Läs senare

Konsten att älska att misslyckas

LitteraturDöm dig själv mindre och lär dig mer. Med ett dynamiskt mindset är det rentav lärorikt att göra fel. Statiskt tänkande däremot ska man se upp med, skriver Peter Fowelin.

Har du någon gång haft känslan att det som värdesätts i din organisation och av en del chefer inte är kompetens? Att det till och med kan vara riskfyllt att vara alltför kompetent eller framgångsrik? Då kan orsaken vara att individer eller hela organisationskulturen präglas av det som den amerikanska psykologiprofessorn Carol S Dweck kallar statiskt mindset. I sin bok Mindset – du blir vad du tänker utvecklar hon vad det innebär att ha ett statiskt respektive dynamiskt mindset i olika sammanhang: som ledare, lärare, idrottsutövare och i relationer.

Redan tidigt i sin forskarkarriär ville Dweck förstå hur människor klarar av misslyckanden. Hon bestämde sig för att undersöka det genom att studera hur elever tar itu med svåra problem. Hon och hennes kollegor lät barn i tioårsåldern lösa allt svårare problem och förbluffades av att en del barn inte bara älskade utmaningar, utan även fortsatte att tindra med ögonen när de inte lyckades med en uppgift. Eller som en pojke sa: ”Jag hoppades att detta skulle vara lärorikt!”

Vad är det för fel på dem? tänkte Dweck. Ingen kan väl älska ett misslyckande! De visste uppenbarligen något hon själv inte visste och hon beslutade sig för att ta reda på vad.

Dweck hade dittills trott att mänskliga egenskaper, som intelligens, var huggna i sten – antingen är man smart eller inte! Men efter hand kunde hon i sin forskning se betydelsen av ansträngning: Vi kan alla utvecklas genom ihärdighet, hårt arbete och genom att se på misslyckanden som värdefulla lärdomar. Ett dynamiskt mindset handlar om just detta, medan ett statiskt mindset handlar om att se sina egna egenskaper som fasta och oföränderliga.

Carol S Dweck

Mindset – du blir vad du tänker

Natur & Kultur (2017)

 

Jo Boaler

Matematik med dynamiskt mindset – hur du frigör dina elevers potential

Natur & Kultur (2017)

 

Terje Ogden

Ledarskap i klassen – praktik, teori och forskning

Studentlitteratur (2017)

Att ha en bild av sig själv som smart och intelligent har risker, eftersom det kan leda till att man behöver bevisa för sig själv att det faktiskt är sant. Omedvetet börjar man då undvika det som är svårt, det som kan få en att tappa ansiktet inför sig själv eller andra. Haken är att långt där inne lurar ett slags vetskap om att självbilden är uppumpad, så även små motgångar leder till en dömande inre dialog, som ”jag är en bluff, en idiot”.

För den med dynamiskt mindset är förhållningssättet ett annat: Varför dölja brister i stället för att övervinna dem och lära sig nya saker? Den inre dialogen blir av ett helt annat slag, mindre dömande och med en övertygelse om att missräkningar inte ska tas personligt. Att ta risker och att anstränga sig är för den med dynamiskt mindset självklart, medan det är hotfullt för den med statiskt mindset – det kan ju visa att du inte håller måttet.

I sin bok visar Dweck hur viktigt detta förhållningssätt är för att lyckas. För lärare gäller det att lägga ribban högt, skriver Dweck, men att göra det utan att ge eleverna verktygen för att klara de höga kraven leder till katastrof, betonar hon. Hemligheten är, för att koka ner det, utmaning kombinerat med kärlek – vilket i sin tur gör att eleverna älskar att lära sig.

I boken Matematik med dynamiskt mindset av matematikprofessorn Jo Boaler tillämpas de nya kunskaperna om mindset på matematikämnet. Utöver bokens gediget didaktiska perspektiv tillför Boaler hjärnforskningens nya rön, som visar att ”alla, under förutsättning att de får rätt instruktioner och återkoppling, kan lyckas i matematik och att alla kan uppnå de högsta nivåerna i skolan”, med undantag för kanske fem procent med mycket speciella behov. Det finns helt enkelt inget sådant som ”matte­hjärna”.

Liksom Dweck betonar Boaler att elever ska få uppskattning för att de lärt sig och ansträngt sig, inte för att de är begåvade. Men den stora aha-upplevelsen för mig av Boalers resonemang är hennes betoning av misslyckandets roll. Varje gång vi misslyckas bildas en ny synaps i hjärnan och man kan se att elever med dynamiskt mindset har hög hjärnaktivitet vid misstag.

Boaler var med på en lektion i Shanghai, som presterar på topp i matte, där läraren gick igenom elevernas felaktiga svar på en svår matteuppgift – och eleverna var stolta över att dela med sig av sina misstag. Barn behöver lyckas, och paradoxen blir att vi just därför ska hjälpa dem att misslyckas. Med glatt mod.

Dweck och Boaler betonar att ett dynamiskt mindset och ett varmt och uppskattande förhållande till eleverna hänger intimt samman. Även budskapet i boken Ledarskap i klassen, av den norska psykologiprofessorn Terje Ogden, är att kompetent lärarledarskap förutsätter en god relation mellan lärare och elever.

Boken ger en läsvärd överblick över forskningsläget kring ledarskap i pedagogiska sammanhang. Den är också praktiskt inriktad, utan förenklade, lättköpta lösningar på lärares ledarskapsutmaningar.

Min förhoppning att få Dwecks och Boalers perspektiv kring mindset ytterligare belyst i Terje Ogdens bok kommer dock på skam. Mycket av den internationella forskningen kring lärarledarskap har fokus på hur ordning bäst skapas i klassrummet, och det slår igenom även i Ogdens framställning.

Den stora frågan för mig är i stället: Hur får vi lärare att vilja utvecklas för att bli bättre pedagoger och ledare i klassrummet? Där har tyvärr Ogden inga bra svar.

Kanske är vägen framåt att hjälpa pedagogerna att skaffa sig ett dynamiskt mindset. Som ledare behöver vi då börja med oss själva. Vilken är din syn på dig själv, inte minst vid misslyckanden? Är du hård och dömande eller är ett misslyckande en chans till lärande som får dig att ta nya tag, med en inre kärleksfull envishet? Där skulle Dweck säga att ledtrådarna finns till att skapa en kultur på arbetsplatsen som präglas av dynamiskt mindset, med medarbetare som älskar att lära nytt.

ur Lärarförbundets Magasin