Läs senare

Rektorn som vill verka och synas

Monzer El-SabiniHan växte upp som statslös i ett palestinskt flyktingläger och vet hur det är att sakna framtidstro. Som rektor på Bergsjöskolan i Göteborg vill Monzer El-Sabini ge ungdomar de möjligheter han själv förvägrades.

18 maj 2018
Foto: Nicke Johansson

Monzer El-Sabini är en rektor som sätter en ära i att röra sig i skolans lokaler. När vi är på besök ser han till att visa upp varenda vrå i den numera ganska slitna F–9-skolan från miljonprogrammets dagar. Till exempel den ikoniska och kulturmärkta muralmålningen från tidigt 1970-tal som hyllar stadsdelens och skolans kulturella mångfald, second hand-sofforna som gjorde det möjligt att fixa två nya uppehållsrum för en struntsumma och vattenfontänen som kritikerna trodde skulle leda till kaos men som, nästan, inte missbrukats alls.

Men framför allt är det eleverna han vill att vi ska träffa. Det är dem han älskar och arbetar övertid för. Och ungdomarna tycks gilla sin synliga och närvarande rektor. En av dem var med i tv-programmet SVT Opinion för några veckor sedan för att diskutera ojämlikheten i skolan. Han höjde Bergsjöskolan till skyarna och hävdade att det går att lyckas – om man har viljan och anstränger sig.

Eleverna kan inte säga att jag kommer från ­majoritetssamhället och inte förstår något.

Monzer El-Sabini lyser av stolthet när han tänker på det. Det är exakt det han vill förmedla.

– När jag kom hit hade man tryckt på stoppknappen. Det var krig på skolan. På riktigt. Det var en oacceptabel situation som hade blivit normaliserad. Det var lärare som grät dagligen, som inte orkade längre.

Monzer El-Sabini beskriver en skolvardag där kunskap och utbildning var satta på undantag. Frånvaron var hög, elever kom och gick under lektionerna, det var slagsmål i korridorerna, det kastades smällare och bangers inomhus, brandlarmet kunde gå flera gånger per dag, toaletterna var skitiga, vattnet svämmade över och obehöriga kom in på skolgården.

Foto: Nicke Johansson

Strax efter att Monzer El-Sabini tillträtt sin tjänst gjorde Skolinspektionen en tillsyn. De möttes av samma oordning, och deras rapport bekräftar bilden av en skola där ledning och personal tappat greppet. Bergsjöskolan fick föreläggande på alla områden, utom bedömning, och hotades med vite.

– Vi låg i botten. Från ledningens sida var vi tydliga med att vi stod inför ett val. Antingen fick vi acceptera läget och lägga ner, eller så var vi tvungna att tillsammans göra om och göra nytt.

Han fyller på nybryggt kaffe i en kopp med texten ”Palestine”. Den är en present från personalen. Monzer El-Sabini är uppväxt i det palestinska flyktinglägret Nahr El Bared i norra Libanon. Lägret etablerades redan 1948, då hundratusentals palestinier tvingades på flykt från den nya staten Israel, och det drivs fortfarande av FN.

Monzer El-Sabinis familj var politiskt aktiv och han blev tidigt en del av den palestinska rörelsen. Sedan dess har kampen för rättvisa, flyktingar och palestinier varit vägledande i hans livsval. Han har bland annat suttit i svenska Unicefs och Rädda Barnens styrelse och i många år var han ordförande i biståndsorganisationen Emmaus Björkå, som byggt upp och stöttat förskolor, fritidsgårdar och kulturhus i Palestina och palestinska flyktingläger.

I 1960-talets Nahr El Bared fanns det varken elektricitet, rinnande vatten eller tillräckligt med mat för de runt 30 000 flyktingar som bodde där. Monzer El-Sabini var själv kraftigt undernärd och kunde inte gå ordentligt förrän han var över fyra år på grund av kalciumbrist.

När oroligheterna i Libanon tilltog utsattes lägret för allt fler attacker. Monzer El-Sabinis pappa dödades, liksom flera av hans klasskamrater och vänner. 14 år gammal fick han själv granatsplitter i bröstet när en bomb slog ned mitt bland en större grupp ungdomar.

– Det hände att man kom till skolan på morgonen och kände på stämningen i klassrummet att något hade hänt. Sedan förstod man att en klasskompis hade dött.

Skolan drevs, liksom i alla palestinska flyktingläger, av FN-organet UNRWA. Den var lägrets största byggnad, och var därför både en samlingsplats vid oroligheter och måltavla för attacker. När inbördeskriget i Libanon rasade som värst i mitten av 1970-talet kunde skolan vara stängd i flera månader åt gången.

Monzer El-Sabini

Gör: Rektor för särskola och högstadium på Bergsjöskolan.

Ålder: 56 år.

Familj: Särbo, två vuxna barn och två barnbarn.

Tycker bäst om: Att vara med barnbarnen, tvillingarna Nour och Josef, 1,5 år gamla.

Brinner för: ­Rättvisa och det palestinska folkets rättigheter.

Förebild: ”Nelson Mandela för att han var en tapper kämpe, modig, ödmjuk och hade förståelse för andra. Han gav aldrig upp sina ståndpunkter när det gäller frihet och allas lika värde.”

