Läs senare

Utveckling från toppen eller botten?

Det är lätt att tappa lusten när kravet på utveckling kommer uppifrån – från Skolinspektionen, huvudmannen eller staten. Frågan är hur skolledaren kan få kvalitetsarbetet att fungera i praktiken, med bibehållen självständighet.

27 Jan 2014

En rektor i en kommun som fått skarp kritik från Skolinspektionen visade mig nyligen kommunens plan för systematiskt kvalitetsarbete. Det var en omfattande plan, med rubriker som Undervisningens kvalitet, Pedagogiskt ledarskap, Värdegrund och likabehandling, Inkludering och IKT som pedagogiskt verktyg. Genomtänkt, ambitiöst och säkert helt i linje med Skolinspektionens önskemål.

”Så nu gäller det att leverera”, konstaterade hon torrt, ”men när allt trycks på oss uppifrån tappar man lusten”, sa hon, och satte fingret på hur ofta balansgången mellan krav uppifrån och initiativ nedifrån blir skev. Utan en rejäl dos bottom-up funkar inte top-down, skulle man också kunna formulera det.

Att det finns en hel del förvirring kring hur kvalitetsarbete ska bli framgångsrikt framgår även i Jan Håkanssons bok Systematiskt kvalitetsarbete i förskola, skola och fritidshem. I bokens baksidestext konstateras att kraven på att systematiskt arbeta med kvalitetsförbättring i svensk skola är fortsatt höga. ”Men hur gör man för att få det att fungera i praktiken?” undrar förlaget retoriskt, och presenterar sedan en punktlista på allt Håkansson tar upp i boken: Vilka krav som kan ställas på systematiskt kvalitets-arbete, hur man formulerar mål, vad uppföljning respektive utvärdering innebär, metoder för data-insamling och analys med mera.

Vid läsningen av boken kan jag konstatera att allt detta verkligen täcks in av Håkansson – och mer därtill. Hans genomgång är nyttig i all sin grundlighet, så när jag lägger ifrån mig boken vet jag betydligt mer om hur systematiskt kvalitetsarbete bör gå till. Men min fråga är ändå fortfarande: Hur gör man för att få det att fungera i praktiken? Om jag vore rektor eller lärare skulle Håkanssons insikter i kvalitetsarbetets alla komplexiteter inte vara enbart upplysande, utan även stressande: Hur ska jag kunna greppa allt detta – och hur ska sedan tiden räcka till att göra på rätt sätt på vår skola? Och dess-utom: Vad är det som säger att detta leder till högre kvalitet?

På den sista punkten är Håkansson ödmjuk. Han konstaterar att det är ”långt ifrån givet att arbetet med målen, uppföljningen och utvärderingen, det vill säga det systematiska kvalitetsarbetet, leder till ökad måluppfyllelse”. Men, betonar han, potentialen för utveckling och fördjupat lärande hos rektorer och lärare finns om arbetet görs på ett genomtänkt sätt.

Frågan om skolutveckling uppifrån eller nedifrån är en av de frågeställningar som belyses i antologin Med ansiktet vänt mot Europa – perspektiv på skolutveckling, som gavs ut för ett par år sedan. Mats Ekholm och Kjell Granström skriver i kapitlet Skolutveckling med stöd av inspektion om just detta. Författarna konstaterar att effekterna av Skolinspektionens arbete inte har studerats tillräckligt – trots att inspektionen funnits sedan 2003 – varför de i stället utgår från erfarenheterna av den engelska motsvarigheten OFSTED. De refererar bland annat till den mest omfattande granskningen av effekterna av OFSTED:s tillsyn i engelska skolor, där det konstateras att de skolor som granskats inte fick resultat som skilde dem från andra skolor. Ekholm och Granström drar slutsatsen att det finns ”föga empiriskt stöd” för att granskningarna i den engelska skolan haft den avsedda, skolförbättrande effekten.

Ekholm & Granström utesluter dock inte att inspektion kan bidra till skolutveckling, men då får inte granskningen bidra till skolans deprofessionalisering genom att ”skolledare och personal anpassar verksamheten till de kriterier och metoder som myndigheten anger”. I stället ska skolledning och personal själva ta hand om granskningsresultaten, göra prioriteringar, sätta upp egna mål och vidta lämpliga åtgärder – och författarna utvecklar också hur detta i praktiken kan gå till. Ett lyckat utnyttjande av inspektioner och granskningar av en skolas verksamhet bygger därmed på ett ”bemyndigande av rektor och personal vid skolan”, avslutar Ekholm och Granström.

