Läs senare

Vart tog visionerna vägen?

”Av allt dråpligt tycks mig det dråpligaste vara att ha bråttom i
världen, att vara en man som rusar till maten och rusar till arbetet. Vad uträttar de väl, dessa arbetsamma hastverkare?”

30 Sep 2010

Efter att ha genomlevet en valrörelse utan framsynta visioner för skolan längtar jag efter banbrytande tankar och kraftfulla penseldrag. Dags för Hargreaves och Shirleys nya bok, tänker jag och sätter tänderna i Den fjärde vägen – en inspirerande framtid för utbildningsförändring – och upptäcker att den inleds med ett citat av Leonard Cohen: ”Sail on, sail on/O mighty ship of state!/To the shores of need/Past the reefs of greed/Through the squalls of hate/Sail on, sail on, sail on …”.Det låter nästan som en bön – och en bön är kanske vad den svenska skolan behöver just nu för att hamna på rätt köl inför resan mot framtiden. Eller så är det Andy Hargreaves och hans författarkollega Dennis Shirley som har de budskap som kan resa upp skutan i vår avkrok av världen, där tiden tycks gå baklänges i utbildningspolitiken.

Både Hargreaves och Shirley är professorer i Boston, USA, men deras framställning är allt annat än torrt akademisk. Deras budskap är slagkraftigt, pregnant och ibland närmast retoriskt, men samtidigt förankrat i mångårig forskning och en humanistisk människosyn. Hargreaves & Shirley brinner för att skapa en utvecklingsväg för skolan som fungerar i 2000-talets samhälle. En väg som lämnar tidigare, och i deras ögon havererade utvecklingsvägar, bakom sig; vägar som bland annat utmärkts av ideliga mätningar av standard och prestationsmål, av tester och rankningslistor, av belöningar och straff för skolor/rektorer/lärare som lyckas respektive misslyckas (hur det nu kan mätas!), av ensidig satsning på basämnen och av statlig toppstyrning kombinerat med konkurrensinriktat marknadstänkande. En och annan av dessa punkter känns på något sätt bekant från valdebatter och ministerpåfund.

Hargreaves & Shirley menar att skolan redan i dag har utmaningar som måste mötas med andra medel, och där målet för skolan är professionellt lärande, höga kunskapskrav och engagerade elever/medborgare. De vaskar fram de positiva delar som ändå finns i de tre utvecklingsvägar som präglat västvärldens skola efter andra världskriget, de pekar på förebildliga exempel från USA, Storbritannien och Finland och de formulerar en väg ”som bygger nerifrån, styr uppifrån och ger stöd och påtryckningar från sidan”.

Centrala punkter i denna fjärde väg är: en inkluderande vision för skolan; en professionell kultur som präglas av förtroende, samarbete, ansvar och nätverkslärande; större elevinflytande; satsning på högt kvalificerade lärare; uthålligt skolledarskap; skolans förankring i och mobilisering av lokalsamhället samt större självständighet gentemot centrala myndigheter.

Skolforskaren Ulf Blossing pekar i ett annars uppskattande förord till boken på ett par, som han tycker, svaga punkter i densamma: dels att lärarna snarare än eleverna står i centrum för författarnas vision, dels att författarna inte beaktar hur svårt det är att få lärare att agera för förändring: ”Det behövs en del utmaningar och ibland rejäla sådana för att få det inre livet i skolorna att omstruktureras”, konstaterar Blossing.

En bok som har just dessa frågor i centrum, om än från ett oväntat håll, är Frank Sundhs Skolutveckling och Kierkegaard. Om existentiella villkor i skolan. Boken är inte alldeles nyutgiven, men titeln gjorde att jag inte kunde motstå den: Något så omodernt, eller ”o-inne”, som Kierkegaards uppfordrande hållning är väl svårt att tänka sig.

”Kroppen och själen finns alltid närvarande för oss professionella”, skriver Sundh, som själv är gymnasielärare i filosofi. Han fortsätter: ”Det är dock svårt för anden att förverkliga sig själv i skolor.” Och häri finner han orsaken till det tungsinne, den tristess och trötthet han kan se bland lärarkollegerna. Det är en brist på meningsfullhet som hämmar förmågan till förnyelse och utveckling. Men bakom tristessen finns, menar Sundh, en längtan efter just detta; att något upplivande ska hända. Denna längtan kan dock inte lockas fram med orden ”bör” och ”måste”: ”Ordet ’vill’ är i stort sett mera väsentligt för skolutveckling”, konstaterar han med sin lågmälda stil.