– Jag såg inga möjligheter som barn. Världen var flyktinglägret och det var helt omringat av armén. Vi var avskurna från det libanesiska samhället. Vi var statslösa. Vi hade inga rättigheter alls.

I 26 år bodde Monzer El-Sabini i lägret. Möjligheten att flytta och få jobb utanför lägret var i det närmaste obefintlig, samtidigt som han var besluten att försöka förbättra villkoren för palestinierna.

– Det värsta var känslan av orättvisa. Jag frågade mig varför just jag föddes i det här lägret och var tvungen att växa upp under så miserabla förhållanden.

Men det fanns också en stark solidaritet. Den familj som hade fått en stor skörd av vattenmeloner eller en sändning mjöl delade med sig, och hemvändande universitetsstudenter organiserade kurser för lägrets barn när skolan var stängd.

Den idén har Monzer El-Sabini i dag kopierat till Bergsjön. Fyra kvällar i veckan kommer det studenter från Chalmers tekniska högskola och har läxläsning med eleverna.

Det var kärleken som till slut fick honom att lämna flyktinglägret. Han hade fått en skottskada i handen och förälskade sig i en svensk sjuksköterska som vårdade honom. De gifte sig och bosatte sig så småningom i Göteborg för att deras två barn skulle få en trygg uppväxt. Där arbetade Monzer El-Sabini med att reparera godsvagnar. De lade undan pengar för att bygga hus i Nahr El Bared. Men oroligheterna i flyktinglägret fortsatte och familjen bestämde sig för att bosätta sig permanent i Göteborg. Det var då Monzer El-Sabini beslutade sig för att arbeta med barn.

Vi kan inte vänta på att politikerna ska lösa de sociala problemen. Vi måste göra vårt bästa här och nu.

– Det var naturligt. Jag hade själv aldrig fått uppleva en riktig barndom. Nu hade jag fått egna barn och älskade att vara med dem.

Efter att ha läst in gymnasiet på Komvux utbildade han sig till fritidspedagog och i pedagogiskt ledarskap vid Göteborgs universitet. Det första jobbet var på ett fritidshem i centrala Göteborg. Efter ett par år blev han erbjuden att arbeta med hemmasittare och ungdomsdemokrati i stadsdelen Tynnered. Därifrån blev han rekryterad som tillförordnad rektor på Tynneredsskolan, sedan som samordnare för Välkomsten Västra Frölunda, en introduktionsenhet för nyanlända elever i Västra Göteborg. Hösten 2014 blev han rektor för högstadiet och särskolan på Bergsjöskolan.

Trots att han först tvekade förstod han att tjänsten passade honom. Under läsåret 2015/2016 tog Bergsjöskolan emot 160 nyanlända elever – mer än en tredjedel av skolans totala antal. Monzer El-Sabini är övertygad om att hans egen historia är en styrka som gör det enklare för honom att skapa en bra relation till eleverna.

– Min bakgrund och mina erfarenheter är inte unika – jag delar dem med hundratusentals palestinier och miljontals flyktingar. Men de gör att jag förstår eleverna, och de har inte någon chans att säga att jag kommer från majoritetssamhället och inte förstår något.

Foto: Nicke Johansson

Under de fyra år som Monzer El-Sabini varit rektor har Bergsjöskolan gått från kaos till ordning, från bottenbetyg till resultat i linje med andra skolor i socialt utsatta områden och med en hög andel nyanlända.

En av de första åtgärderna efter Skolinspektionens kritik var att låta personalen skärskåda sina egna normer och förväntningar. Tre ledord för Monzer El-Sabini är tillit, höga förväntningar och att ta konflikten när det behövs. Han beskriver det som att personalen har gjort en motattack och visat att de tror på eleverna, lägger ansvar på dem och vågar möta dem. En förutsättning för att lyckas har varit att få personalen att känna sig som en enhet och arbeta efter samma principer. En annan att vara tydlig med de olika roller som finns på skolan.

– Lärarens uppgift är att skapa en stimulerande och lärande miljö i klassrummet så att eleven vill stanna kvar och lära sig. Det är inte deras ansvar om det kastas smällare i korridoren. Det är mitt ansvar.

För att skapa lugn och ro har också sex skolvärdar anställts och två uppehållsrum gjorts i ordning. En socialpedagog arbetar med att öka elevernas närvaro och mycket jobb har lagts ner på att stärka elevernas känsla av delaktighet.

Bergsjöskolan fick till slut grönt ljus från Skolinspektionen och är nu på rätt väg. Men ett problem är att elevomsättningen fortfarande ligger på 40 procent per år. Varje läsår byts alltså nästan hälften av eleverna i varje klass ut, och det är de resursstarka som flyttar.

– Vi upplever segregationens baksidor varje dag. Men vi kan inte vänta på att politikerna eller någon annan ska lösa de sociala problemen. Vi måste göra vårt bästa här och nu. Vi måste fokusera på vårt uppdrag, att lära ut kunskap och att arbeta kompensatoriskt. Det centrala är att eleverna får behålla sin vilja att lära sig och att vi skapar hopp om en bättre framtid, säger Monzer El-Sabini.

ur Lärarförbundets Magasin