Läs senare

Rektor med lust till nya utmaningar

Ulf Leo är inte bara rektor. Han har också doktorerat och arbetar som internationell utbildare. Han söker utmaningar och ömmar för det lilla barnet som finns i varje människa.

23 aug 2010
Rektor med lust till nya utmaningar
Fyra års slit som rektor och doktorand har gett resultat. Ulf Leo firar sin doktorsexamen. Foto: Eva Levau

Foto: Eva Levau

Visst var det skönt att vara hemma i Sverige igen. Cykla i ilfart de 35 minuterna till jobbet, duscha och byta om på skolan. Ikläda sig sin vanliga roll som rektor. Eller – hur kändes det egentligen?Året var 2003 och Ulf Leo hade precis kommit hem från sin första resa för Sida. Det hade bara krävts några veckor i Afrika för att perspektivet skulle förskjutas. Nu kändes problemen han mötte på skolan triviala. Nästan lite irriterande. Där borta hade han varit på skolor med alldeles förfärliga förhållanden och här hemma blev folk arga på riktigt för att klassrummet inte var städat.

– Så borde jag inte ha reagerat, säger han i dag. Det var svårt i början, men man lär sig. Varje människa har sina problem och bekymmer och har rätt att framföra dem och bli tagna på allvar.

I dag har han gjort många och långa resor. Han har vant sig vid att gå mellan olika kulturer och göra många rollbyten – som handledare för skolfolk från andra länder, som rektor, som kommundoktorand. Dessutom alltihop på en gång. Hur klarar man ett sånt balansnummer?

Disciplin är en av förklaringarna. Nyfikenhet en annan. Och förstås, viljan att ständigt söka nya utmaningar.

Ulf Leo bor en liten bit utanför centrala Lund. På cykel- eller bussavstånd finns rättssociologiska institutionen på Lunds universitet där han har haft sin akademiska hemvist de fyra senaste åren, som kommundoktorand på deltid. Halva tiden har ägnats åt rektorsjobbet. 25 procent har han arbetat som utbildare på universitetet i ett Sida-finansierat projekt som också har inneburit en del resor ut i världen.

Att arbeta med en doktorsavhandling brukar ta fyra år på heltid och här ligger den färdiga avhandlingen på skrivbordet, Rektorer bör och rektorer gör – en rättssociologisk studie om att identifiera, analysera och förstå professionella normer, klar.

Lunds kommun kunde erbjuda 25 procent som kommundoktorand – och Ulf Leo nappade på en gång och ångrar sig inte en sekund, trots att det stundtals har varit ganska slitigt.

– Jag har stora barn. Jag har använt kvällar, helger och delar av semestern till detta, naturligtvis, för annars går det inte. När man jobbar med såna här saker är det svårt att säga vad som är jobb och vad som är fritid.

En tålmodig och intresserad familj är förstås ett extra plus, i Ulf Leos fall har stödet kommit från fru och tre söner. Och arbetsdisciplin. Upp klockan sex, börja jobba vid åtta, till sängs klockan elva. Dag ut och dag in.

Att han klarade av sina olika åtaganden berodde delvis på att han bytte rektorstjänst, från en grundskola till en mindre enhet med 18 autistiska elever och många duktiga och självgående specialpedagoger och elevassistenter. Det gjorde det lite enklare att varva. En förmiddag som rektor, en eftermiddag som doktorand på seminarium, några dagars undervisning på Sida-projektet, två veckors resa …

Är detta något han kan rekommendera andra rektorer att göra? Absolut, det tillför så mycket både på det personliga planet och för professionen. Men han poängterar att det absolut ska vara på halvtid. Minst. Han funderar på hur det skulle vara att forska och samtidigt arbeta på en normalstor skola, med allt vad det innebär av ansvar och kontakter med personal och elever, och tvekar lite.

Varför utsätta sig för detta slit? Ulf Leo tittar undrande och berättar om sin nyfikenhet, sin längtan efter att veta hur saker och ting hänger ihop. Från början var han mellanstadielärare. Nyfiken och med en drivkraft att lära sig nya saker, men gick på sin ”lärarkänsla” och saknade ofta teorier.

– Egentligen var det min egen rektorsutbildning som var starten, säger han. Det blev ett sug efter detta. Det finns ju en massa teorier som man kan bli stark av, i diskussion och argumentation med personal, föräldrar och elever.

Syftet med avhandlingen var att undersöka om det finns särskilda professionella normer för rektorers ledning av skolans demokratiuppdrag. Demokratifrågor har alltid intresserat honom liksom normerna i sig, sättet att tänka och att handla. Att man kan analysera och förstå rektors profession. En sak som förvånade honom under arbetet med avhandlingen var att han hittade relativt få professionella rektorsnormer. ”Jag vet inte vad andra rektorer gör”, svarade rektorerna han intervjuade.

– Det blev en ögonöppnare!

