vi tar spårvagnen från Frölunda torg för att träffa fackligt förtroendevalda lärare och förskollärare från hela Göteborgs stad. Inne på Lärarförbundets kontor på Aschebergsgatan har de ett heldagsmöte.

Eva Eriksson-Soleimani åker kollektivt mellan sina två jobb, det som huvudskyddsombud på Lärarförbundet skolledare i Göteborg och det som enhetschef på stadsdelsförvaltningen i västra Göteborg.
Foto: Andreas Carlsson

Eva Eriksson-Soleimani är här för att prata med dem om hur de ser på sina chefers situation och arbetsmiljö. I konferensrummet pratas det om de myckna nödutryckningarna, om de många rekryteringsintervjuerna och föräldramötena. För att inte tala om all administration som skolledarna måste lägga tid på.

Eva frågar de fackligt engagerade i salen om vad som är värst för deras rektorer nu. Vad är det som gör dem trötta eller deprimerade?

Budgeten säger någon. Eva ler och suckar samtidigt och konstaterar att den dåliga ekonomin i Göteborgs stad inte är något nytt.

Att skolledarna har en tung vardag, det syns enligt lärarna. De får frågan om hur det visar sig. Rektorerna har blivit stressade och forcerade, de glömmer saker och ger ett uppgivet intryck ibland.
– De känns väldigt klämda, vart ska de vända sig för att få utlopp för sin frustration? frågar någon.

Maktlösheten och att aldrig kunna planera långsiktigt, lyfts också fram.
– Man undrar lite över vem som ska orka ta på sig den här rollen, säger en kvinna.

Eva Eriksson-Soleimani plockar fram sitt halmstrå, sin hitlåt, den om de nya förvaltningarna. Lärarna i salen nickar igenkännande, så där låter deras chefer också.

Alla artiklar i temat Hur mycket tål en chef? (9)

ur Lärarförbundets Magasin