Läs senare

Offentlig intellektuell – intellektuell prostitution?

Att vara en offentlig intellektuell - vad det nu kan betyda - är i Sverige inget positivt omdöme. Det jämställs tydligen med intellektuell prostitution.

24 mar 2010

Under de senaste tio åren har jag hållit cirka 250 föreläsningar om skolans villkor i det mångkulturella samhället runt om i Sverige. Publiken har varit min forsknings främsta målgrupper: rektorer, lärare, elever, föräldrar och skolpolitiker. Oavsett om publiken bestod av ett tiotal stressade, men djupt intresserade lärare på en skola, personalen på Utbildningsdepartementet som under ”Lärande lunchen” mer verkade vara intresserade av de gratis mackorna än av föreläsningens innehåll eller drygt 800 minglande ”kul att vara i Stockholm”-deltagare på en nationell konferens har jag alltid fått något med mig från föreläsningen. En fråga, en kommentar, en kritisk synpunkt, en igenkännande och bekräftande nick, en kort dialog i kaffekön kan faktiskt ge upphov till en ny forskningsfråga eller en ny insikt, oavsett om det var femtioelfte gången jag pratade om samma sak.

Men att ställa sig framför ”studieobjektet” och tala om för lärare hur det är, är en ångestfylld uppgift. Det ska vara konkret, utan att vara banalt, det ska vara övergripande, utan att vara abstrakt, det ska vara bekräftande utan att vara fjäskande och det ska vara kritiskt, utan att vara översitteri. En tuff utmaning således som den reflekterande forskaren och den undervisande läraren kan dra stor nytta av.

Genom åren har jag dock blivit varse att den akademiska världen inte tillmäter denna verksamhetsform något värde som här går under den obskyra benämningen ”det tredje uppdraget”. Och inte bara det, att befatta sig för mycket med ”praktikerna” kan vara direkt skadligt för ens akademiska karriär. Såtillvida man inte utnyttjar lärare som källan till sin empiri förstås. Att föreläsa en gång per år för ”praktiker” gör en till samhällsengagerad, men att föreläsa 20 gånger gör en inte till en intressant forskare som folk vill höra, utan antingen till pengakåt, ytlig (då man tydligen talar på ett sätt som till och med ”dom” förstår) eller som en känd sociologiprofessor från Göteborg skrev i ett utlåtande om undertecknad, ”public intellectual”. Och att vara en offentlig intellektuell – vad det nu än kan betyda – är i Sverige inget positivt omdöme. Det jämställs tydligen med intellektuell prostitution.

Att en samhällsvetare aktivt engagerar sig i den offentliga debatten och spridning av sina forskningsresultat i ett ämne som skattebetalarna har investerat miljoner för att utveckla hans eller hennes expertkunnande i, ses i stora delar av den svenska akademin som negativt. Här pratar jag inte om vad som står i propositioner och styrdokument, utan om de mäktiga informella strukturer som fördelar pengar och tjänster och definierar vetenskap och kvalitet. Kunnandet skall helst hållas instängt i trånga seminarierum och i engelskspråkiga tidskrifter med en upplaga på 50 ex. Det är viktigast!

Vi vill gärna ha lärare som försökskaniner för att testa våra teorier, få dem att fylla i våra enkäter, svara på våra frågor och låta oss titta på vad de gör, men om vi ska förklara för lärarna vad det är de egentligen gör då måste vi ”sänka” oss till deras profana nivå. I en märklig mental vurpa verkar detta hota själva vetenskapligheten. För mig är det här inte ett uttryck för sund distans och kritiskt tänkande, utan för ett djupt förakt för den praktiska verksamheten som tyvärr stora delar av den akademiska världen, eller rättare sagt den styrande professorseliten, hyser.      

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com