Läs senare

Pernilla vill ha kamp mot hedersförtryck

Pernilla DahlgrenRektorer på lågstadieskolor har en helt avgörande roll för att förebygga hedersförtryck, menar Pernilla Dahlgren på Silverdansens F-3-skola i Norrköping.
– Det är ju helt galet att vänta tills barnen går på högstadiet!

30 aug 2019
Pernilla vill ha kamp mot hedersförtryck
Rektor Pernilla Dahlgren pekar på att många utsätts för hedersförtryck i mycket unga år. – De flickor som inte får sova över på skolresor för sina föräldrar har vi en särskild koll på. Foto: Magnus Andersson

Tiotusentals tonårstjejer kontrolleras på ett oacceptabelt sätt av sina egna släktingar. Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck är högprioriterad och en av punkterna i regeringens överenskommelse med samarbetspartierna.

I vartenda invandrartätt område i landet brottas skolledare med hur man ska stötta utsatta tjejer (och killar) – men först på högstadiet eller i gymnasiet. Rektor Pernilla Dahlgren är upprörd över att frågan inte uppmärksammas betydligt tidigare:
– Det är ju när barnen är små som vi kan påverka värderingar, både hos barnen själva och hos föräldrarna. Vi som arbetar i lågstadiet har en nyckelroll!

Silverdansens F-3-skola ligger i Navestad i södra Norrköping, ett område med hög andel invandrare. Bland skolans cirka 260 elever har en bra bit över hälften utländsk bakgrund. Pernilla Dahlgren tar emot i entrén och på vägen till hennes kontor hejar vi på elever med olika hudfärg och med varierande klädsel. Några flickor bär huvudduk.
– Huvudduken behöver självfallet inte betyda att flickan lever i en familj som präglas av hederskultur, men det är en indikation på att så skulle kunna vara fallet. Vi måste inse att det finns barn som redan i den här åldern utsätts för hedersförtryck.

Pernilla Dahlgren

Ålder: 48
Gör: Rektor på Silverdansens F-3-skola i Norrköping
Familj: Tre barn 17-23 år
Bor: I centrala Norrköping
Användbar talang: Vet inte … kanske att jag ofta tänker utanför boxen.
Skrattar åt: Det mesta, humor hjälper mig i många situationer.

Det allra tydligaste tecknet på att en familj vill kontrollera en flickas sexualitet är könsstympning, ett ingrepp som ofta äger rum före skolåldern. Silverdansens skola upptäcker några fall av könsstympning varje år, antalet har ökat något sedan den stora invandringsvågen 2015.

Utanför rektorns rum stöter vi på skolsköterskan Ann Jonsberg, som berättar att hon går rakt på sak med föräldrarna:
– Jag frågar om de har könsstympat sitt barn. Det är ju inte säkert att jag får ett ärligt svar, men jag har åtminstone lyft frågan. Och jag har berättat att det är olagligt i Sverige, att det kan leda till fängelse.

Pernilla Dahlgren menar att de inte får värja sig för de svåra frågorna, att de hela tiden måste ha barnen i fokus, även om det kan leda till besvärliga samtal med föräldrarna. I undervisningen använder de ofta Rädda Barnens kampanj ”Stopp! Min kropp!”.
– Om föräldrarna låter bli att berätta för oss att dottern är könsstympad så hoppas vi att flickan vågar berätta det för oss, att vi hjälpt henne att förstå att hon har rätt till sin egen kropp.

Vi träffas en av de sista veckorna före sommarlovet, blommande syréner och förväntningar i luften – men också en tid då risken för könsstympningar ökar.
– Varje år har vi familjer som begär ledigt för att kunna åka till sina hemländer redan innan sommarlovet börjar. Självfallet kan det röra sig om helt legitima resor hem till släkten, men det kan också handla om förberedelser för könsstympning.

Jag älskar blandningen av kulturer, och jag går i gång på utmaningen. Mitt fokus är barnen.
Jag vill ge alla barn lika möjligheter att utvecklas.

Under det gångna året har två flickor ännu inte återkommit till skolan efter resor till hemlandet. Pernilla Dahlgren vet förstås inte vad som hänt men fruktar att de blivit könsstympade eller att man inlett förberedelser för att senare gifta bort dem.

Skolan gör allt för att förebygga fler fall.
– Vi talar med föräldrarna om orsaken till hemresan och vi kontaktar förskolorna här intill för att kolla om alla syskon ska med på resan. När vi haft barn som försvunnit så kollar vi om syskonen på förskolan är tillbaka, om så är fallet ökar sannolikheten att något hänt vår elev.

Att Silverdansens skola ligger långt framme i de här frågorna beror också på att Norrköping och större delen av Östergötland ligger i framkant, inte minst för att länsstyrelsen här ända sedan 2005 haft regeringens uppdrag att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. Länsstyrelsen ger bland annat ut ett ”könsstympningspass” där det står att svenska myndigheter kommer att omhänderta barnet om det kommer tillbaka till Sverige könsstympat.
– Passen kan vara ovärderliga för familjer som själva vill få hjälp att stoppa ingreppen. Det är vanligt att föräldrarna utsätts för påtryckningar från äldre kvinnliga släktingar som ser könsstympning som en viktig tradition. Vi hade en flicka som berättade att ”farmor gjorde det”.

