Läs senare

Svårt skriva det egna landets historia

av Jenny Gustafsson
25 jan 2019
25 jan 2019

Deras vänskap var en perfekt berättelse, som rakt ur en saga. Två killar från bittert stridande fraktioner, tidigare självklara fiender, som nu blivit oskiljaktiga vänner. De bodde båda i en del av Tripoli, Libanons näst största stad, där stridigheter blossat upp vid flera tillfällen under de senaste åren. Så möttes de i ett teaterprojekt som anordnats av en libanesisk organisation – en uppsättning, passande nog, av den tidlösa Romeo och Julia – de lade ner sina vapen och blev bästa vänner.

Det är några år sedan jag träffade killarna, men projektet finns kvar: ungdomarna från pjäsen driver nu ett café, på den plats där de tidigare utbytt kulor. Ett liknande café har öppnats i Beirut, inte långt från skiljelinjen som delade staden under det 17-åriga inbördeskriget.

Åren sedan det tog slut 1990 har i mycket handlat om att bygga upp ett splittrat land på nytt – inte så mycket rent fysiskt, även om uppgiften att renovera krigssargade hus är enorm, utan att försöka reparera inre skador som åsamkats samhället.

Det finns inget undervisningsmaterial som tar upp ­Libanons moderna ­historia – och allra minst inbördeskriget.

De flesta libaneser skulle nog vara eniga om att så inte skett. Att de envist återkommande politiska oroligheterna är ett tecken på att kriget aldrig riktigt tagit slut, att splittringen mellan landets olika religiösa, sociala och regionala grupper är djupare än den nationella sammanhållningen. Att avsaknaden av en riktig försoningsprocess gör det omöjligt att rent mentalt lägga ned sina vapen.

Libanesiska skolbarn kommer inte längre än till 1943 när de läser om sitt lands historia. Den 22 november för att vara exakt, dagen då de franska kolonialherrarna släppte ut den president och premiärminister som de hållit fängslade i en borg i småstaden Rashaya. Denna händelse var början på Libanons självständighet – och paradoxalt nog slutet på dess officiella historieskrivning. Vad som hänt sedan dess – två inbördeskrig, med uppblossande stridigheter både före och efter – anses för politiskt kontroversiellt för att lära ut i skolan. Dessutom, vilken version av historien skulle läras ut?

Kontentan är att det inte finns något utbildningsmaterial som tar upp Libanons moderna historia – och allra minst inbördeskriget. I en dokumentär från 2011 intervjuar filmaren Hady Zaccak niondeklassare runtom i landet om deras syn på samhällsfrågor. Eleverna ger olika, ofta motsatta, svar. En del ser Frankrike som Libanons främste vän och Iran som den stora fienden; andra litar på Teheran men misstror såväl Paris som USA.

Detta har fått mig att tänka på berättelser jag själv hört under livet. Hur jag som student i Sydney häpnade över hur lite mina australiensiska kursare visste om aboriginernas historia. Hur jag som elev i 1990-talets skola fick en otillräcklig bild av samernas Sverige. Det är svårt att skriva sin egen historia, även utan krig.

I Libanon grundades för ett par år sedan Fighters for Peace, en grupp före detta stridande från inbördeskriget som reser runt i skolorna. Flera kommer från området i Tripoli där teaterpjäsen sattes upp. När de pratar med eleverna delar de sina egna berättelser från åren av krig, från olika delar av fronten. De ersätter inte en historiebok, men spelar en nog så viktig roll – inte minst genom att visa att historien alltid har många sidor.

Jenny Gustafsson

Bor: Beirut, Libanon.
Yrke: Journalist.
Bakgrund: Är sedan 2009 skribent och hemmahörande i Mellanöstern, men hade ett av sina första jobb i den svenska skolans värld. Driver i dag, vid sidan av det egna skrivandet, ett medieprojekt om kultur och samhälls­frågor i Mellanöstern.

ur Lärarförbundets Magasin