Ska man då låta sig nöja med detta, denna lärarnas trötthet och tröghet? Vad finns att göra? Sundh skriver, på ett humoristiskt udda sätt att en möjlighet vore att ta Kierkegaards begrepp ”levnadsstadier” till hjälp för att ”sätta sprätt på tillvaron” i skolan. Lite hälsosam ångest över vad samhällsutvecklingen uppfordrar oss pedagoger till skulle också kunna ”bryta ned bedövande andlig lättja”, påpekar han. Andra, mer konkreta metoder som Sundh utvecklar i boken är att synliggöra de rådande förhållandena på skolan och att med hjälp av skolkultur- och dokumentanalys få redskap för att lyfta skolan ett snäpp till.

Sundhs bok är en bok att läsa sakta. Texten består till stor del av resonemang som samtidigt är halsbrytande och omständliga, varvade med citat av Kierkegaard. Budskapen låter sig inte hamras in. Bättre att med ett öppet sinne impregneras av texten, tänker jag när jag inte riktigt hänger med i de analytiska svängarna. Eller helt enkelt vila ögonen på de små oemotståndliga grafiska tavlor av konstnären Beate Sundh som illustrerar Kierkegaardcitaten.

För mig som läsare, och vanemänniska, är det ändå tryggt att sedan återvända till Hargreaves. Boken Hållbart ledarskap i skolan, som Hargreaves skrivit tillsammans med konsulten Dean Fink, tar på ett sätt vid där den visionära boken om den fjärde vägen slutar: Här ges ett tydligare och mer konkret recept för hur man som skolledare (eller för den delen utbildningsminister) ska föra skolan i riktning mot en vision som kan fungera i ett samhälle som präglas av mångfald, sociala klyftor, miljöutmaningar och informationsöverflöd.

Mest konkret och givande är kapitlet om fördelat ledarskap. Detta ledarskap, som ibland också kallas distribuerat ledarskap, bygger på att man som ledare aktivt stödjer alla former av gott ledarskap på skolan, såväl i formella som informella sammanhang. Hargreaves och Fink ger en tydlig och handfast vägledning i hur ledarskapet på en skola kan hanteras, i all dess komplexitet. Inte minst hur förändringsovilliga lärare eller grupper/kotterier av lärare kan tacklas. Blossings kritik av Hargreaves är inte giltig för det kapitlet!

Av de många livfulla exempel som ges i Hargreaves båda böcker framgår att han inte huvudsakligen rör sig i skolor från avskärmade, rika medel- eller överklassområden. Utmaningarna i många av skolexemplen är väl så stora som i skolor i de ”svåraste” svenska bostadsområdena. För att inte tala om de utmaningar som skolorna har att hantera från klåfingriga, resultat- och statistikfixerade politiker i anglosaxiska skolor. Risken är dock att det är dit våra skolpolitiker på nationell och kommunal nivå håller på att ta oss – den som vill ha motargument mot dem har stor nytta av Hargreaves och hans medförfattares båda böcker.

Till slut lite Kierkegaard: ”Av allt dråpligt tycks mig det dråpligaste vara att ha bråttom i världen, att vara en man som rusar till maten och rusar till arbetet. Vad uträttar de väl, dessa arbetsamma hastverkare?” Sug på den, kära läsare! (Och jag ska suga lite på den själv också, för den delen.)

Läsvärt om ledarskap

Peter Fowelin granskar litteratur och tipsar om läsning i varje nummer av Chef & Ledarskap. Den här gången har han läst:

Andy Hargreaves & Dennis Shirley

Den fjärde vägen – en inspirerande framtid för utbildningsförändring.

Studentlitteratur
(2010)

 

Andy Hargreaves & Dean Fink

Hållbart ledarskap i skolan.

Studentlitteratur (2008)

 

Frank Sundh

Skolutveckling och Kierkegaard. Om existentiella villkor i skolan.

Ekelunds förlag
(2005)

ur Lärarförbundets Magasin