Läs senare

Blandat mottagande för satsning på inkludering

Förändra skolkulturenFrån vaktmästare till rektorer. Håbo kommun har fortbildat all skolpersonal i inkludering. Tanken var att förändra de anställdas attityder, men satsningen har stött på motstånd.

av Per Hagström
04 Okt 2018
04 Okt 2018
Läraren Alexandra Englund Nilsson försöker sedan länge få eleverna att samarbeta, så deras olikheter blir en resurs i undervisningen. Foto: Marc Femenia

Inkludering. Det har blivit ett modeord, tycker Somir Sinharay, ordförande för Lärarförbundet i Håbo kommun. Och han anar en dold agenda bakom kommunens satsning på området.
– Det handlar om effektivisering. Man vill flytta elever från mindre grupper till vanliga klasser för att spara pengar. Det har varit syftet, absolut.

Han ifrågasätter om det gynnar eleverna.
– När vi gick utbildningen som kommunen ordnade hade föreläsarna väldigt svårt att hänvisa till konkret forskning som visar det.

Ewa Johansson, verksamhetschef för grundskolan i kommunen, ger en helt annan bild. Hon förnekar bestämt att satsningen är en sparåtgärd.
– Ett inkluderande förhållningssätt kan kräva både personalförstärkningar och anpassningar i lärmiljön och det kan vara mer kostsamt än att ha externa mindre undervisningsgrupper. Vi har gjort detta för att vi ser att eleverna har större möjligheter att lyckas om de inkluderas på den egna skolan, säger hon.

Håbo kommun har legat högt jämfört med andra kommuner när det gäller andelen elever i särskilda undervisningsgrupper. Som mest gick 4,4 procent av eleverna i sådana grupper, samtidigt som rikssnittet låg på 1,8 procent. Men det var inte ett ekonomiskt problem i första hand utan en indikator på att något var på tok i de vanliga klasserna, anser Ewa Johansson.
– Vi behövde titta på oss själva som kommun. Varför har vi så väldigt många barn i de här grupperna? Det finns forskning som visar att barn mår bäst av att gå i skolan i sin närmiljö, med sina vänner och att mindre grupper kan bli exkluderande.

Somir Sinharay. Foto: Marc Femenia

Kommunen anlitade en konsult för att ta reda på var skon klämde. Konsulten identifierade en kultur i kommunens skolor där lärare fokuserade på brister hos enskilda elever snarare än att titta på deras lärmiljö. Lärarna saknade, enligt konsulten, tro på sin kompetens att utforma extra anpassningar och därmed på sin förmåga att undervisa alla elever.

Håbo kommun tog fasta på analysen och bestämde sig för att inleda en massiv fortbildningssatsning om inkludering för all skolpersonal. Kommunen upphandlade en distansutbildning om 7,5 högskolepoäng från Uppsala universitet och hösten 2014 startade fas ett som omfattade alla skolledare i kommunen – de som skulle bli ”loken i inkluderingståget”. Sedan följde lärare och annan pedagogisk personal och slutligen övriga, det vill säga allt från elevassistenter till lokalvårdare.

Centralorten i Håbo kommun heter Bålsta. Och inte långt från Bålsta centrum ligger Gröna dalenskolan, F–9. Skolan är byggd kring en stor ljushall med en matsal i mitten. Vid lunchtid ringlar en lång kö fram till självserveringen men också en kortare kö med elever som hämtar sin mat direkt vid dörren in till köket. Det är barn som har allergier eller svårt för rätter där ingredienserna ”geggas ihop” för mycket, enligt Tarja Manner, arbetsledare i köket.
– De får pasta och panerad fisk i stället för fiskgratäng eller bara korv i stället för korv stroganoff, förklarar hon.

Tarja Manner, arbetsledare i skolköket, tycker att de som föreläste om inkludering mest sade självklarheter. Foto: Marc Femenia

Är det månne en anpassning som kökspersonalen har gjort efter att ha gått Håbo kommuns utbildning i inkludering? Inte alls, svarar Tarja Manner. Det hände långt tidigare. Hon blev inte särskilt imponerad av föreläsarna som kom hit från Uppsala universitet.
– Det mesta de sade var rätt självklara saker om hur man behandlar folk.

Själv har hon aldrig gjort någon skillnad på eleverna utan vill behandla dem lika.
– Gör du något dumt så säger jag till men jag kan också berömma och säga ”vad bra att du tar så mycket sallad” till exempel, säger hon innan hon skyndar tillbaka till efterarbetet i köket.

I treornas klassrum står bänkarna i grupper om fyra. Läraren Alexandra Englund Nilsson har möblerat för att eleverna ska kunna sam­arbeta.
– En stark elev sitter bredvid en elev som är medel som sitter mittemot en annan medelelev som i sin tur sitter bredvid en svag elev, förklarar hon strukturen.

