Läs senare

Vår tids chefsideal

Det nya chefsidealet skapas med populärpsykologiska förtecken. Coacher, terapeuter, psykologer, sociologer och andra "hjälpare" har satt klorna i cheferna, säger professor Thomas Johansson.

22 Okt 2008

Empatisk. Hög emotionell intelligens. Kommunikativ och socialt kompetent. Förändringsbenägen. Flexibel, smidig och anpassningsbar.En dynamisk och färgstark förebild som förverkligar sig själv, odlar sin andliga sida, har ett kreativt förhållningssätt till arbetet och tar hand om sina medarbetare på ett psykologiskt plan.
Sådan är bilden av den idealiska chefen som målas upp i dagens böcker, tidskrifter, kurser och föreläsningar om ledarskap och management, konstaterar Thomas Johansson, professor i socialpsykologi, som skrivit en bok om vad han kallar "managementsyndromet".
– Det är en ideologi som låter bra och är lätt att ta till sig. Men i grunden handlar det om ett reducerande sätt att se på människan, där allting blir till frågor som rör individen, säger han.
Thomas Johansson har i flera år studerat hur populärpsykologi och psykologiska tankesätt format allas våra funderingar kring hur vi ska leva,tänka och förhålla oss till centrala existentiella dilemman.
– Det är ett samtidskulturellt fenomen som säljs på olika sätt ? inte minst till arbetslivet eftersom det är där pengarna finns,säger han.
Föreläsningssalarna fylls när filmregissören Kaj Pollack berättar hur man lockar fram det bästa i sig själv och andra. Likadant när Renata Chlumska, den första svenskan som stått på toppen av Mount Everest, pratar om att våga utmana sig själv och vilja tillräckligt mycket för att nå sina mål. Eller när någon annan kändis kopplar erfarenheterna från sitt eget liv till ledarskap och utveckling – för mellan 50 000 och 100 000 kronor per föreläsning.
– Publiken skrattar och mår bra, men frågan är:Vad leder det till? Vad lär man sig när det gäller ledarskap? Vilka kunskaper ger det? Frågor om hur vi ska leva och leda våra liv handlar om oss alla,inte specifikt om chefer som kan behöva andra redskap för sitt ledarskap.
En del av psykologiserandet innebär att man inte tittar bara på arbetslivet, utan på hela livet. När en chef eller en medarbetare man vill satsa på kör fast, behöver en förändring eller ny motivation så tar man in en coach, säger Thomas Johansson.
– Coachen är en sorts pseudopsykolog som har fokus på människan som helhet. En coach tittar inte bara på hur chefen är i sitt jobb utan också på hur hon eller han mår psykiskt, och hur till exempel familjelivet och hälsan ser ut. Plötsligt handlar det om livsstilsfrågor på ett psykologiserat sätt. Gränserna mellan arbetstid och fritid kollapsar.

Människan som helhet
I botten finns en teori om att ifall chefen mår bra och utvecklar sin psykologiska kompetens, så blir hon eller han en bättre chef.Då mår också medarbetarna bra, arbetar bättre och blir effektivare.
– Det psykologiserade tänkandet sitter så djupt förankrat i vardagskulturen att medarbetarna spontant tycker det är bra att chefen bejakar och utvecklar sig själv och åker iväg på ledarskapskurs och får bättre självförtroende, lär sig meditera eller ta hand om sina känslor. Det är ingenting som kritiseras.
Chefen själv kan uppfatta kursen som en klapp på axeln och ett bevis på att hon eller han är värd något. Framför allt är det intensivt lockande att åka på roliga ledarskapskurser, särskilt när man inte hållit på med något liknande tidigare, tror Thomas Johansson.
– Men det är inte säkert att chefen blir bättre i sin roll som chef. Kanske är det inte heller meningen. Min misstanke är att man inom managementkulturen vill skapa framgångsrika människor och moderna hjältar som kan bli ledstjärnor och förebilder när det gäller hur vi ska leva våra liv.
En stor del av det populärpsykologiska tänkandet är lätt att ta till sig, eftersom det ligger på individnivå och är nästan vardagsintuitivt. Psykologiska begrepp som motivation och självkänsla har blivit vardagsspråk som alla använder, säger Thomas Johansson.

