Läs senare

Vad vi kan lära av världens bästa skola

LitteraturKulturarvet och den allmänna inställningen till utbildning skiljer Sydkorea från Sverige. Ändå finns det en poäng i att snegla på de skolsystem som toppar kunskapsmätningarna.

När årets stora inträdesprov till universitetet genomförs i Sydkorea anpassar sig hela samhället. Statstjänstemännen åker en timme senare till jobbet för att inte eleverna ska fastna i trafikstockningar och när provets lyssningsövningar genomförs avråds flygplan från att lyfta. Från hela samhället förmedlas bilden att utbildning är vägen till ett framgångsrikt och väl­beställt liv. Sydkorea ligger också ständigt i topp i de internationella kunskapsmätningarna Pisa och Timss, och enligt nationell statistik fullföljer så många som nio av tio en högskoleutbildning.

Frågan är given: Vad kan vi lära av Sydkorea och de andra toppnationerna?

I antologin Världens bästa undervisning – i Finland, Kina, Sydkorea, Singapore och Sverige tar sig författarna an den frågeställningen. Sydkoreas framgångar förklaras av professor Okhwa Lee av dels konfucianskt kulturarv och historiska erfarenheter som gjort att ”passionen för utbildning är inkapslad i koreanernas dna”, dels ett skolsystem med högkvalitativa lärare som brinner för sitt yrke. Landets utbildningspolicy har fokus på att rekrytera, behålla och utveckla duktiga lärare och man har också valt att prioritera hög lärarlön i stället för små klasser, vilket innebär att antalet elever per klass i Sydkorea är högre än genomsnittet i OECD.

Okhwa Lee menar att det är lärarna som är ”den viktigaste tillgången som ligger till grund för de koreanska utbildningsframgångarna”. Hon skriver att koreanska lärare sätter en hög ribba för alla elever, så att varje elev ska överträffa sina egna förväntningar. Även påverkansfaktorer som Hattie har pekat ut i sin stora metaanalys återfinns i den koreanska undervisningen, såsom formativ bedömning och att lärarna filmar och analyserar lektionsupplägg.

Okhwa Lee & Tomas Kroksmark (red)

Världens bästa under­visning – i Finland, Kina, Sydkorea, Singapore och Sverige

Studentlitteratur (2017)

Pedro de Bruyckere, Paul A Kirschner & Casper D Hulshof

Moderna myter om lärande och utbildning

Studentlitteratur (2017)

 

Torkel Klingberg

Hjärna, gener & jävlar anamma – hur barn lär

Natur & Kultur (2016)

 

Liksom i andra konfucianskt präglade länder i Asien är studieresultaten i Sydkorea mindre påverkade av socioekonomisk status än i OECD i övrigt. Det förutsätts att elever lyder sina föräldrar och respekterar sina lärare, och föräldrarnas förväntningar på eleverna är höga i alla samhällsskikt. Baksidan av detta är hög press på eleverna och även ett omfattande system med privatundervisning.

Exemplet Sydkorea tas också upp i boken Moderna myter om lärande och utbildning, skriven av tre forskare i Holland och Belgien och baserad på ett stort antal internationella forskningsstudier inom pedagogik och psykologi. Författarnas ambition är att avslöja moderna, seglivade myter inom ett vitt fält: lärande, hjärnan, digital teknik i skolan med mera – allt som allt 35 myter som granskas på några koncisa, lättillgängliga sidor.

En av myterna har rubriken ”Det är rimligt att jämföra olika länders skolresultat”. Författarna tar kortfattat upp testerna Pisa, Timss och Pirls och menar att det inom området komparativa pedagogikstudier finns ett starkt inslag av ekonomisering; en resultatorienterad inställning på bekostnad av frågor om pedagogisk interaktion, och som dessutom missar kontexten i olika länder. De skriver att inspiration från andra visst kan vara bra, men ”att helt enkelt kopiera de länder som ligger i topp är förmodligen det dummaste ett land kan göra”. Sydkorea är, skriver de, relativt traditionellt, värderar tekniska färdigheter och konkreta resultat, och de påpekar att en del av landets framgångar kan bero på att en majoritet av eleverna efter skoldagens slut går till (ofta dyra) privatlärare.

Lärarens betydelse lyfts fram i flera av kapitlen i boken Världens bästa undervisning. Okhwa Lee påpekar dock i sitt kapitel om Sydkorea att det enligt Hattie är eleven själv som har störst betydelse för prestationen. Om vi bortser från kulturarv och andra fenomen som ligger utanför individens påverkan försöker hjärnforskare ta reda på hur det kommer sig att vissa elever lyckas medan andra inte gör det.

Ett begrepp som seglat upp under senare tid är det engelska grit, som handlar om förmågan att vara ihärdig och uthållig. Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, forskar om barns utveckling och träning av hjärnan och kom nyligen med boken Hjärna, gener och jävlar anamma – hur barn lär. I en studie som han och hans kollegor gjort av matematikinlärning för 6-åringar visade det sig att grit, men varken intelligens eller inre motivation, var en viktig faktor för hur mycket bättre barnen blev av matematikövningarna: ”Vi hade för första gången, efter flera års letande, hittat en faktor som kunde förklara träningsframgång”, skriver han.

Men kan grit förklara framgångarna för eleverna i Asien, där eleverna uppenbarligen kämpar ihärdigt under lång tid? Grit anses ju vara ett personlighetsdrag, som dessutom visat sig vara relaterat till ett specifikt område i hjärnan (striatum). Klingberg ställer frågan: Kan man träna grit? Och finns det något i samhället och kulturen som påverkar personliga egenskaper som grit? Ännu har forskningen inte tydliga svar på de frågorna.

Vilken slutsats kan vi då för Sveriges del dra av att flera, om än inte alla, av de länder som ligger i topp i Pisa och andra test har ett annat och för studier mer gynnsamt kulturarv än vi? Okhwa Lee och Tomas Kroksmark, professor i pedagogiskt arbete, framhåller i det inledande kapitlet i Världens bästa undervisning att vi inte ska låta antaganden om kulturarv etcetera göra att vi bortser från undervisningens möjligheter och betydelse.

De betonar att ”undervisningsskickliga lärare är den främsta grunden till utmärkt lärande hos eleverna” och i bokens kapitel om Shanghai visas också att inte bara kulturarv utan också kollegialt lärande, ämnesspecialisering, få undervisningstimmar för lärarna och en systematisk strävan efter hög undervisningskvalitet bidrar till toppresultaten i mätningarna för Shanghais del. Så nog har vi en del att lära av att vända blicken utåt världen.

ur Lärarförbundets Magasin