Könsstympning är det mest extrema uttrycket för hedersrelaterat våld mot småbarn, men det finns ett vardagsförtryck som är betydligt vanligare. Pernilla Dahlgren har lärt sig se signalerna, hur en kille i korridoren tycks ha en lillasyster under uppsikt, hur en flicka blir ombedd att gömma håret under sin huvudduk.
– Vi har pojkar som inte respekterar tillsägelser från kvinnliga vuxna, som säger att  ”jag behöver inte lyssna på henne”. Senast i går kallade jag in en kille till kontoret för att berätta vad som gäller.

Foto: Magnus Andersson

Hennes engagemang i de här frågorna väcktes för över 20 år sedan då hon jobbade som lärare i Hagebyskolan här i närheten.
– Jag minns så väl tvillingparet jag hade på mellanstadiet, hur killen fick vara kvar och leka efter skolan medan flickan var tvungen att gå hem direkt. Hon berättade hur hon tvingades ta hand om syskon i stället för att träffa kompisar. Det gjorde mig så upprörd. Det är ju ett brott mot barnkonventionen, barn har rätt till fritid.

Var det något som ni talade om bland personalen?
– Nej, jag tog själv upp det på föräldramöten, men fick inget stöd av kollegorna. Frågan var så känslig, den som tog strid för barnen riskerade att bli kallad rasist.

Några år senare bytte hon till en skola i centrala Norrköping där dessa frågor över huvud taget inte var aktuella. Med åren växte emellertid en längtan att komma tillbaka till en mer mångkulturell miljö.

Varför?
– Det är liksom min grej! Jag älskar blandningen av kulturer, och jag går i gång på utmaningen. Mitt fokus är barnen, jag har tre egna och var stödfamilj åt ytterligare två barn i tio år. Jag vill ge alla barn lika möjligheter att utvecklas.

Så när rektorstjänsten på Silverdansens skola blev ledig för tre år sedan slog hon till. Hon har gått kommunens ledarskapsutbildning och till nyår är hon klar med rektorsutbildningen.

Efter 15 år kom du tillbaka till en skola i ett invandrartätt område – hur hade attityderna till hederskulturen förändrats?
– En klar skillnad, mer öppenhet och större kunskaper i dag. Men det behövs mer. Vi har bjudit in föreläsare som talat för hela personalen, eftersom alla som möter barnen är viktiga. Såväl vaktmästare som matsalspersonal ska lära sig att se tecknen då flickor kontrolleras av bröder och kusiner på skolan.

Sedan hon tillträdde har hon förstärkt elevhälsan och anställt fyra elevcoacher.
– Om ett barn uteblir en morgon utan giltigt förfall så går coacherna hem till familjerna och knackar på. Då kan vi tidigt få reda på om något hänt, på det här sättet har vi också upptäckt att barn tagits ut ur landet.

Pernilla Dahlgren är mån om att understryka att även pojkarna kan vara offer för hederskulturen:
– Ingen pojke ska behöva kontrollera något annat barn. Själva vill de inte syssla med den här kontrollen, det är föräldrarna som tvingar dem att göra det.

Hon har sett exempel på hur vissa elever dagligen hämtas av äldre syskon på skolorna intill, och hur hennes egna elever i trean måste hämta småsyskon på förskolan.
– Att syskon hämtar ibland är ju bara positivt, men om de tvingas göra det varje dag så kallar vi föräldrarna till ett möte.

Ett ytterligare skäl till att uppmärksamma dessa frågor redan i lågstadiet är just att skolans personal har mycket flitigare kontakter med föräldrarna när barnen är små.
– Vi kan förklara saker för dem, vi kan påverka dem, ja vi kan även hjälpa dem som själva utsätts för hedersförtryck.

Personalen har lärt sig se tecken, till exempel om en mamma alltid har väldigt bråttom hem vid hämtningar.
– Då kan det vara så att hennes man vet att det ska ta 20 minuter att gå fram och tillbaka till skolan, om det tar dubbla tiden så riskerar hon att bli bestraffad. När en kvinna är kontrollerad på detta sätt, är det också sannolikt att barnen är utsatta för någon form av hedersförtryck.

Ingen pojke ska behöva kontrollera något annat barn. Själva vill de inte syssla med den här kontrollen, det är föräldrarna som tvingar dem att göra det.

De gånger som hon hört rektorskollegor på lågstadiet tala om hedersfrågor så har det handlat om flickors deltagande på gymnastiklektioner.
– På vår skola är det en självklarhet att alla har rätt att vara med. De familjer som ogillar lektionerna ”glömmer” ofta att packa jumpapåsen, men vi kan alltid erbjuda lånekläder!

Ett ytterligare sätt att identifiera om flickor befinner sig farozonen är skolresan i början av årskurs tre.
– Där ingår alltid en övernattning, de flickor som inte får sova över har vi extra koll på under året.

Hur har då personalen ställt sig till de förstärkta insatserna mot hedersförtryck? Positivt, menar hon, även om insatserna kan vara känsliga. Nyligen kallade hon in föräldrarna till sex somaliska pojkar, när det visat sig att pojken från den mäktigaste klanen trakasserade dem från lägre stående klaner.
– Några pedagoger var nervösa för att jag pekade ut en viss etnisk grupp, men jag såg det bara som ett problem mellan barn som deras föräldrar varit med om att skapa.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com