Läs senare

Aktivisternas lärosäte bevarar sin själ

av Jenny Gustafsson
05 okt 2018
05 okt 2018

På en kulle med Beiruts kanske allra bästa utsikt, över Medelhavets vidsträckta vatten, ligger universitetet AUB. Precis som Oxford och Harvard – eller varför inte Harry Potters Hogwarts – är det en institution som är mer än ett lärosäte, större än en plats för att lära och lära ut. AUB, det amerikanska universitetet i Beirut, är en del av livet i staden.
– AUB är den största anledningen till att jag aldrig kan tänka mig att flytta.

Så säger Ibrahim, en kollega till mig som jobbar med ett radioprojekt i ett gammalt bevarat hus i utkanten av Hamra, där AUB ligger. Nästan varenda dag går han till universitetet, om så bara för en snabb kaffe på en bänk i skuggan.
– Det finns ingen annan plats som AUB, med samma atmosfär, menar han.

Muren som omgärdar universitetet är i sten, byggd på samma sätt som Libanons typiska hus i bergen. Men gränsen är bara fysisk – Hamra och livet på dess gator är på alla sätt präglat av AUB. Det var här, på 1960- och 70-talen, som arabvärldens intellektuella skrev pamfletter och diskuterade saker de inte kunde tala öppet om på hemmaplan. Yassir Arafat, den syriske författaren Adonis och en ung Mona Saudi, poet från Jordanien, var alla i Hamra.

Universitetet har en speciell policy för hur katterna ska tas om hand – de matas dagligen och sjuka körs till veterinären.

Många kom för att studera. Premiär­ministrar och presidenter från Afghanistan, Irak, Malaysia och Maldiverna tillhör alla AUB:s alumnier, liksom den nyligen och alltför tidigt avlidne topparkitekten Zaha Hadid, och arabvärldens första kvinnliga fotograf, Karimeh Abbud. Såväl statsmannamässiga som radikala tankar odlades på AUB (eller ”Guerilla U”, som Newsweek kallade universitetet 1970), och på gatukaféerna runtom.

”Ingen annanstans i arabvärlden finns en sådan plats”, skrev AUB-professorn Samir Khalaf i början av 70-talet, som en beskrivning av Hamras mångfald. Här, till skillnad från andra delar av Beirut, levde människor från alla religiösa grupper sida vid sida. Libanon, tyckte Khalaf, borde följa exemplet. Men så bröt inbördeskriget ut. Landet splittrades, delades mellan öst och väst och ”vi” och ”dem”. Det slogs obarmhärtigt sönder – utom AUB, som skonades under nästan hela kriget.

Det främsta minnet från kriget är universitetets alla katter. Familjer som tvingades fly tog sina katter till AUB. Kattbefolkningen växte och mår nu bättre än någonsin tidigare. Universitetet har en speciell policy för hur katterna ska tas om hand – de matas dagligen och sjuka körs till veterinären.

Hamra har förändrats förstås, som alla platser gör med tiden. Men dess själ är densamma. När ett kafé stängt har andra öppnat i dess ställe. Dagens ­aktivister samlas fortfarande över kaffe och aniskryddad arraksprit, för att ­diskutera den tidlösa frågan om rättvisa
i världen.

Och AUB, nyligen rankat som arab­världens bästa universitet, fortsätter att ta emot nya studenter; en del av dem framtida ledare och politiker, andra förebilder och banbrytare. Som arab­världens mest kända alternativa musiker, det regnbågsfärgade Mashrou’ Leila. När AUB firade 150 år häromåret bjöds de in för att spela in en tribut till sin alma mater. Med utsikt över havet förstås, och säkert en och annan katt i publiken.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.
Yrke: Journalist.
Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

ur Lärarförbundets Magasin