Ingår i temat
Rektor i kläm
Läs senare

”Uppdraget måste förändras i grunden”

Rektor i klämDet var betydligt lättare att vara skolledare före 90-talskrisen. Sedan dess har både resurserna krympt och kraven höjts.
– Nu måste förutsättningarna för uppdraget förändras i grunden, säger forskaren Annika Härenstam som studerat ämnet i decennier.

09 okt 2019
Annika Härenstam menar att pressen från föräldrar också är en del i att rektorerna sitter i kläm.
Foto: Anna Simonsson

I flera år var hon projektledare för ett forskningsprogram om chefer i offentlig sektor (Chefios). Och hon har sin uppfattning klar: Arbetsvillkoren för rektorer har förändrats mer än för många andra chefer.

I dag är Annika Härenstam professor emerita vid Göteborgs universitet men också knuten till institutionen för psykologi vid Stockholms universitet där vi stämt träff. Hon menar att skolan var en mer attraktiv arbetsplats före den ekonomiska krisen på 1990-talet och efterföljande nedskärningar i offentlig sektor.

– Det var så mycket som hände på en gång. Minskade resurser till lärare och elevhälsa följdes av kommunalisering och friskolereform. Förutsättningarna för rektorns arbete förändrades i grunden.

Hennes forskning om chefer i offentlig förvaltning visar att de skolledare som valt att hoppa av yrket gör det i hög grad på grund av ”bristande organisatoriska förutsättningar att göra ett bra chefsjobb”. De saknar en balans mellan mål och resurser.

Min huvudpoäng är att kommunikationen måste gå åt bägge hållen, i dag kan rektorer känna att de får pålagor som de inte kan påverka.

– Vi har sett en tydlig skillnad mot chefer inom den tekniska sektorn, de är mer nöjda med de organisatoriska förutsättningarna. Ett försenat byggprojekt ger mindre stresspåslag än elever som far illa! Det är uppenbarligen mer stressande att arbeta i ”människoyrken”.

Men chefer i vården är väl lika utsatta?

– Jo, deras situation liknar skolledarnas. De är också ”dubbelstyrda”, både av lagar och regler på nationell nivå och av krav och förväntningar från politiker på lokal och regional nivå.

Det finns en ytterligare press på skolledaren, som hon menar kan vara starkare än på chefen för exempelvis äldreboendet eller vårdcentralen:

– Alla människor har gått i skolan och alla har synpunkter på skolan. Den press som rektorn kan få från föräldrar tycks vara starkare än pressen som vårdchefer får från anhöriga.

Annika Härenstam konstaterar att rektorn har blivit väldigt ensam i sin klämda position med föräldrar och elever som trycker på underifrån – och kommunpolitiker och chefstjänstemän som trycker på ovanifrån. Detta i kombination med nationella riktlinjer klubbade av riksdagen – och journalister som hugger på alla brister som de kan hitta.

Och en växande psykisk ohälsa hos många barn?

– Ja, suckar hon, när det gäller skolledarnas arbetssituation var det faktiskt bättre förr.

Är det också en fråga om jämställdhet? Att det blivit så här för att det numera finns så många kvinnliga rektorer?

– Nej, det är mer komplicerat än så. Kvinnor som nått chefspositioner i den tekniska förvaltningen är lika nöjda som männen.

Arbetsvillkoren för rektorer kan absolut förbättras, menar hon, men då krävs strategiska beslut. Och så drar hon till med en båtliknelse:

– Skolan i dag är som en skuta riggad för insjötrafik trots att man befinner sig på öppet hav. Så nu gäller det att rigga skutan efter omständigheterna.

På tre områden måste radikala förändringar ske. Ett första område är definitionen av själva uppdraget, vad som är rimligt att begära av skolledarna:

– Både politiker och ledande tjänstemän måste bli tydliga med vad de vill uppnå. Och rektorn å sin sida måste våga säga: ”Jag klarar inte att uppnå alla dessa mål i år.”

Skolmaten är ett område som hon stött på i intervjuer med rektorer:

– En del av förvaltningen kan kräva att skolan serverar 30 procent närodlat, medan en annan del av förvaltningen kräver att budgeten för skolmaten måste minska. Och samtidigt kommer krav från föräldrar att servera alternativ till fläskkött!

Eller det kan handla om osäkerhet kring vilka resurser som finns för elever med särskilda behov.

– Hos individer som känner vanmakt, så som det tycks vara hos rektorer med oklart uppdrag och brist på stöd, stiger stresshormonerna. Då spelar det ingen roll hur många ledarskapskurser som han eller hon har gått!

Ett andra område där förändringar måste till är själva kommunikationen med resten av kommunen. Rektorn är inte sällan avskuren från dem som tar de övergripande besluten.

–I nästan varenda kommun som vi har studerat har vi funnit ”getingmidjor”, alltså att rektorn saknar möjligheter till dialoger med relevanta personer i ledningen. Det är svårt att komma fram till gemensamma lösningar på problem som rektorn inte själv har mandat att lösa.

Annika Härenstam konstaterar att rektorer finns på olika ”arenor” som inte alltid kommunicerar med varandra, till exempel en arena för budgeten, en annan för arbetsmiljön och en tredje för elevernas måluppfyllelse.

– Fler möten är inte lösningen, rektorer har inte tid att springa på möten. En rektor berättade för mig att han ”flyger under radarn” för att över huvud taget klara jobbet.

Hon ser en stor utvecklingspotential i digital kommunikation, även om det inte ersätter det goda samtalet.

– Min huvudpoäng är att kommunikationen måste gå åt bägge hållen, i dag kan rektorer känna att de får pålagor som de inte kan påverka.

Det handlar också om kommunikationen med den egna personalen, som försvåras av att en rektor kan ha ett extremt högt antal underställda medarbetare.

– Det är inte ovanligt med uppåt 80 underställda som ska ha medarbetar- och lönesamtal. Det är orimligt många.

Ett tredje område som Annika Härenstam lyfter fram är rektorns närmaste medarbetare – som har försvunnit! Assistenter och annan stödpersonal har flyttat högre upp i organisationen i många kommuner, och kvar står rektorn alltmer övergiven i sin utsatta position.

– Vägg-i-vägg-personal kan vara helt avgörande för en rektor som i dessa tider måste dokumentera och administrera så mycket mer än tidigare.

Men kommuner har kanske inte råd att placera ut stödpersonal på varenda skola? Det är mer kostnadseffektivt att centrera resurserna?

– Absolut, jag förstår det. Men resultatet blir sönderstressade rektorer som fastnar i administrativa göromål samtidigt som mer angelägna frågor pockar på uppmärksamhet.

Hon är numera ofta ute i kommuner och diskuterar förändrade arbetssätt. Nyligen träffade hon en rektor vars kommentar gjorde henne så glad:

–Han berättade hur dålig han hade känt sig, att det var hans fel att skolan inte uppnådde sina mål. Men nu hade han förstått att det inte berodde på hans tillkortakommanden, utan på en dåligt riggad organisation.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com