Läs senare

Bilder bortom vårt intellekt

av Jenny Gustafsson
20 maj 2019
20 maj 2019

Det finns ett klassiskt berättarformat som utgjort mallen för säkert hundratals reportage som publicerats om Beirut. Journalisten ritar med målande beskrivningar upp en bild av staden som en kaotisk plats, utan regler och ordning. Nästan alltid finns elkablar som hänger i ett virrvarr över gatorna med och mopedförare som kör mot rött och enkelriktat med hela sina familjer på sadeln.

Jag har pratat mycket om de här artiklarna den senaste tiden i de utbildningar jag jobbar med för journalister och studenter: i mediekritik, stereotyper och kreativt berättande.

En kväll nu i vår när vi samlades i kurslokalen i ett hus i utkanten av Beirut tittade vi på foton. Som medium är fotografi mäktigt. Bilder når liksom bortom vårt intellekt: de ger oss omedelbara känslor och associationer, utifrån vilka vi själva är och vad vi har för idéer om världen.

De foton vi tittade på kom från olika nyhetsreportage. Ett var från ett flyktingläger och visade en mjuk, strumplös barnfot med strimmor av brunröd lera. Det som hände då var intressant. En av deltagarna sa att hon genast tänkte på fattigdom och elände. För henne, som vuxit upp under rika förhållanden, förmedlade bilden lidande. En annan deltagare, som visserligen inte varit flykting men ändå haft en enkel barndom, sade tvärtom. Den smutsiga fotsulan fick honom att tänka på frihet, på lek ute i naturen.

Den smutsiga fotsulan fick honom att tänka på frihet, på lek ute i naturen.

Idén är förstås inte att komma fram till vad som är rätt eller fel, utan att öppna ögonen för hur olika vi ser på världen. Vi kom så småningom in på elledningarna, hur Beirut brukar beskrivas i media. Det är ju inte så att journalisterna har fel i sak. Kablarna hänger ju där, i nästan dekorativa anordningar. Och mopederna sicksackar fram genom trafiken. Men de är bara en liten del av verkligheten, vad den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie kallar single stories. Enkla, fullständiga berättelser från en större verklighet.

Det är nog så att just elledningarna och mopedisterna återkommer så ofta för att de är typiska symboler, som gör att du lätt kan måla upp en bild av staden. Men också för att de flesta av dessa journalister kommer från platser där sådant helt enkelt inte existerar. För den som vuxit upp i Stockholm, Paris eller New York är den libanesiska stadsbilden fascinerande i sin avsaknad av ordning och reda.

Men jag undrar ofta – hur vore det om rollerna vore ombytta? Om vi haft fler journalister (eller för den delen forskare, lobbyister och historiker) från helt andra platser i världen. Om de kom från Libanon, Bangladesh eller Ngozi Adichies Nigeria – och rapporterade från Sverige, USA och Frankrike? Idén är närmast otänkbar, men tänk vilken mångfald! Den journalist som kom till Beirut från Mumbai eller Manilla skulle garanterat förundras över annat än trafiken och den improviserade infrastrukturen.

Själv funderar jag ofta på min egen roll som journalist. Behövs jag verkligen – är det inte en överetablering av européer som rapporterar från Mellanöstern? Jo, det tror jag att det är. Men det egentliga problemet är kanske inte att min röst hörs, utan att så många andra, från andra delar av världen, saknas.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

ur Lärarförbundets Magasin