Med ännu ett fördjupat perspektiv på hur inspektion och skolutveckling skulle kunna knytas samman ges av Gunnar Berg i boken Skolledarskap och skolans frirum. Berg konstaterar att det bland skolforskare är ”den dominerande uppfattningen att skolutvecklingsarbete värt namnet vilar på principen om bottom-up”, medan skolinspektion generellt kännetecknas av top-down-interventioner med mer eller mindre standardiserade metoder och undersökningsmodeller. Liksom Ekholm och Granström tror han inte att detta är en fungerande modell och tillägger att det finns ”internationella studier som indikerar att skolinspektion kan vara kontraproduktivt i förhållande till skolors egna utvecklingsambitioner”.

Gunnar Berg betonar att om skolor ska betraktas som profess-ionella organisationer förutsätts att dess personal tillerkänns ett förtroende att genomföra vardagsarbetet med en hög grad av självständighet. I dag omfattar Skolinspektionens granskning såväl tillsyn i förhållande till lagar och förordningar som kvalitetsgranskning i förhållande till mål och riktlinjer. Berg menar att själva tillsynsverksamheten fungerar tämligen väl, men att den kvalitetsgranskande verksamheten är problematisk, genom att den lider av metod-problem, har otydliga kvalitetskriterier och dessutom varken har stöd i forskning eller beprövad erfarenhet.

Om Berg fick bestämma skulle Skolinspektionen över huvud taget inte ägna sig åt kvalitetsgranskning. Likt Ekholm och Granström tar han dock skeden i vacker hand och presenterar en pragmatisk modell för hur en skolinspektion av dagens typ skulle kunna behållas, samtidigt som skolorna stärks som professionella organisationer genom att de får en tydlig autonomi – eller ett ”frirum” för självständigt arbete, för att använda Bergs eget begrepp.

Metoden för att förverkliga detta skulle bygga på att inspektörer och inspekterade blev samverkande partners – med ett gemensamt intresse av att utveckla den enskilda skolan – inte motstående parter. Det skulle kunna ske genom det Berg kallar en kniptångsmanöver, där tångens överdel omfattar den top-down-orienterade tillsynsverksamheten och underdelen den bottom-up-inriktade skolutvecklingen – och där ”kniptångens öppning mellan över- och underdel står för mötet och mötesplatsen mellan central inspektion och lokal skolutveckling, dvs. mellan inspektörer och skolutvecklare”.

Skillnaden mellan den nuvarande ordningen och Bergs modell är, menar han, att Skolinspektionens kvalitetsgranskning enligt hans modell inte utfaller i fastställda områden till förbättring, utan snarare i ”tentativa”, eller preliminära, förbättringsområden – och att dessa relateras till de förbättringsområden skolan själv har kommit fram till, främst genom självvärderingar. Genom ”goda, argumenterande, pedagogiska samtal mellan inspektörer och inspekterade” fastställs sedan förbättringsområdena och genomförs i samverkan med den skolkommunala kvalitets- och utvecklingsplanen. ”Skolutvecklingens fortsatta förlopp, dvs. att genom-föra och följa upp dessa förbättringsområden, blir en fråga för den enskilda skolan att ansvara för och avrapportera till Skol-inspektionen.”

Så visst kan det finnas en väg framåt även för Skolinspektionen. Frågan är bara om våra skolpolitiker är kloka nog att börja leta efter den.

Peter Fowelin

Gunnar Berg. Skolledarskap och skolans frirum. Studentlitteratur (2011)

 

 

 

Jan Håkansson. Systematiskt kvalitetsarbete i förskola, skola och fritidshem – strategier och metoder. Studentlitteratur (2013)

 

 

Robert Thornberg & Katina Thelin (red). Med ansiktet vänt mot Europa– perspektiv på skolutveckling. Lärarförbundet/Skolverket/Sveriges Skolledarförbund.(2011)

ur Lärarförbundets Magasin