Hon bekräftar att det handlar om inkludering. Men inte heller hon har hämtat inspirationen från kommunens fortbildningen i ämnet, för den var ”inte så mycket nytt under solen”, som hon säger.
– Det mesta var sånt som jag redan gör. Kurs­litteraturen var bra och relevant men föreläsningarna var inte särskilt djupgående.

Alexandra Englund Nilsson och kollegorna ­reagerade också på den forskning som togs upp under utbildningen.
– Det kunde handla om en undervisningsgrupp med två pedagoger på bara 15 elever. Det går inte att överföra på hur vi jobbar.

Grundskolechef Ewa Johansson tycker det är synd om lärare har upplevt utbildningen som för grundläggande. Samtidigt kan motstånd och ifråga­sättande vara en början till dialog, enligt henne.
– Jaha, du tycker det här är basic. Men hur syns dina kunskaper i ditt klassrum? Kan jag få komma och titta? Det är frågor som en skolledare kan ställa till sina lärare.

Ewa Johansson. Foto: Marc Femenia

Vet inte rektorer bäst själva vilken fortbildning deras personal behöver? Vad var poängen med att göra en kommunövergripande satsning?
– Ett inkluderande förhållningssätt är en likvärdighetsfråga och därmed ett huvudmannaansvar. Samtidigt har satsningen genomförts i dialog med rektorsgruppen.

En viktig fråga är förstås om fortbildningen har fått önskvärd effekt. Det står klart att andelen elever i särskilda undervisningsgrupper har sjunkit under de fyra år som den har pågått, från 4,4 procent år 2013 till 2,6 procent år 2017. Men det kan ha andra förklaringar. Ersättningsmodellen för elever med stort stödbehov har förändrats under perioden. Dessutom har rutinerna för placering av elever i särskilda undervisningsgrupper stramats upp. Vad som har hänt med personalens attityder och förhållningssätt när det gäller inkludering är inte lika lätt att svara på. Det gjordes inte någon mätning innan fortbildningen drog i gång.

Samtidigt hör Ewa Johansson från sin rektorsgrupp och elevhälsan att en förändring har skett.
–Det jag märker är att vi har fått ett gemensamt språk kring inkludering och ett större kollektivt kunskapskapital. Men det är svårt att sätta siffror på vad som har hänt inuti människor.

Vad tycker du om Håbo kommuns fortbildning inom inkludering?

Foto: Marc Femenia

Elin Wernestad, skolbibliotekarie på Gröna dalenskolan.
– Min invändning är att vi ­redan jobbade inkluderande och att den inte innehöll något revolutionerande nytt. Men man fick lite mer kött på benen.

Har den förändrat ditt arbetssätt?
– Lite. Tidigare bjöd jag in elever med lässvårigheter till särskilda besök i biblioteket. Nu kommer de samtidigt med sina klasskompisar men har stöd av sina kompensatoriska hjälpmedel.

Vad var det du saknade i utbildningen?
– Jag hade velat lära mig mer om metoder på en verksamhetsnära nivå. Utbildningen var väldigt  teoretisk. Sedan läste jag tillsammans med lärare och allt var inte applicerbart på mitt jobb.

 

Foto: Marc Femenia

Tord Söderqvist, specialpedagog i Håbo kommun.
– Det var den här satsningen som gjorde att jag blev intresserad av att jobba i Håbo kommun.

Vad är fördelen som du ser det?
– Att många har läst samma litteratur och därmed har samma referenser och ett gemensamt språk. Man vet vad lågaffektivt bemötande ­betyder. Det gör att det finns en grund att bygga på.

Är all personal med på inkluderingståget nu då?
– Inkludering är ett lite laddat ord. Det finns alltid de som är misstänksamma och tänker att det handlar om att spara pengar. Men jag tycker att ledningen har varit tydlig med att det inte är syftet.

 

Foto: Marc Femenia

Jonas Andrae Johansson, rektor på Gröna dalenskolan.
– Jag har inte gått utbildningen, jag kom in när den redan var i gång. Men jag har förstått att den har varit rätt omdiskuterad.

På vilket sätt?
– En del tyckte att det var för låg nivå på föreläsningarna men de flesta verkar ha uppskattat kurslitteraturen.

Vad gör du för att ta satsningen vidare?
– Vi har ett antal skolutvecklingsgrupper som ­arbetar med olika fokusområden och ett av dem är inkludering. Det här läsåret har de jobbat med det relationella perspektivet till exempel.

Alla artiklar i temat Förändra skolkulturen (6)

ur Lärarförbundets Magasin