Det finns så många handlingsanvisningar för rektorer att de ofta får sovra. Kraven kommer många håll, från skollag och läroplan men också från det outtalade och oskrivna, som också är en del av skolkulturen.

I stället för normer blir resultatet att rektor gör individuella ställningstaganden. Om det kommer ny lagstiftning som inte är prövad tidigare hinner rektorerna – eller skolorna över huvud taget – inte mobilisera sig. När kravet på kvalitetsredovisning kom tog det mycket lång tid för rektorerna att hitta sina modeller och det såg extremt olika ut på de olika skolorna. Likadant är det med IUP i dag, menar han.

– Varje skola håller på med sitt och det finns inget normsystem för hur man kan göra för att underlätta det.

Visst skulle det behövas tydligare riktlinjer för rektorerna, men till syvende och sist handlar det om att rektorerna måste diskutera tillsammans i grupper. De behöver bilda nätverk och för detta behövs hjälp och stöd från ”våningen över”, områdesrektorer eller skolchefer, anser Ulf Leo. De behöver få mandat och utrymme i sitt arbete att arbeta med varandra.

Ulf Leo menar att det finns tecken på att det bland lärare och rektorer saknas ett eget professionellt språk. Man pratar förbi varandra och kommer då inte heller på djupet i diskussionerna. Kanske kan avhandlingen bli en inspiration, hoppas han. Drömscenariot är att rektorerna läser den tillsammans och diskuterar den i grupper. Och, förstås, att den används i rektorsutbildningen.

Han tittar på klockan. I vanliga fall brukar han ha med sig matlåda hemifrån och sitta i institutionens fikarum, men i dag får det bli lunch på stan. På universitetsområdet vimlar det av frackklädda studenter med medaljer, älghorn på huvudet, lustiga skyltar och musikinstrument i handen. Det är Lundakarnevalens allra första dag och det ligger en förväntan i luften. Ulf Leo bryr sig inte så mycket och kommer inte att delta på något sätt, inte ens som åskådare på spexet där mellansonen spelar saxofon.

– Det är inte så roligt att se på när andra har roligt, säger han lakoniskt.

Men när han berättar om eftermiddagens arbete blir han mångordig. Då kommer gesterna, då lyser ögonen. Det han så uppenbart brinner för är arbetet som utbildare på universitetet i det Sida-finansierade projektet Child Rights, Classroom and School Management Programme.

Han berättar om deltagare från över 20 länder i världen, om människor från Afrika, Sydamerika, Asien. Han berättar om barnkonventionen och hur den kan föras in i skolans vardagsarbete, om ledarskap och förändringsarbete, om hur organisationer och lagstiftning förändras.

– Jag har aldrig sett något liknande, säger han. Redan efter tre veckor här i Lund är det många som ställer sig upp och säger: ”Jag har tidigare slagit mina barn och jag kommer aldrig att göra det mer. Jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att bekämpa det.” Det händer hela tiden!

– Jag tror att utgångspunkten är det lilla barnet i oss och ett intresse att vi ska göra det bättre för alla våra gemensamma barn, säger han. Det är drivkraften och den är oroligt stark.

Miljön är internationell. På väg till handledningen av teamet från Colombia stöter han ihop med en grupp från Tanzania som tar tag i honom för ett samtal. In i salen kommer en kvinna från Kina med en glatt vippande grön ballong knuten kring handleden, ett resultat av den ystra karnevalen utanför. Folk från Vietnam pratar med kollegor från Etiopien, Sierra Leone, Kambodja.

Ett är säkert – vad som än händer kommer Ulf Leo att fortsätta med Sida-projektet i några år till, på halvtid. Det går inte riktigt att släppa. ”Det är den här känslan för barnet och att lyfta fram barnet i en själv”, upprepar han.

Annars ligger framtiden blank och outstakad framför honom. Han har sin avhandling och skulle egentligen vilja ha en utvecklingstjänst. Viljan finns från kommunens sida, men inte pengarna, tyvärr. Gå tillbaka till jobbet som rektor? Nja, i såna fall ska det vara något nytt, som den gången han fick starta från scratch med en helt ny skola och engagerade lärare.

– Gå tillbaka? Man kan inte gå tillbaka, man går ju till något nytt …

Kanske blir det fortsatt forskning. Kanske uppdragsutbildning för universitetet. En annan framtidsplan är självklart att arbeta inom rektorsutbildningen. Visserligen finns ingen i Skåne längre, men se upp. Ulf Leo arbetar för saken och han kan vara envis.

Läs mer:

Avhandlingen kan beställas:
http://lupak.srv.lu.se/mediatryck/

eller laddas ner som pdf:
http://www.lu.se/o.o.i.s? id=12588&postid=1599229

Sida-projektets hemsida:
http://www.education.lu.se/o.o.i.s/2686

ur Lärarförbundets Magasin