Läs senare

Pedagogiskt ledarskap – vems uppgift är det?

LItteraturOm pedagogiskt ledarskap skriver Peter Fowelin i sin litteraturkrönika. Han har bland annat tittat på två nya böcker i detta ständigt aktuelle ämne, Att leda från mitten och Kollegialy lärande.

23 maj 2019
Peter Fowelin är lärare, organisationskonsult och skribent med inriktning på ledarskapsfrågor.

Rektors pedagogiska ledarskap är ständigt på tapeten – och som en oundviklig följd gnager ett dåligt samvete hos många skolledare. Hur ska jag få tid att vara ute i verksamheten, ge utvecklande återkoppling och dessutom hänga med i den didaktiska frontlinjen så att det jag säger har substans?

Men låt oss säga att det här är fel tänkt, och att det inte är jag som skolledare som ska vara nyckelpersonen i det pedagogiska ledarskapet. Att chefen ska se till att pedagogiskt ledarskap utövas, men att det finns andra på skolan som kan göra jobbet.

Karin Rönnerman, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, har tillsammans med två forskarkollegor från Australien skrivit boken Att leda från mitten, som handlar om hur lärare kan driva professionell utveckling. En utgångspunkt för boken är att skolledares ledarskap förvisso är viktigt för utbildningens kvalitet, men att det per definition utövas på distans från utbildningens kärna och att dess påverkan på vad som händer i klassrummet därmed är begränsad.

Bokens budskap är att ett verksamt pedagogiskt ledarskap därför bäst drivs av dem som har både en undervisande och ledande funktion, de som i boken kallas ”mellanledare”. Rönnerman konstaterar att det finns mycket litteratur om ledarskap för utbildning, men att merparten handlar om ledarskapet för rektorer och förskolechefer medan Att leda från mitten är en ”grundläggande bok om mellanledande”, som dessutom är förankrad i praktiknära forskning. Till skillnad från chefer agerar mellanledare horisontalt i organisationen, inte vertikalt. I dag finns olika beteckningar på dessa ledare, såsom utvecklingsledare, förstelärare, arbetslagsledare och lärledare, skriver Rönnerman.

Ulf Blossing och Ann-Christine Wennergren

Kollegialt lärande – resan mot framtidens skola

Studentlitteratur (2019)

Karin Rönnerman, Christine Edwards-Groves och Peter Grootenboer

Att leda från mitten – lärare som driver professionell utveckling

Lärarförlaget (2018)

En förutsättning för att de ska kunna bli nyckelaktörer för det kollegiala lärandet är att de inte har en mängd administrativa uppgifter utan har just lärande och utveckling i fokus. Dessutom ska de själva ha en god undervisningspraktik och vara intresserade av kollegornas undervisning, betonar Rönnerman. I boken ges vägledning för hur deras arbete konkret kan gå till, dels med utgångspunkt från bokens övergripande teori om så kallade praktikarkitekturer, dels med verkliga exempel där forskarna sett hur mellanledare har tacklat och löst konkreta situationer.

Den forskning som ligger till grund för boken har bedrivits i Sverige och Australien. Rönnerman och hennes kollegor har i forskningen kunnat se att inte bara den undervisande praktiken på en skola kan utvecklas på det här sättet, utan att också en ny ”mellanledande praktik” uppstår där en nyckelfaktor är tilliten mellan å ena sidan rektor och mellanledare och å andra sidan mellanledare och lärare. Därmed är mellanledare också ett kännemärke för det distribuerade ledarskapet, som lyfts fram av många skolforskare som en framgångsfaktor för skolförbättring.

Distribuerat ledarskap är också ett tema i boken Kollegialt lärande av Ulf Blossing och Ann-Christine Wennergren. Syftet med även denna bok är att ge vägledning för hur kollegialt lärande kan stärka och förbättra undervisningspraktiken, och liksom i Rönnermans bok betonas vikten av ett brett kollegialt ansvar på skolorna för att åstadkomma detta.

Blossings och Wennergrens teoretiska utgångspunkt är Wengers teori om socialt lärande och praktikgemenskaper. Där betonas det ömsesidiga engagemanget och att det kollegiala lärandet görs till ett gemensamt projekt på skolan. Dessutom har både teorin och Blossings och Wennergrens bok, fokus på de konkreta redskap och arbetsmetoder som behöver tillämpas lokalt för att kollegialt lärande ska ske.

Trots olika teoretiska utgångspunkter finns tydliga beröringspunkter med Rönnermans bild av hur görandet kan se ut. Hon skriver i sin bok att ”kommunikativa rum för dialog och kollegialt lärande” är centrala i den mellanledande praktiken, och när Blossing och Wennergren presenterar det kollegiala lärandets redskap består det till stor del av just kommunikativa och dialoginriktade metoder, såsom handledning, olika samtals- och reflektionsmetoder samt kvalificerat utbyte mellan skolor i nätverk.

Blossing och Wennergren tecknar i sitt avslutande kapitel en tänkbar väg mot framtidens skola, där det kollegiala lärandet kommer att utgöra basen för kompetensbyggande på både lokal nivå och i hela styrkedjan genom nätverk och annan samverkan. Deras avslutande budskap är optimistiskt: ”Vi menar att det här redan håller på att hända” – och i högt tempo dessutom, skriver de.

Är denna optimism motiverad, undrar jag? Den mognad och kompetens som skolledare och mellanledare uppvisar i de goda exempel som skildras i dessa båda böcker väcker respekt. Men hur spridda är sådana praktiker och sådan ledarkompetens? I min roll som handledare och konsult träffar jag extremt hårt arbetande skolledare som har de allra bästa intentioner. Men samtidigt ser jag ledningsgrupper som fungerar dåligt och arbetslagsledare och andra mellanledare som lämnas i sticket och får lösa sina uppgifter bäst de kan.

Jag tror att en orsak till det är den historiskt ensidiga tonvikten på just rektors ledarskap, och att det medför att skolan saknar den tradition av bredare ledarskapspraktik som kunde vara en plattform för att utveckla mellanledarskapet. Många rektorer vet inte hur de ska bygga den plattformen – eller avsätter inte tiden som krävs för att göra det.

De här båda böckerna visar hur komplex uppgiften är att organisera kollegialt lärande och pedagogiskt mellanledarskap. Och även om läsaren får handfast och insiktsfull vägledning i hur det kan göras, finns inga garantier för att det lyckas om den lokala skolkulturen bjuder motstånd.

Men låt oss ändå hoppas att Blossing och Wennergren siar rätt om framtiden när de skriver: ”Kollegialt lärande i skolor kommer att utvecklas till en pedagogisk aktionsrörelse som kommer att spela en allt större roll i utbildningspolitiken.”

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com