Ingår i temat
Elevhälsa
Läs senare

Bättre elevhälsa växer sakta fram

ElevhälsaRektorerna tar ett större ansvar för elevhälsan än förr, men vägen till en hälsofrämjande elevhälsa verkar lång. En del rektorer ser uppgiften som omöjlig, konstaterar forskare.

Illustration: Emelie Zetterberg

Det har gått åtta år sedan den ”nya” skollagen trädde i kraft. I den infördes en samlad elevhälsa – där skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och en person med specialpedagogisk kompetens ska finnas med. Elevhälsan skulle arbeta hälsofrämjande och förebyggande och det åtgärdande tonas ned.

Men en sak är tydlig – det har inte varit någon snabb resa framåt. Skolinspektionen ser elevhälsan som ett problem på många skolor, berättar utredaren Linda Källman. Den är en av de saker som oftast kritiseras i den prioriterade tillsynen.
– Tittar man på 2015–2017 såg vi på många områden färre brister 2017 än tidigare, men inom elevhälsan är det fortfarande stora brister. Så det finns en del att göra, säger hon.

Elevhälsan skärskådas bara i tillsynen av skolor som kan förväntas ha större problem än andra. Under 2017 fick var tredje synad grundskola kritik just för elevhälsan. I gymnasieskolan var det nära hälften. På den gamla skollagens tid var kritik mot elevhälsan inte alls lika vanligt.
– Det beror väl på att vi nu kollar på om man jobbar förebyggande och hälsofrämjande, säger Linda Källman.

Att undervisningen fungerar bra är hälsofrämjande.

Eva Hjörne, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, tycker att det var som ett vakuum när lagen ändrades:
– Det kändes som att verkligheten inte var riktigt förberedd, trots att många såg att det åtgärdande inte var tillräckligt. Det tog några år innan det kom idéer om hur man skulle kunna göra.

Eva Hjörne ser hur elevhälsan fått en skjuts framåt, påputtad av projektpengar från Skolverket och en stor utbildningssatsning från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). Hon lyfter fram skolledare som nyckelpersoner.
– Med direktiv uppifrån frigörs ofta resurser och det blir ett annat engagemang. Om rektorn inte är inblandad blir det ofta ingenting bestående. Det här ska genomsyra verksamheten. Det är skolutvecklingsarbete och då är det chefen som leder det.

Eva Hjörne är en av fyra forskare som på nära håll följt SPSM:s utbildningssatsning och skrivit om sina iakttagelser i Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi.

En annan av forskarna är Ingrid Hylander, psykolog och docent i pedagogik. Hon anser att rektorer tagit tag i i elevhälsan på ett nytt sätt. Hennes förklaring är kort – skollagen har haft effekt.
– Rektorerna tar ett mycket större ansvar och vet att det är deras ansvar. De kan inte komma ifrån det, säger Ingrid Hylander.

Inställningen att elevhälsan är ”de där som sitter i kommunen”, som bara kallas in när något allvarligt sker, har försvunnit. Ingrid Hylander ser ändå två olika grupper av rektorer. Den ena är otroligt engagerad, är beredd på att utveckla elevhälsoarbetet och låter det få ta tid.
– Sedan finns det många som säger att ”vi kan inte göra det. Det går inte, det är omöjligt. Vi kan inte arbeta på det sättet”. De ser det som bara en ytterligare pålaga.

Hon kan förstå inställningen hos rektorer överhopade med arbetsuppgifter, men önskar att de såg möjligheterna.
– Jag tror att de inte riktigt förstår att de ska använda sig av elevhälsan som en resurs – de ska inte hitta på vad elevhälsan ska göra. I elevhälsan finns massor av kompetens som inte används.

Vad tänker du på, mer konkret?
– Till exempel att psykologer och socionomer sitter inne med mycket kunskap om hur man får ihop och arbetar med grupper, med ledarskap och relationer – och tillsammans med specialpedagoger har kunskap om utvecklingspsykologi och neuropsykologi … sådana saker som behövs inne i klassrummen för att få lugn och ro och lagom stimulans. Det som handlar om normalutveckling, inte bara det som kallas avvikande.

Om rektorn inte är inblandad blir det ofta ingenting bestående.

Såväl Skolinspektionen som forskare under­stryker vikten av att få med hela skolan i elevhälsoarbetet, men forskarna pratar om att det inte går att hasta fram.
– Att rektorerna ger utrymme för utveckling är väldigt viktigt. Det är kanske bra att få ihop teamet först, men sen måste man ha väldigt mycket diskussion med lärarna om hur de vill ha elevhälsan på skolan. Det får inte bli två olika elevhälsor, så att säga. Elevhälsoteamet ska inte jobba med något annat än det lärarna jobbar med, utan det måste vara gemensamt, säger Ingrid Hylander.

Antal elever per yrke inom elevhälsan

Läkare: 13 000 elever
Psykolog: 1 800
Rektor: 265
Specialpedagog/speciallärare: 150
Skolsköterska: 450
Kurator: 600

Källa: Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi

Hur ska då en skola med många elever på väg att ”drunkna” någonsin ha tid att styra om till det förebyggande och hälsofrämjande – och lära elever att ”simma” för att på sikt hålla så många som möjligt över ytan?
– Jag tänker mig att man vid terminens början säger ”vad ska vi satsa på för hälsofrämjande?” Är det klimatet i klasserna, rasterna eller måltiderna? Så bestämmer man sig för en sak och gör det ordentligt, dokumenterar och utvärderar. Det går inte jättesteg framåt, men att man börjar så, säger Ingrid Hylander.

Hon vill också ha möten särskilt vikta för det hälsofrämjande och förebyggande – i stället för att tiden äts upp av diskussioner om enskilda elever. En vanlig brist som Skolinspektionen ser är att psykologer saknas och inte används i det förebyggande. Psykologernas begränsade tid bör tvärtom inriktas på det, anser Ingrid Hylander.
– På elevhälsomötet tar man ofta upp elev efter elev för att ingen ska falla mellan stolarna. Men är det inte det barnen gör när man pratar om dem i tio minuter och läraren inte är med?

Eva Hjörne pratar om att vända på perspektivet, att det är lärarna som behöver stöd.
– Det är så mycket olikhet representerad i klassrummet, så det är en enorm utmaning för läraren att genomföra sina lektioner, ha kontakt med sina elever och kanske våga pröva nya pedagogiska grepp. Det är ingen kritik om att lärarna inte klarar sin uppgift, snarare tvärtom. Det behöver bli mer synliggjort att de behöver mer stöd, hjälp och resurser för att genomföra det de är ålagda att göra. Och om man ensidigt säger att det är fel på eleven, då fastnar man i en återvändsgränd, säger hon.

Linda Källman på Skolinspektionen är inne på liknande tankegångar:
– Att undervisningen fungerar bra för eleverna och att det är studiero i klassrummet är hälsofrämjande. Elevhälsan kan vara en väldigt viktig resurs som stödjer lärarna att klara av den anpassning av undervisningen som eleverna behöver. Det blir lätt så att man pratar om att vissa elever behöver särskilt stöd, men det går att göra mycket i klassrummet som gagnar alla.

Alla artiklar i temat Elevhälsa (6)

ur Lärarförbundets Magasin