Tar psykologin över?
Han är själv psykolog,terapeut och sociolog, men tycker ändå det finns faror i att psykologin tar över arbetslivet. Det innebär att man tillmäter individen så oerhört stor betydelse, och att den enskilde chefen eller medarbetaren kan betraktas som orsak till eventuella problem och konflikter på arbetsplatsen, anser han.
– Det finns en risk att man slutar titta på sådant som grupprocesser, organisation, maktfrågor och sociala och kulturella förhållanden i samhället.Allt fokus ligger på individen och det är lätt att utse någon till syndabock.
När en medarbetare till exempel blir illa behandlad är det enkelt att lägga problemet på chefen eller på en annan medarbetare.Att tänka i termer av gruppsykologi och socialpsykologiska processer är mer komplicerat och abstrakt, säger Thomas Johansson.
– Tittar man på grupprocesser utgår man från att alla har ett problem gemensamt och att den här individen bara råkar vara en syndabock. Då måste man titta på hela organisationen: Vad är det hos oss som gör att det uppstått en konflikt? Vilka processer bidrar vi till att skapa på den här arbetsplatsen? Hur ser maktförhållandena ut i den här organisationen?
– Med ett psykologiskt tänkande är det lätt att säga: "Det är dig det är fel på. Du har haft en svacka, men får du bara gå i psykoterapi ett tag och ha en coach ett par månader, så kommer du tillbaka och alla fungerar bra igen."

Otäck människosyn
Visst, det är kanske en hårdragning, men individfokuseringen står för en människosyn som är lite otäck, tycker Thomas Johansson. I slutändan handlar det om hur den här personen ska klara av sin position,sitt liv och sitt jobb, menar han.
Det kan också få konkreta konsekvenser i att man avsätter en chef, eller omplacerar en medarbetare, i tron att det är lösningen på problemet.
– I själva verket fortsätter det. Man kan byta ut chefer flera gånger, men missnöjet finns ändå kvar eftersom det kan handla om helt andra saker än ledarskapet. Ofta är det själva organisationen som är dysfunktionell. Men det är svårt att se det, och helt omöjligt att hantera situationen, med de redskap som psykologiseringen tillhandahåller.
Thomas Johanssons Managementsyndromet – så skapas den nya chefen är sista delen i en trilogi. Managementsyndromet hänger ihop med andra samtidskulturella fenomen som exempelvis Dr Phil, plastikkirurgi, extreme makeover, självhjälpskultur och föräldraskapsexperter.
– Boken var inte planerad från början. Den växte fram när jag märkte hur flytande gränserna är mellan självhjälpslitteratur och ledarskapslitteratur. Just det att gränserna flyter ihop är kärnan för att förstå den här kulturen. Allt handlar om hur vi ska få ihop arbete, hem och liv, hur vi ska bli effektivare så vi kan producera mer och bättre.

Vi är en del av samhället
Allt är delar av en nyliberal kultur där man hyllar den starka, fria och individualistiska människan.Allting kokas ner till att bli individens eget ansvar, säger han.
– Tidigare var vi lite mer kollektiva, lite mer förankrade i att vi var en del av samhället. I dag lämnar vi över till individen att själv navigera sig fram och lösa situationer, vare sig det handlar om att få tillgång till sjukvård eller att få elever till skolan.
Psykologiseringens fokus på individen blir ett redskap som förstärker ett nytt utanförskap, tror Thomas Johansson. Det handlar inte om att titta på systemet, utan om hur du ska få redskap för att välja i det ena eller andra scenariot.
– Vissa har resurser och förmåga att navigera i det. Men andra har varken det ena eller andra.Det krävs även materiella resurser i vissa fall, eller att föräldrarna har en viss bakgrund, för att man ska kunna klara navigerandet.
Frågan är hur de populärpsykologiska föreställningarna kring chefskap och självhjälpskultur påverkar hur det faktiskt ser ut i verkligheten.Vilken typ av chef skapas? Läser cheferna den litteratur som publiceras? Går det som lärs ut på ledarskapskurserna att använda i praktiken? undrar Thomas Johansson.
– Jag misstänker att det har en påverkan och får konsekvenser för hur man kan utveckla organisationen. Men det återstår att studera.

ANNIKA CLAESDOTTER

ur Lärarförbundets Magasin