Ingår i temat
Bygga nytt
Läs senare

Titt ut – på barns nivå

Bygga nyttBarnen och miljön stod i centrum när Hedlunda förskola i Umeå byggdes. Men allt fungerade inte som det var tänkt och personal sökte sig därifrån. Först nu, efter fyra år, har det vänt.

av Emilie Stendahl
30 Nov 2018
30 Nov 2018
Foto: Erik Abel

Förskolechefen Helena Oskarsson visar snabbt och vant runt på Hedlunda förskola, eller Umeå kommuns flaggskepp som hon säger. Det här är Sveriges nordligaste offentliga passivhus och förskolan med sina sex avdelningar gör inte av med mer energi än en vanlig familjevilla, berättar hon. Hit kommer besökare från när och fjärran för att låta sig inspireras. Här finns flera fina lösningar samt det många drömmer om – tillgängliga och generösa ytor för dans, rörelse och målande på reggioinspirerade ”torg”.

Fast strax blir det tydligt att allt inte blivit som det var tänkt och att det omtalade huset har en planlösning som kräver mer än den äldre förskola där Helena Oskarsson chefat tidigare.

Man undrar hur de tänkte kring gården.

Från förskolans gemensamma entré går vi in i en mindre hall som hör till avdelningen för de yngsta. Helena Oskarsson sveper med handen, konstaterar att utrymmet gott kunde fått vara större. Öppnar sedan dörren till ett torkrum – en funktion som förstås ingen svensk förskola klarar sig utan, men som det händer att man glömmer att ta med.

Förskolläraren Veronica Nilsson roar vid ett lågt placerat fönster.
Foto: Erik Abel

Inne på avdelningen Lekfullheten finns tre rum med flera fina detaljer som tycks självklara när man ser dem, som de stora fönstren som går ner i barnhöjd och gör det möjligt även för de yngsta att ta in världen utanför, samt breda fönsternischer som det går att krypa upp och sitta i. Eller det sluttande planet barnen kan glida nerför – given underhållning för rutschkanefolket.

Samtidigt är ytan vigd åt avdelningarna, eller hemvisterna som de kallas, liten. Här känns inte rymligt utan snarare trångt. Här är det inte tänkt att hela barngruppen ska vistas, utan några ska ut till de ytor som är betydligt rymligare, som det avlånga rummet strax utanför – ett av förskolans stora torg. Där kan barnen mötas över avdelningsgränserna och jobba i projekt. Eller i någon av de generöst tilltagna ateljéer huset stoltserar med.

Helena Oskarsson kommenterar löpande det som är bra och det som är mindre lyckat medan hon rör sig genom lokalerna. Ut genom en skjutdörr, vidare in i doft- och smakateljén. De låga ­spisarna har de knappt använt, annat än vid ­pepparkaksbaket. Och rummet saknar en diskho i vuxenhöjd, konstaterar hon. Hade varit bra ur arbetsmiljösynpunkt eftersom personalen hämtar vatten och torkar av bord varje dag.

Med ett roat leende öppnar hon dörren till personalens mötesrum.

– Titta här!

Nätt och jämt ryms fem stolar och ett bord så smalt att personalen enkelt kan gnugga näsorna mot varandra när de sitter vid det.

– Vi kan inte ha personalmöte på förskolan. Det retar mig lite.

Foto: Erik Abel

Hon öppnar dörren intill.

– Här är rummet som var tänkt som mitt kontor.

Där ryms inte ett standardskrivbord. I stället har Helena Oskarsson ett rum en trappa upp, längre bort från verksamheten än hon hade önskat.

Där slår vi oss ner en stund för att prata om hur det varit att komma in som chef för en ny förskola.

– Det har inte varit så lätt att få till det här huset, att få organisationen att flöda friktionsfritt, säger hon och vrider händer om varandra för att visa.

– Hur många gånger har vi tagit om? frågar hon förskolläraren Veronica Nilsson som anslutit.

Helena Oskarsson, förskolechef.
Foto: Erik Abel

– Många gånger! blir svaret.

Veronica Nilsson var en av flera hundra som ansökte om jobb här när förskolan var splitterny för cirka fyra år sedan. Hon lockades av alla ytor för skapande och rörelse, av att förskolan hade en torgpedagog, en pedagogista och en ateljérista, och att man satsade på genusarbetet.

I dag är det bara Veronica Nilsson och ytter­ligare en handfull medarbetare som varit med från början. De andra har sökt sig vidare.

Helena Oskarsson beskriver saker hon gjort för att komma till rätta med organisationen, som att öka antalet barn från cirka 90 till 108 för att få ihop ekonomin och bemanna hemvisterna mer i stället för att anställa en ny torgpedagog och pedagogista.

Sättet huset är byggt på kräver samordning och avstämningar.

– Vi är jätteberoende av varandra. Hemvisterna är ganska små och det krävs att man utnyttjar huset. Vi pedagoger måste ha snurr på vem som är var, säger Veronica Nilsson.

Var inte rädd för att ställa krav.

Helena Oskarsson instämmer.

– Det är först nu som vi fått ett bättre flöde i organisationen och större trivsel.

En ytterligare utmaning i vardagen är förskolans snålt tilltagna utemiljö.

– Asfalt och sand – det är ju det som finns, konstaterar Veronica Nilsson.

– Det är beklagligt, man undrar hur de tänkte när de gjorde en så liten gård för så många barn? säger Helena Oskarsson.

Några kvarter bort finns en annan ny förskola som fått en helt fantastisk utemiljö, berättar de.

– Det känns lite orättvist. Här är det som om de satsade allt på innemiljön, säger Veronica Nilsson.

Fönster i flera nivåer och former ger Hedlunda förskola en udda fasad.
Foto: Erik Abel

Förutom arbetet med att sätta en organisation som rimmar med de förutsättningar som lokalerna ger, har Helena Oskarsson haft fullt upp med att åtgärda husets ”barnsjukdomar”, som hon säger. Till exempel problem med lufttrycket, dörrar som inte går att låsa upp, handtag som trilskas och persienner som inte går upp och ner – för att nämna en bråkdel. Hon har haft många och ingående kontakter med fastighetskontoret, begärt att få vara med på besiktningar, lärt sig om allt från hur husets armaturer fungerar till tekniken bakom uppvärmningen av ett passivhus.

– Det gäller att man vågar stå kvar som ledare och inte är rädd att ställa frågor, tycka till eller ställa krav – inom rimliga gränser.

I takt med att fler nya förskolor och skolor byggs är det fler som kommer att axla hennes roll och kliva in som chefer i lokaler som redan är utformade, men ändå inte ”klara”. Börja med att ta reda på fakta för att bilda dig en uppfattning om vilket hus det är du verkar i, råder Helena Oskarsson.

– Det första som sker är att personalen kommer att hälla över dig allt som ännu inte funkar. Då gäller det att sortera i det som man måste åtgärda nu och det som kan vänta.

Alla artiklar i temat Bygga nytt (7)

ur Lärarförbundets Magasin