Läs senare

Tidsbrist och okunskap i vägen för jämställdhet

Trots att förskolan och skolan ska vara jämställd, bemöts flickor och pojkar många gånger olika. Deras resultat och hälsa skiljer sig. Forskaren Kerstin Kolam har undersökt vilka hinder förskolechefer och rektorer ser i arbetet med jämställdhet.

25 jan 2015

  Bild: Lasse Skarbøvik

Den rektor eller förskolechef som inte arbetar med jämställdhet i sin verksamhet bryter mot både skollag och läroplan. Jämställdhet har varit ett uppdrag för skolan och förskolan sedan 1960-talet, framskrivet i styrdokumenten, men både forskning och flertalet utredningar visar att det fortfarande är lång väg kvar.

Enligt den så kallade Deja-utredningen från 2010, den senaste i raden av statliga utredningar, finns fortfarande skillnader mellan flickor och pojkar i många avseenden: resultat, hälsa och bemötande för att nämna några. Jämställdhet är en del av värdegrunden enligt skollagen, det vill säga att fostra barn och elever i demokrati, människors lika värde, jämställdhet och solidaritet.

Forskning och utredning visar också att kön spelar roll i skolan och förskolan när det gäller lärande. Flickor och pojkar ska ha lika makt och möjlighet till lärande och utveckling, skriver utredningen och tillägger att ”en jämställd skola är en skola där flickor och pojkar trivs, utvecklas och lär sig mycket”.

Först som sist ska sägas att det finns goda exempel på skolor och förskolor som arbetar på ett genomgripande sätt med jämställdhet, men dessa är snarare undantagen som bekräftar regeln. Som exempel kan nämnas att arbeta med hjälp av genus- eller värdegrundspedagoger, genusråd med mera. Fokus kan ligga på normkritiska övningar i personalgruppen, översyn av undervisningsmaterial och den pedagogiska miljön samt särskilda insatser för pojkar och/eller flickor, till exempel speciella läsgrupper för pojkar eller sommaraktiviteter som stärker flickor i teknik. Skolverkets värdegrundsutbildning nämns som viktig i sammanhanget, liksom program som syftar till att reducera mobbning där jämställdhetsperspektivet ses som en del.

Men exemplen förblir isolerade företeelser som i bästa fall överlever både rektorsbyten och omsättning bland en engagerad personal. Det finns en hel del kunskap på området, men jämställdhetsperspektivet är inte levande i verksamheterna. Hur kommer det sig?

Jag har frågat omkring 470 rektorer och förskolechefer om hinder för jämställdhetsarbetet. Deltagare från rektorsprogrammet vid Umeå universitet fick diskutera mina frågor i grupper om fyra till nio deltagare och jag har sedan analyserat deras skriftliga sammanfattningar.

Grupperna redogör för flera olika slags hinder. Myter och föreställningar om att det redan är jämställt, eftersom skolan och inte minst förskolan är kvinnodominerad, är en orsak som lyfts fram. Bakom detta kan även ligga det faktum att det enligt lagstiftningen inte finns några, eller i varje fall väldigt få, formella hinder för kvinnor och män, flickor och pojkar att agera på samhällets olika områden, det vill säga inom utbildning, yrkes- och privatliv. Men verkligheten ser som bekant annorlunda ut. Jämställdhet inte är liktydigt med att det finns många kvinnor inom ett område. Det kan i praktiken vara precis tvärtom, det vill säga att enkönade manliga arbetsplatser är mera jämställda än sådana där i huvudsak kvinnor arbetar.

Pedagogerna som grupp utpekas som okunniga och omedvetna av skolledarna. Samtidigt finns det forskning som visar att pedagogerna själva upplever sig ha goda kunskaper och att de arbetar medvetet med jämställdhet i sin undervisning. De, liksom skolledare, stödjer sig oftast, som bland annat Gannerud och Frånberg konstaterar, på så kallad vardagskunskap och inte på den forskning som bedrivs. Man tror sig veta hur det ska vara. Ett exempel är att säga att man behandlar alla flickor och pojkar lika. Det kan i praktiken innebära att de behandlas ojämlikt. Ett tredje argument är den osäkerhet som flera säger sig uppleva. Hur ska man ta sig an uppdraget, i vilken tåt ska man börja dra?

