Läs senare

Även kaoset har en ordning

av Jenny Gustafsson
18 Maj 2018
18 Maj 2018

Jag har jobbat tillsammans med kollegor från Libanon, Frankrike och Tyskland den senaste tiden, med att ordna utbildningar för journalister. Deltagarna kommer från flera olika länder och vi har varit på olika platser varje gång: i ett sommarledigt Berlin, ett vinterruggigt Lyon och uppe på ett berg i den libanesiska Bekaa-dalen. Ganska snabbt, som det brukar i sådana här sammanhang, började olika kulturellt invanda mönster att visa sig. Hur vi skulle lägga upp vårt arbete, och sam­arbeta på bästa sätt?

De tyska kollegorna är på många sätt lika svenskarna: organiserade och strukturerade, ute i god tid. Entusiastiska över scheman och listor som går att pricka av, och när saker följer logiskt efter varandra.

I det libanesiska teamet log vi mot varandra när de i augusti förra året började pratade om nästa sommar. Att ens tänka så långt i förväg händer liksom inte i Libanon. Tiden har en annan rytm här, inte i takt med den tyska.

I sociala samman­hang är det lika oartigt att vara rigid i Libanon som det är att komma för sent i Sverige.

Under utbildningsdagarna har många libanesiska deltagare haft en, så att säga, flexibel ankomsttid till frukost och olika aktiviteter. Tidpunkter har inte varit skrivna i sten, snarare uppe till förhandling. Ungefär som svaret libaneser ofta ger, med en pillemarisk glimt i ögat, när någon frågar hur det är i deras land: ”fawda” – kaos. I trafiken märks det mer än någon annanstans. Det är improviserad navigering som gäller, före stopp­skyltar, röd-gul-gröna ljus eller bestämd färdriktning.

Men ju mer vi jobbat med utbildningarna desto mer har allt nyanserats.

Den libanesiska inställningen, med sin nyckfullhet och spontanitet, är också genuint överseende och förlåtande, ständigt anpassningsbar i stunden. När något inte gått som vi planerat – trots scheman och listor – har det varit deltagarna från Libanon som skakat på axlarna och funnit nya vägar och lösningar. Och den som står där mitt i trafiken i Libanon och tittar sig omkring ser att fawdan har sin egen organisation. Du korsar vägen vid röd gubbe, visst, men aldrig utan ögonkontakt med bilförarna. Och när du stannar mitt i vägen (för det gör du) är det i samspel med de andra runtomkring.

Det är intressant i skolan, för där droppar eleverna inte in som de vill på morgonen, i alla fall inte mer än i andra länder. Det finns oskrivna regler för det där med sena – flexibla – ankomster. Folk missar inte sina flyg, till exempel, eller andra avgångar som är exakta på minuten. Kommer inte till viktiga tentaskrivningar efter utsatt tid. Tvärtemot hur det är i sociala sammanhang, där är det lika oartigt att vara rigid och utan anpassningsförmåga som det är att komma för sent i Sverige.

Vad som krävs är så klart att alla är ­flexibla. En av deltagarna på utbildningen, en journalist från Beirut, jobbade med ett reportage när vi var i Berlin. Vid fredag lunch hörde hon av sig till några personer för att göra korta intervjuer – över telefon eller en snabb kopp kaffe samma eftermiddag, tänkte hon. Men en fredag i juli hade ingen i Tyskland tid på schemat. Om en eller två veckor, kanske? Vilket inte gick förstås, men på grund av hennes deadline, inte avsaknaden av libanesisk framförhållning.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

ur Lärarförbundets Magasin