Läs senare

Kunskap sprids bara åt ena hållet

av Jenny Gustafsson
26 Jan 2018
26 Jan 2018

I början av hösten, när medelhavssolen fortfarande värmde upp Beiruts gator, kom en lärare från Holland till Sabra, ett av stadens mest ekonomiskt utsatta områden. Namnet känns igen väl, efter massakern som inträffade där och i det palestinska flyktinglägret Shatila under Libanons inbördeskrig. I dag är Sabra fortfarande hem åt många palestinska familjer, liksom fattiga libaneser, syriska flyktingfamiljer och migrantarbetare från länder i Afrika och Asien.

Mitt i området, i ett bostadshus med grå fasad, ligger en skola som drivs av en libanesisk frivilligorganisation. Skolan ger barn, som annars har väldigt lite, chansen till en utbildning. Det var hit, till skolans klassrum, som läraren från Holland kom. Hon hade jobbat länge med dans och meditation, både i Holland och på andra platser i världen. Nu ville hon introducera mindfulness till skolans elever.

Vardagen i Sabra är tuff på många sätt. Barnen lever under extremt enkla förhållanden, har ofta upplevt konflikter och levt länge på flykt. När idén om mindfulness togs upp ställde sig föräldrar och lärare frågande. Mindfulness, vad är det? Något från en annan religion, en främmande kultur? Varför ska vi göra det? Och hon pratar ju inte arabiska, hur ska hon då kunna jobba med våra barn?

När idén om mindfulness togs upp ställde sig ­föräldrar och lärare frågande. Mindfulness, vad är det? Varför ska vi göra det?

Först förstod holländskan ingenting. Varför ifrågasatte de förslaget? Är det något barnen behöver i det trångbodda, hektiska Sabra så är det väl mindfulness – att kunna koppla bort oron i vardagen.

Men vid närmare eftertanke var reaktionen kanske inte så konstig. För tänk – om rollerna varit ombytta och det skett på en skola i Europa, vad hade hänt då? Om någon kommit från Mellanöstern, pratat enbart arabiska och introducerat idéer från islam – eller för den delen arabiska kristna traditioner – för barn i holländska skolor, eller svenska. Hur hade det tagits emot av lärare och skolledning? Hade det välkomnats och lagts in på schemat, och i sådana fall, vad hade föräldrarna sagt?

Det vet vi förstås inte. Faktum är att själva tanken är osannolik. Det är svårt att se framför sig personer från andra delar av världen – Asien, Afrika, Mellanöstern, Latinamerika – som kommer till västvärlden och lär barn saker. Vi är helt enkelt inte vana vid det.

Föräldrarna, lärarna och eleverna i Sabra, däremot, är det. De möter ständigt människor som kommer dit – ofta av välvilja, inte sällan med stor och gedigen kompetens – för att hjälpa, ge stöd, hitta lösningar och förbättring. Ofta för en kort tid, ibland precis så länge så att barnen hinner knyta an. Någon kommer för att volontärarbeta, någon annan för att lära ut fotografi eller musik.

Och det är bra, förstås. Att dela på resurser och sprida kunskap; att mötas och ge till andra. Men samtidigt är det något som är snett. Att det alltid är människor på ställen som Sabra som ska ta till sig av andra. Att svenska och holländska skolor aldrig ställs inför det.

Mindfulnessläraren höll sina lektioner i skolan i Sabra till slut, två gånger i veckan under höstterminen. Eleverna tyckte om det, som ett fint och lugnande inslag i vardagen. Men i slutändan var det intressant nog läraren själv, när hon såg tillbaka på terminen vid årets slut, som lärt sig allra mest om att vara mindful – om sina egna fördelar och förmågor, och sin ödmjukhet gentemot andra.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

ur Lärarförbundets Magasin