Många av de tillfrågade skolledarna menar att jämställdhet är lågprioriterat i dag. Huvudmannen frågar inte efter detta och då läggs uppdraget åt sidan, en naturlig och, kortsiktigt sett, rationell reaktion. Det finns så mycket annat som ligger högt på dagordningen. Att det går trögt med jämställdhet i skolan och förskolan kan alltså inte enbart skyllas på skolledare. Även i verksamheter där det finns genuspedagoger eller liknande kan arbetet gå långsamt. Dessa brinner ofta mycket starkt för jämställdhetsperspektivet och det riskerar att slå tillbaka.

Ytterligare ett argument som förs fram är bristen på tid. Men bakom detta kan andra faktorer dölja sig, till exempel bristande kunskap, ovilja att engagera sig, vilket man inte vill avslöja eftersom det inte är politiskt korrekt att hävda så, eller rädsla för förändringar. För vissa är jämställdhet kontroversiellt och arbetet med dessa frågor kan i sin tur synliggöra de egna ojämställda relationerna i privatlivet. Det kan med andra ord bli besvärligt på det privata planet.

Många skolor och förskolor arbetar aktivt med likabehandling. Jämställdhet är, eller borde vara, en del av detta. Men ofta är det de andra diskrimineringsgrunderna som är i fokus. Det tycks vara lättare att exempelvis behandla etnicitet än jämställdhet. Med facit i hand var det kanske olyckligt att den tidigare jämställdhetslagen ”försvann” in i diskrimineringslagen och gjorde jämställdhet osynligt. Nu är denna fråga bara en av flera diskrimineringsgrunder och kan av den anledningen förbises, i synnerhet om de som ska arbeta med detta upplever att det är svårt, eller kanske till och med onödigt.

Trots dessa hinder i vardagen, finns det mycket kunskap i forskning och utredningar som visar hur man kan arbeta med frågan. Det första steget mot förändring brukar vara att genomföra en kartläggning. I det sammanhanget är strukturerade verksamhetsobservationer till stor hjälp. Observationer kan göras av både rektor, förskolechef och pedagoger. Det är viktigt att pedagogerna finns med i arbetet. Några skolledare i min studie nämner att användbart material finns att hämta på Skolverkets och Skolinspektionens hemsidor, bland annat när det gäller observationsscheman.

När en analys gjorts av kartläggningen går man vidare till att diskutera konkreta åtgärder som sedan genomförs. Arbetet behöver också följas upp kontinuerligt för att säkerställa att man är på rätt väg. Några rektorer i studien reflekterar över det faktum att det verkar vara svårare att diskutera jämställdhetsarbetet med pedagogerna, medan det upplevs något enklare när det gäller eleverna.

För att få in jämställdhet som ett naturligt inslag i verksamheten föreslås att den ska utgöra en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet. Frågan är dock om en skolledare som inte är övertygad om att jämställdhet är viktigt också kan arbeta med det uppdraget. Svaret är att det gäller att handla professionellt och lägga de personliga åsikterna åt sidan. Det om något är en utmaning!

Kerstin Kolam är filosofie doktor i statsvetenskap och excellent lärare vid Umeå universitet. Hon är rektorsutbildare på rektorsprogrammet och rektorslyftet.

Referenser

Frånberg, G-M (2010) Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt. Jämställdhetsarbete i skolan. SOU 2010:83.

Gannerud, E (2009) Pedagogers syn på några aspekter av genus och jämställdhet i arbetet. Artikel i Genus i förskola och skola. Förändringar i policy, perspektiv och praktik av Wernerson, Inga (red). Göteborg Studies in Educational Sciences 283.

SOU 2010:99: Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan. Fritzes.

 

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com