Läs senare

Lärare undervisade under bar himmel

av Jenny Gustafsson
27 nov 2019
27 nov 2019

Det är svårt att säga vilket som varit det bästa. Av alla slagord och skämt som Libanons studenter hittat på under protesterna som pågår i landet är det ena snäppet vassare än det andra.

”Vi struntar i våra läxor så vi kan lära dem en läxa”, stod det på ett handskrivet plakat som lyftes högt över massorna i huvudstaden Beirut.

”Vi är inte här för att lära oss historia, vi är här för att skriva den”, stod det på ett annat, buret fram under en demonstration några dagar senare.

Men det roligaste är nog vad som hände på en skola i Tripoli, landets näst största stad. Efter att lärarna hindrat eleverna från att gå ut och demonstrera kom ungdomar från en annan skola med en lyftkran, och hämtade ut dem från ett fönster.

Det är vår framtid det handlar om, säger de.

De landsomfattande protester mot misstyre och korruption som pågår i Libanon just nu är på många sätt en studentrörelse. Ungdomar var de första som gav sig ut på gatorna, och är de som envist vägrat att gå därifrån.

Det är unga som på alla sätt tillhör Greta Thunbergs generation. De är klarsynta och engagerade, ointresserade av att lyssna på insmickrande argument för att saker ska vara som de alltid har varit. Det är vår framtid det handlar om, säger de. Det är vi som vill kunna stanna i vårt land efter studenten, hitta jobb och ha råd att kunna leva.

Jenny Gustafsson

Yrke: Journalist.

Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

 

Som det ser ut i Libanon i dag så kan de inte det. Var tredje ung person är arbetslös, inklusive de som läst vidare. Hela 44 procent – nära hälften! – av alla som studerat på universitet lämnar landet efter sin examen.

Och de som stannar ställs inför Libanons endemiska problem: en fallerad infrastruktur, ojämlikhet, dyr privatiserad sjukvård och höga priser trots låga löner. Alltihop, menar demonstranterna, tack vare landets inkompetenta politiska styre.

När skolor och universitet höll stängt under de första protestveckorna var det många som stod bakom beslutet. Rektorerna för de två främsta universiteten, American University of Beirut och Saint Joseph University, gick ut med att de ”delade sina anställdas och studenternas kamp”. En föräldraförening sa ”vad betyder ett avgångsbetyg om våra barn ändå blir arbetslösa?”.

Flera universitetslärare höll alternativa föreläsningar bland demonstranterna vid Martyrtorget i Beirut, inuti en gammal biograf som legat ödelagd sedan inbördeskriget. Några grundskollärare gjorde samma sak, tog med sig pennor och whiteboard och höll undervisning under bar himmel.

Ju mer tiden har gått, desto mer kreativa har demonstranterna blivit. Under flera kvällar har tystnaden i bostadsområden runtom i landet plötsligt brutits av en kakofoni av metalliskt skrammel. Det är ljudet av massvis av skedar som slås mot tomma kastruller. Symboliken: vi har inget att stoppa i våra grytor och pannor. Samma ljud, samma skedar mot kastruller, hördes från balkongerna på Beiruts studentboenden.

Med tiden har de dygnslånga intensiva protesterna mattats av, och ersatts av dagliga demonstrationer på strategiska platser: Libanons centralbank, statliga elverk och hotell som byggts på offentlig mark. Och på kvällarna fortsätter folk att strömma till torgen. I både Beirut och Tripoli ordnas open-mic och öppna debatter. Många som går upp och pratar är unga.

– Vi lärde oss om Libanon i skolan, men jag har aldrig lärt mig så mycket som nu, sa femtonåriga Aya en kväll, mitt i en ring av åskådare.

– Detta är första gången jag är stolt över Libanon, första gången jag känner att jag vill stanna och förändra saker till det bättre.

De har nog rätt, ungdomarna och studenterna, när de säger att de kommer att skriva historia.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com